”Världen står i brand och en man gör sitt yttersta för att inte bli ensam med den annalkande undergången i stämningsfullt zombiedrama om rädslan att förlora allt man håller kärt”. Så beskrivs Må du leva i Göteborg Film Festivals program, där filmen också hade världspremiär i slutet av januari 2025.
Upphovspersonerna bakom Må du leva är Malin Dahl, manus och regi, och Johnny Wernersson, foto och producent, som tillsammans bildar produktionsbolaget Backa Studios. FromBeyond vill naturligtvis veta mer och har träffat Malin för en liten pratstund.
Berätta lite mer, vad är Må du leva för en film?
– Det är en mörk historia som utspelar sig i ett alternativt Sverige där samhället i stort sett slagits ut. Det är ganska obehagligt och tungt, men handlar till största delen om en man som inte vill anpassa sig till den nya världen. Krampaktigt försöker han hålla fast och vägra släppa taget om kärleken och det sista ljus som finns i hans liv, oavsett hur farligt det kan bli och vad det kan kosta honom och andra.
– Vi har försökt skapa en visuellt stark och skrämmande film där tittarna hamnar i en obehaglig värld, men med rötterna förankrade i verkligheten. En realistisk känsla, men med mytiska, dystopiska inslag. Drama, obehag, skräck, ångest, kärlek och lite blod.
Backa Studios, vilka är det? Berätta mer om detta produktionsbolag.
– Vi gör film i Örebro, eller rättare sagt en bit ifrån Örebro. Jag var höggravid 2009 och då fattade jag och min partner ett ganska galet beslut. Vi startade filmbolag, köpte en gård på landet utanför Lindesberg, flyttade från Örebro och byggde upp filmverksamhet där. Byggde studio, kontor och bio i en av gårdsbyggnaderna och har jobbat heltid med att göra filmprojekt sedan dess i ca 16 år nu.
– Må du leva är vår andra långfilm för bio efter dramakomedin Lantisar som ut till allmänheten 2020. På grund av pandemin var detta ett tungt bioår, men Lantisar fick nytt liv och har gjort lite av en succé på SVT där den ligger för femte året i rad. Med Må du leva ville vi starta en filmisk resa ner i mer psykologiskt mörker som vi gärna vill gräva mer i och utforska även i kommande projekt.
Postapokalyps, saknad, ensamhet. Filmen berör rätt tunga teman. Berätta lite hur inspirationen såg ut.
– Mycket av inspirationen hittades i det man läst kring hanteringen av pandemin. Äldre par som inte fick chansen till ett fint avslut tillsammans på grund av restriktioner, familjer som hölls från varandra, rädslan för smitta, karantän, kaos i butiker med mera. Men även hur vi kanske hanterar Alzheimers, demens och dödshjälp både som personer i nära relation och som samhälle. Må du leva lyfter en del sådana frågor. Vad hade till exempel hänt om pandemin varit ännu värre, ännu dödligare och mer okontrollerbar? Vilka ska ta beslut när en person ska dö? Vad är moraliskt rätt att göra för att skydda andra? Detta är ju saker som tas upp i liknande typer av filmer som 28 Days Later (Danny Boyle, 2002), 28 Weeks Later (Juan Carlos Fresnadillo, 2007) eller The Crazies (George A. Romero, 1973). Jag gillar den typen av frågeställningar där man kanske inte rakt ut kan säga vem som gör rätt, eller vem som är ond eller god i olika situationer.
– Vi påverkades också mycket av kriget i Ukraina. Hur man hanterade döda kroppar, hur folk kämpar på vidare i sin vardag fast det är fullt krig några kilometer bort. Hur livet på något sätt måste gå vidare fast det är fullt kaos runt omkring.
Det är rätt sparsmakat med dialog i filmen, vad fick dig att välja detta grepp?
– Min första tanke var att jag ville göra en film som i en visuell stil skulle berätta en fin men skrämmande historia, där man befinner sig i ett slags vakuum tillsammans med huvudrollsinnehavaren. Den personens värld och röst blir på något sätt det enda som existerar. Jag tycker också att det finns något fint och skrämmande i att visa känslor och uttryck snarare än att berätta allt med dialog. Att bilderna och miljöerna får berätta i stället. Jag kände att det var ett grepp som passade den typ av film vi ville göra.
Huvudrollen i filmen spelas av en karismatisk herre mid namn Thomas Dahl. Ni delar ju inte bara efternamn utan även ett nära släktskap. Berätta hur det kom sig att din far fick spela huvudrollen.
– Det finns flera anledningar till att han fick rollen. Dels för att vi jobbat med honom förut i andra projekt så jag är trygg med honom framför kameran. Men han har också ett unikt utseende som passade väldigt bra för just den här karaktären och han är väldigt duktig på att vara uttrycksfull med små medel. Han tog verkligen till sig rollen och gjorde den jättebra. Och vi hade riktigt roligt på inspelningen.
– Jag tycker också att det är kul att jobba med en äldre skådespelare i den här typen av film då många nya svenska skräckfilmer har ett tydligt ungdomsfokus. Så att berätta en historia som fokuserar på en annan generation gjorde också projektet mer intressant att jobba med.
Berätta lite mer om inspelningen. Ni jobbade efter vad jag förstått väldigt snabbt med inspelningen.
– Inspelningen satte i gång väldigt snabbt när vi väl bestämt oss. Tanken på filmen och hur den skulle göras hade dock grott i min och Johnnys (medförfattare/producent) skallar under något/några år. Så vi hade redan grunden och vad vi ville berätta ganska uttänkt i våra huvuden. Vi hade en filmträff i Örebro, där bland annat bröderna Erik och Gunnar Haneskog var med. De har tidigare jobbat med Dystopia (Viaplay), Det sista äktenskapet (Disney+), Ägd av Danny Saucedo (Amazon Prime) och när vi började vi prata om vår idé gick de i gång direkt. Vi bestämde oss ganska snabbt att ”Va f-n vi kör”.
– Alla var nog lite trötta på långsamma filmprocesser, ansökningar och projekt som aldrig blev av så vi körde på. Bröderna Haneskog hade tillgång till lokaler, scenografi, massor av rekvisita, härlig energi och vi hade tillgång till all övrig filmteknik. Så vi skrev ihop ett manusutkast, provfilmade med Thomas en vecka, kollade inspelningsplatser, satte ihop inspelningsschema och var i gång på rekordtid. Filmen spelades sedan in under slutet september till november 2023 och sammanlagt var det runt 12-15 inspelningsdagar där vi jobbade snabbt och mobilt med handhållen kamera och ett tight filmteam där alla hjälpte och stöttade varandra.
Även om det inte är speciellt mycket dialog i filmen så bjuds åskådaren på ett imponerande ljudlandskap. Berätta lite mer om hur ni jobbade med ljudet i filmen.
– Vi tog upp mycket ljud på plats och har använt delar av det ljudet. Samtidigt har vi fått rengöra mycket av originalljudet på grund av missljud, hundskall, trafik med mera och kört väldigt mycket fotsteg och atmosfär efteråt. Mer ljud än vad man kanske tror när man ser filmen är pålagt efteråt. Vi ville skapa en unik karaktär för hur miljöerna skulle låta och kännas. Lyfta vissa ljud och strypa annat för att försöka skapa de känslor vi ville komma åt. Man vill exempelvis inte höra en störande gräsklippare i bakgrunden om världen ska kännas öde. Hur får man ett tomt rum att kännas obehagligt?
Bara att välja hur ett kylskåp skulle surra i ett rum så att det inte störde, gav fel frekvens etcetera, visade sig vara en utmaning. Vi hade ett fint samarbete med Studio Storm i Örebro som även skapade mycket av musiken. Och vi lärde oss mycket av varandra genom att bolla idéer fram och tillbaka för att både lyfta musik och ljud till filmen.
Även filmens foto känns mycket genomtänkt. Det är vackert, men också kargt och närgånget, vilket blir väldigt drabbande. Berätta lite mer om hur ni jobbade för att hitta denna ton.
