Téras
Artist: Naglfar
Black Metal, Sverige, 2012
Century Media
Släpps på CD, Vinyl och digital nerladdning den 26 mars 2012
— — —
Under de ungefärliga tio år som jag lyssnat på black metal har givetvis en mängd band passerat revy. Vissa har varit bra och fortsatt vara bra, och därför fortsatt fått ”åtnjuta” min uppmärksamhet. Andra har blivit dåliga, eller visat sig vara dåliga med lite äldre öron. Svenska Naglfar, som härstammar från Umeå-trakterna, har alltid varit ett sånt där band som jag uppskattat, men inte hyst något direkt brinnande engagemang för. De skivor jag lyssnat på har hållt en viss kvalitetsnivå utan att, förutom i vissa stunder, bli mer än bra.
Med sin sjätte fullängdare Téras (2012) är Naglfar för första gången en trio, och man har valt att hyra in en trummis. Huruvida detta har speglat resultatet på den färdiga skivan låter jag vara osagt, men faktum är att jag aldrig uppskattat Naglfar så mycket som jag gör i och med den här skivan. Man har valt en stundtals aggressivare riktning med Téras, det kanske tydligaste exemplet blir skivans öppningsbrakare, spår nummer två, Pale Horse, som smäller igång rejält, och påminner om hur Marduk låter nu när Mortuus håller i mikrofonen.
Skivan fortsätter måhända inte lika aggressivt konstant, och tur är väl det, då Naglfar isåfall lätt hade kunnat bli en kopia på sina svenska genrekollegor. Här blandar man intensiva passager mer flertalet snygga melodiska riff som lätt sätter sig i skallen och gör lyssningsupplevelsen än mer njutbar. Sångaren Kristoffer Olivius stämma är som gjord för den här sortens black metal och det är således inget underligt alls att det var han man valde att ställa framför mikrofonen när den förra sångaren hoppade av. Téras är en genomgående välspelad och tight produktion som har ett rent ljud där allt får komma fram tydligt. Det är alltså ingen lofi-black metal man har att göra med, men å andra sidan hade en sån produktion inte heller passat den musik Naglfar spelar för fem öre.
Man har tagit fem år på sig att släppa Téras sen den senaste skivan Harvest, och det märks i vissa stunder att man lagt ner mycket tid på att få ihop riktigt läckert ihopsnickrade låtar. Någonstans runt spår fyra, The Monolith, blir det lite uttryckslöst en stund, men det är å andra sidan den enda låten på skivan som jag inte uppskattar. Övriga låtar har alla något som tilltalar, vissa mer än andra, men det spår som kanske sticker ut allra mest är den avslutande The Dying Flame of Existance, som är en i princip klockren avslutning på skivan. Här bjuds det på ett melodiskt malande riff som återkommer, samt en slutdel som gör att man genast vill lyssna om på låten igen, vilket givetvis innebär ett gott omdöme.
De som redan är sålda på Naglfar lär fortsätta vara övertygade med Téras, och möjligen kan det vara så att de som, liksom jag, inte varit helt övertygade innan nu kan få upp ögonen ytterligare för ett band som ju faktiskt varit med på den svenska black metal-scenen i tjugo år, vilket knappast är fy skam. Med tanke på hur pass bra Téras är hoppas jag inte att det dröjer ytterligare fem år innan Naglfar kommer med något nytt, och fortsätter de på den väg de börjat vandra på i och med den här skivan kan vi vänta oss något fantastiskt.
Betyg: 7 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör