Longlegs
Genre: Skräck/thriller
Land: USA
Regissör: Osgood Perkins
Medverkande: Maika Monroe, Nicolas Cage, Alicia Witt, Kiernan Shipka, Blair Underwood m.fl.
Längd: 101 min
Betyg: 6 av 10
Svensk biopremiär: 30/8 2024 (sågs på smygpremiär 20/8)
“Hypen kring en film är dig en övermäktig fiende” skanderade podden Horrorweekly
i ett specialavsnitt om Longlegs och den skräckfilmsintresserade som säger sig inte ha drabbats av Longlegs-feber vågar jag påstå far med osanning. Undertecknad är såklart inget undantag. Samtliga trailers har varit mycket bra och filmposters ännu bättre. Recensenters betyg har varit anmärkningsvärt höga, kommentarsfält har inledningsvis fyllts med lovord och filmen har hyllats som en vår tids När lammen tystnar (1991). Därtill är Longlegs en enorm finansiell framgång, den förmodligen största filmbolaget NEON gjort.
Longlegs handlar i korthet om en seriemördare som mördar familjer och en ung synsk FBI-agent Lee Harker (Maika Monroe) kopplas in på fallet. Mördaren lämnar krypterade meddelanden och brev efter sig och tillsammans med sin överordnade (Blair Underwood) inser Harker att det tycks finnas en koppling mellan henne och Longlegs.
Ett återkommande problem med Osgood Perkins filmer är att de tenderar att vara överskrivna. Istället för att vara intrikata framstår de som onödigt krångliga och bitvis otillgängliga. Personligen uppskattar jag filmer som är subtila och låter saker förbli outtalade, men i fallet med Longlegs blir det frustrerande. En orsak till denna frustration är hur filmen inledningsvis fokuserar på en FBI-utredning och då verkar befinna sig i David Finchers härad eller True detectives första säsong, för att sedan gå vilse och hamna i utkanterna av David Lynchs besynnerliga territorium. Filmens huvudsakliga problem är att dessa två tendenser inte förs samman till en kraftfull syntes utan det blir som att blanda två för sig fantastiskt goda råvaror men som tillsammans blir en oaptitlig maträtt. Jag undrar om jag inte också börjat tröttnat på seriemördarkaraktärer som promt ska vara märkligt excentriska men jag antar att sånt går hem hos den breda massan.
Nåväl, finns det något gott att säga om Longlegs? Ja, mycket. Man får vara glad att det görs ambitiös indieskräck och att fantastiska skådespelare vill vara med i dessa projekt. Maika Monroe är som vanligt otroligt bra, Nicolas Cage gör en minnesvärd insats (jag är inte lika eld och lågor som många andra), Alica Witt är utmärkt, men den utan tvekan bästa insatsen står Kiernan Shipka för. Nyligen uppvaknad ur ett katatoniskt tillstånd på ett mentalsjukhus och den enda som överlevt Longlegs bjuder hon på en fantastisk transition från en sinnesstämning till en annan. Det är mästerligt och fasansfullt spelat och utan tvekan filmens största behållning.
Longlegs bjuder också på fantastiskt suggestiva bildkompositioner, en dyster och vemodstyngd landsbygd och därtill fantastiskt uppbyggda interiörer, särskilt Lee Harkers hoardermammas hem. Osgood Perkins har också ett otroligt öga för det demoniska och bitvis är det faktiskt riktigt otäckt. Min förhoppning är dock att Perkins återkommer med en film han inte skrivit själv. Som manusförfattare har han påtagliga brister, som visuell kreatör är han bland de intressantaste och det är därför så synd att helheten därmed ofta blir så lidande.
— — —
Michael von Horn