– Jag och fotografen (Johnny Wernersson) diskuterade mycket om vilken känsla vi ville komma åt i olika scener och filmen som helhet innan vi spelade in. Jag ville ha det ganska närgånget och rått, naturligt men även lyfta fram det fina i vissa stunder. Vi jobbade mycket med att hitta känslan på plats och i stunden vi var i, ta fram rätt kläder, rekvisita, vänta på rätt ljus. Oftast filmade vi i naturligt ljus och fick anpassa inspelningsschemat efter vädret då vi ville ha en värld där solen på något sätt aldrig hittade fram bakom molnen. I många nattscener ville vi också hålla det naturligt med eld, stearinljus, ficklampor som enda ljuskälla för att förstärka realismen och det naturliga.
– Jag och fotografen har arbetat länge tillsammans och är ganska synkade och skiftade även kameran mellan oss ibland om jag fick en plötslig idé om en vinkel jag ville prova. Flera gånger kom många av scenerna på en slags automatik då miljöerna var väldigt tacksamma att jobba i. Man kände på något sätt direkt hur man vill fota i just den miljön eller platsen. Vi fotade också mycket i mörker, eld, dimma med snabba förflyttningar mellan kamerauppställningar för att få de bilder vi önskade. Jag tror att det effektiva lite dokumentära sättet att arbeta bidrog till att vi fick hålla oss på tårna och krama ur det bästa ur fotot.
– Sen skedde också några ”happy accidents” där man får till en bättre tagning än man trodde. Tagningar där solen hamnade precis rätt, eller där elden lyser upp något på ett speciellt sätt. Alltså sådant man inte kunnat räkna med innan, men som ger fantastiskt resultat. I efterbearbetningen styrde vi även mycket av känslan i bilderna i färgsättningen för att sätta en slutgiltig färgton i filmen.
Det vore spännande att höra lite mer om din egen filmsmak, finns det några speciella filmskapare eller filmer som ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Jag gillar filmer och filmare som vågar ifrågasätta och vara utmanande både i sitt filmiska berättande och tillvägagångssätt. Exempelvis Lars von Trier sätt att testa gränser och filmiska uttryck, samt Triers och hans kollegors sätt att begränsa sig med Dogma-manifestet genom att göra film utifrån vissa riktlinjer. Andra filmskapare som inspirerar är Ari Aster och Yorgos Lanthimos. Regissörer som liksom skapar helt egna världar och uttryck.
– Det är även inspirerande med filmer som The Substance (Coralie Fargeat, 2024) som verkligen exploderar visuellt med färg och form. Ska man nämna några andra skräckexempel så gillar jag The Witch (Robert Eggers, 2016) väldigt mycket, men älskar också att käka popcorn och kolla på filmer som X (Ti West, 2022), The Ring (Gore Verbinski, 2003), The Descent (Neil Marshall, 2005) och The Woman in Black (James Watkins, 2012).
Berätta lite mer om framtiden för dig och Backa Studios. Vågar vi hoppas på mer genrefilm framöver?
– Vi är i förproduktion av en ny långfilm som även den dyker ner i det mänskliga mörkret en del, men den blir mer mörk humor än åt skräckhållet. Däremot så hoppas vi att Må du leva får ett fint mottagande för vi då finns tankar på att göra en trilogi av det. Det vore jättekul att göra en skräcktrilogi i Sverige där man kanske växlar lite stil genom de tre filmerna. Jag tycker det är jättekul hur exempelvis Ti West jobbat med sin trilogi X, Pearl och MaXXXine och skapat tre väldigt olika filmer som ändå är sammanlänkade.
När får resten av Sverige en chans att se Må du leva?
– Just nu är filmen på lite festivalstråk, så vi är lite i händerna på programläggare ute i Europa som önskat se den och köra den på deras kommande festivaler. Det är lite pusslande med detta innan vi vet helt säkert när vi kan släppa den i Sverige. Våra tankar och förhoppningar är dock att filmen ska få release på bio i september 2025 för att sedan komma ut på streaming efter det. Vi har en kärlek till fysiska produkter och hoppas att vi även ska få till en mindre DVD/Blu-ray utgåva av filmen. Vi hoppas och håller helt enkelt tummarna för att det finns en publik som är intresserade av att se filmen.
— — —
Sugen på ett smakprov? Slå ett öga på: Må du leva – Official Trailer
Text: Kristoffer Pettersson
Ett kanonteam dom förtjänar internationellt genombrott