För tredje gången arrangerades förra helgen skräckfilmsfestivalen Monsters of Film på Zita i Stockholm. Jag var där, och tänkte sent om sider skriva några rader om det.
På programmet stod tre filmer distribuerade av Njutafilms: Antologin The ABCs of Death, Brandon Cronenbergs Antiviral och Eduardo Sánchez Lovely Molly. Den här gången fanns inga panelsamtal eller Q&A:s med på schemat.
Först ut var The ABCs of Death. Innan festivalgeneral Johanna Holmin lät filmen rulla presenterade en teaser för en kommande svensk antologiskräckis: Faust 2.0. Teasers avslöjar i allmänhet väldigt lite om filmerna, så inte heller här. Troligtvis kommer vi att få anledning att skriva mer om Faust 2.0 här längre fram.
Upplägget i The ABCs of Death är 26 kortfilmer från hela världen, en för varje bokstav i alfabetet, där det enda regelverket är att filmerna på något sätt ska handla om döden. Bland filmskaparna märks flera namnkunniga regissörer: Ti West (The Innkeepers), Banjong Pisanthanakun (Shutter), Jorge Michel Grau (We Are What We Are), Bruno Forzani och Héléne Cattet (Amer), Srdjan Spasojevic (A Serbian Film), Xavier Gens (Frontier(s)), Jason Eisener (Hobo With A Shotgun) med flera. Förväntningarna var därför ganska höga. Sammantaget var dock antologin mycket ojämn. Det var slående hur många filmer som valt att tolka temat genom toaletthumor. Det pruttas, kissas, bajsas och kräks, nästan lika mycket som det sprutas blod. F is for Fart illustrerar kanske detta tydligast, där en skolflickas sista önskan innan döden är att få bli pruttad i ansiktet av sin lärarinna. Andra filmer satsar på chockfaktor och gore (däribland märks runktortyren i L is for Libido, och självstympningen i Xavier Gens X is for XXL). Visuellt sticker den Argento-doftande sexskildringen O is for Orgasm av paret bakom Amer ut. Jag tappar hakan till det mycket realistiska slagsmålet mellan en hund och en människa i D is for Dogfight. Samtidigt är många av filmerna högst mediokra och ger mig inte mer än ett ”okej?”. Ti Wests M is for Miscarriage är så oförlåtligt värdelös att jag nästan blir arg när jag tänker på den.
Sammantaget var The ABCs of Death en kvalitetsmässig berg- och dalbana, men där topparna ändå gör att dalarna blir värda att ta sig igenom.
Nästa film var Antiviral av Brandon Cronenberg. Brandon Cronenberg är son till självaste David Cronenberg, och mycket av uppmärksamheten kring filmen har kretsat kring just detta.
Antiviral skildrar en nära framtid, där Syd March arbetar på en klinik där människor kan betala för att få bli injicerade av sjukdomar som kändisar haft. Syd smittar sig själv med en ny okänd sjukdom som drabbat superkändisen Hannah Geist, delvis med syftet att sälja det på den svara marknaden. Sjukdomen tär dock mer och mer på honom, och en spiral av kroppsligt och mentalt förfall följer.
Antiviral har ett väldigt kliniskt bildspråk, där nästan inga andra färger än vitt, svart och rött finns med. Detta blir en väldigt aggressiv kontrast mot fysiska äcklet i sjukdomarna. Syd March, som spelas av Caleb Landry Jones, är väldigt obehaglig i sin sköra galenskap. Tyvärr tyckte jag inte att filmen kändes särskilt spännande eller intressant, utöver det grundläggande upplägget och det småputtrande obehaget filmen igenom. Däremot var den på alla sätt och vis djupt cronenbergsk, och det ska bli mycket intressant att se vad Brandon Cronenberg hittar på i fortsättningen.
Sist ut var Lovely Molly av Eduardo Sánchez, som tillsammans med Daniel Myrick låg bakom The Blair Witch Project. Ett nygift par, Tim och Molly, har flyttat in i Mollys barndomshem, avsides beläget i skogen. Snart börjar märkliga saker hända i huset, och förträngda minnen ur Mollys barndom börjar bubbla under ytan. Vad som börjar som en lovande men konventionell spökhusfilm utvecklas snart till något annat, där det mest skrämmande är Mollys stegrande vansinne. Samtidigt hålls man som tittare ständigt osäker: vad är Mollys psykiska problem, och vad är kanske något mycket hotfullare? Eduardo Sánchez balanserar perfekt mellan att visa för mycket och för lite, och gör Lovely Molly till en väldigt otäck och stabil skräckfilm.
Monsters of Film nummer 3 var ett mycket trevligt arrangemang, och jag hoppas på många fler festivaler i framtiden. Johanna Holmin utlovade en storslagen tvådagarsfest till hösten, och då kommer jag definitivt att vara där!
– – –
Alexander Kassberg; FromBeyond-redaktör