NOS4A2
Skönlitteratur, USA, 2013
Författare: Joe Hill
Språk: Engelska
689 sidor
Förlag: Harper Collins
— — —
Det kan inte vara lätt att bestämma sig för att skriva skräck och vara son till Stephen King. Visst har det säkert runnit av en del talang som kan vara till nytta, men att stå i skuggan av en av de bästsäljande författarna någonsin är ett visst ok att bära. Joe Hill valde att använda sitt modifierade namn (han heter egentligen Joseph Hillstrom King) när han släppte sina debutverk. Detta för att delvis åstadkomma något som var baserat på vad han skrev, och inte vad han hette. När han vann det prestigefyllda priset Bram Stoker Award visade det sig tydligt att det kvittade om han var född King eller inte, Joe Hill var en skicklig författare.
Han har fortsatt att imponera, kanske framför allt med sin fantastiska serie Locke & Key som han gör tillsammans med illustratören Gabriel Rodriguez. NOS4A2 är hans tredje roman i ordningen, och i centrum för berättelsen står Victoria MacQueen, eller Vic som hon hellre kallas. Som ung har Vic en ägodel hon älskar mer än någon annan, hennes cykel. När hennes mor och far en dag börjar bråka över ett borttappat armband, cyklar Vic iväg, och allt hon kan tänka på är att försöka hitta armbandet och på så sätt ena sina föräldrar. På något magiskt sätt lyckas Vic, genom en bro, ta sig till restaurangen där armbandet var glömt. Hon upptäcker att hon har en förmåga att hitta försvunna saker på detta vis, något som tar en gruvlig vändning när hon i de senare tonåren stöter på Charlie Manx. Manx har sin egen plats som han magiskt kan ta sig till; Christmasland. Där finns inga sorger eller olyckor, och alla barn lever i evig glädje på en plats där det är julafton varje dag. Baksidan är dock att Manx tar deras själar och, likt en vampyr, deras livskraft vilket gör att han själv lever längre…
Att tala om handlingen i NOS4A2 är inte det enklaste utan att avslöja för mycket. Man kommer in i berättelsens mytologi under läsningen, och för en utomstående kan det te sig helt obegripligt. Något svårgreppbart verk är det dock inte tal om; Joe Hill vaggar in sin läsare i en otäck berättelse som, enkelt uttryckt, handlar om kampen mellan gott och ont. NOS4A2 är helhetsmässigt hans starkaste bok hittills, där han lyckats finna en finare balans mellan välskrivna karaktärer, mer dramabetonade situationer och skräckfyllda passager än vad han tidigare gjort. De bästa skräckböckerna, åtminstone de som sträcker sig över ett större sidantal, är de som har bra karaktärer, sådana som i ens sinne blir människor man faktiskt bryr sig om. Det är också då det blir som läskigast och mest påtagligt hotfullt under läsningen. Att säga att Joe Hill har ärvt den här talangen av sin far vore orättvist, även om det är en förmåga man hittar hos bägge herrar. Victoria MacQueen, som står i centrum för denna berättelse, börjar som en ung flicka, växer upp till en rebellisk tonåring och blir sedan en vuxen människa som bär på många ärr från, milt uttryckt, traumatiska upplevelser i sitt liv. Det vore enkelt för Hill att göra Vic (som hon ju hellre kallas) till ett offer och verkligen spela på läsarens sympatier, men det gör han inte. Vic målas ut och blir en betydligt mer välsvarvad och genomtänkt figur än så, en person du känner för och verkligt bryr dig om. Hennes uppväxtsskildring är bitvis smärtsam i sin mörka karaktär och formar henne till en härdad människa som tvingas ta upp kampen mot en ondska som borde dött för länge sedan.
Mannen bakom verket; Joe Hill.
Vilket för oss till bokens antagonist; Charlie Manx. Hills böcker har inte haft en lika tydlig ondska tidigare. Både i Horns och Heart-Shaped Box var det mer som en större kraft som huvudkaraktären ställdes mot. Här blir istället ondskan personifierad i en fruktansvärd figur som sedan tidigt 1900-tal förlängt sitt utsträckta liv genom att ta barns själar och omvandla det till livskraft för honom själv. Christmasland, platsen dit han tar barnen, är i hans eget huvud och för de som inte ser helheten en plats där lyckan alltid får vara ostörd. Som läsare är det givetvis uppenbart att det är allt annat än ett mysigt ställe det rör sig om. Här förvandlas barn till monster som, liksom Charlie Manx, gör allt för att bibehålla fasaden om att det är en lycklig plats. Hill har dessutom gjort Manx fordon, en svart Rolls Royce Wraith från 1938, till en hotfull figur i sig, som rör sig likt en mörk varelse fram genom både verkliga och imaginära landskap.
Det må låta befängt, men det enda som jag riktigt hade kunnat önska av NOS4A2 var att den var ännu längre. Hill målar upp en episk historia som enkelt hade kunnat få utspela sig på ett par hundra sidor till. Nu är det ju omöjligt att sia om resultatet faktiskt hade blivit bra med ett ännu högre sidantal, men det är ett tecken på att man som läsare önskar att berättelsen inte tog slut så pass fort som den gör här. Det är en bok som, när man kommit in i den, är väldigt svår att lägga ifrån sig. Hill har ett bra flyt och driv genom hela berättelsen och ju närmare finalen det drar sig, ju mer sitter du med hjärtat i halsgropen och oroar dig för hur det kommer att gå. Liksom i den fantastiska serien Locke & Key (som jag rekommenderar alla att läsa, för den är fullkomligt briljant) har NOS4A2 en unik prägel som inte hade kunnat komma från någon annan än författaren själv, i detta fall Joe Hill. På mer än ett sätt fungerar det som en slags otäck saga för vuxna, där det framkommer en tydlig antagonist och protagonist, även om dessa inte är helt svartvita i sina karaktärer, vilket ger dem ett djup och gör dem mer intressanta som karaktärer.
Om det är någon författare vars fantasi och skaparkraft jag önskar jag kunde ha, så är det i dagsläget Joe Hill. Han visar med NOS4A2 att han har vuxit som författare och blivit en av de absolut mest intressanta, om inte den mest, inom skräcklitteratur. Även om NOS4A2 tar slut efter 689 sidor, finns det antydningar att författarens fiktiva universum har mer berättelser att återkomma till. Personligen är det få saker jag längtar så mycket till som att återigen dyka ner i Joe Hills skrämmande underbara värld.
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör