Macabre
Skräck, Italien, 1980
Distributör: Njutafilms
Regi: Lamberto Bava
Skådespelare: Bernice Stegers, Stanko Molnar, Veronica Zinny, Roberto Posse
Längd: 90 minuter
Finns på svensk DVD från 2011-03-02
— — —
Jane Baker lever ett småborgerligt liv med man och två barn i ett villaområde i New Orleans. Då mannen ska iväg till jobbet lovar Jane att ta en utflykt med barnen och gå på bio. Istället drar hon till ett nergånget hus bebott av en blind man och hans gamla mor. De hyr ut en lägenhet på övervåningen där Jane i hemlighet träffar sin älskare. Dottern som är medveten om mammans svek får dåndimpen och dränker sin lillebror i badkaret. Parallellt med att vi får se bilder av lillebrorsan som dränks ser vi Janes lustfyllda ansikte under kärleksakten. Det var bara italienarna som kunde frambringa så här sjuka scener, det är ren galenskap helt enkelt. Hur som helst, dottern ringer sedan upp modern och berättar vad som hänt varpå hon slänger sig i bilen tillsammans med älskaren. Han mister kontrollen över fordonet och blir dekapiterad av ett räcke som far in i bilen. Ett år passerar och Jane kommer ut från mentalsjukhuset hon har vistats på. Men istället för att återvända till sin familj hyr hon igen rummet hos den blinde mannen. Natt efter natt hörs stön från rummet som säger oss att Jane inte är ensam, men vem är det egentligen hon älskar med på nätterna?
Lamberto Bava står för regin i Macabre, son till ingen mindre än den italienska skräck-gotikens mästare Mario Bava. Men Lamberto har inte samma öga för estetik och visuellt vackra bilder som är så genomgående i faderns filmer. Macabre är istället en ganska medioker thriller utan varken särskilt snygga bilder eller stämning, något som absolut skulle behövas för att kompensera för den lövtunna storyn. Tempot är lågt, för att inte säga bedövande slött, och efter ett tag märker jag att jag kollar på klockan allt för ofta. För att inte göra spektaklet helt meningslöst så bryter det in ganska kusliga scener i raddan av transportsträckor, något som stråkmusiken påminnande om gnisslande knivar starkt bidrar till. Men filmen har allt för lite av det goda som gör att man uppskattar denna typ av film, nämligen gorescener gjorda i den gamla skolan. Här lyser de helt med sin frånvaro. Istället försöker Macabre leva enbart på scener där Jane ligger och smeker sig själv i sängen samtidigt som hon stirrar på altaret över den gamle älskaren. Det är inte sexigt, inte heller fånigt. Det är faktiskt bara tråkigt.
Visst har filmen några skruvade höjdpunkter, där inledningsscenen är en av dem. En annan är den riktigt flippade finalen där man får reda på vem Jane delar sina kärleksstunder med, eller rättare sagt; med vad. Här blir filmen riktigt perverterad, något som den italienska genrefilmen är så bra på. Det är skevt, makabert (!) och mycket underhållande. Problemet med filmen är att det känns som att den har för stora pretentioner. Den försöker vara en italiensk Repulsion, men misslyckas helt med att skapa den stämning av paranoia och sexuell spänning som finns i originalet. Här infinner sig aldrig någon stämning att tala om, och då blir det också väldigt platt.
Handen på hjärtat är denna ingen av de bättre italienska skräckfilmerna från 80-talet, långt därifrån faktiskt. Lamberto Bavas Demons-filmer från samma årtionde är betydligt mer underhållande, likaså hans giallo Delirium: Photos of Gioa där storbystade damer blir mördade av en galning med kniv. I de filmerna får man en välbehövlig dos av naket och våld, ingredienser som är nästintill obligatoriska i sammanhanget. Något vi inte får här.
Betyg: 4 av 10
— — —
Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent