Klassiska svenska skräckfilmsaffischer!

Som ett stort fan av Universal Studios rysare från 1930- och 1940-talet har jag försökt forska lite om hur det gick till när dessa filmer visades i Sverige för första gången. Enligt Svensk Filmdatabas visades merparten av filmerna på svenska biografer strax efter att de haft världspremiär i USA. Det fanns något väldigt utmärkande med de svenska lanseringarna – och det var de vackra, specialtecknade filmaffischerna!

Under filmens första femtio år fick alla utländska filmer som visades på svenska biografer egna originalaffischer som tecknades av skickliga svenska affischkonstnärer. Den illustrativt orienterade filmaffischen slog igenom under sent 1910-tal i takt med filmmediets tekniska och berättarmässiga utveckling, och dess huvudsakliga uppgift var att marknadsföra filmerna och locka publiken till biograferna.

Den svenska affischkonsten präglades av en enorm hantverksskicklighet, och även om utgångspunkten var att det kommersiella värdet var högre än det konstnärliga så bör den ur ett historiskt perspektiv betraktas som en konstskatt. Relativt få konstnärer stod bakom en väldigt stor del av affischerna, vilket resulterade i en hög, jämn kvalitetsnivå. Affischkonsten gynnades också av konkurrensen mellan filmbolagen som strävade efter att överträffa varandra i det visuella uttrycket, och konstnärerna lärde sig arbeta i ett högt tempo med enhetliga stilar åt den ständigt tidspressade filmbranschen.

“Mysteriet Dracula” fick svensk biopremiär den 13 november 1931, och den stiliga filmaffischen tecknades av Eric Rohman. Han hade tidigare tecknat affischerna till Universals framgångsrika stumfilmer “Ringaren i Notre Dame” (1923) och “Fantomen på stora operan” (1925). Med sina 7 000 affischer var Rohman Sveriges flitigaste affischtecknare. Det sägs att han vid 1921 var ensam om att kunna försörja sig helt och hållet på att teckna affischer, och tillsammans med Einar Nerman (‘Solstickan’) etablerade han en stiliserad och förenklad visuell stil, med ett begränsat antal färger och ett balanserat samspel mellan text och bild.

En av de mest kända svenska skräckfilmsaffischerna från 1930-talet är den Art Deco-inspirerade affischen till “Frankenstein – Mannen som skapade en människa” (1931), som tyvärr saknar signatur. Vissa källor pekar på att Rohman ligger bakom även detta verk. Att affischerna saknar signatur är tyvärr ganska vanligt förekommande och även om det går att göra kvalificerade gissningar så är det svårt att med säkerhet fastslå upphovspersonerna. Affischerna till “Mumien vaknar” (1932) och “Draculas dotter” (1936) är två andra exempel där signaturer saknas.

Walter Fuchs var en skicklig konstnär som började med filmaffischer för försörjningens skull. Fuchs affischer höll en väldig hög kvalitet även om det aldrig blev några mängder, och bland hans främsta verk finns affischerna till “Frankensteins brud” (1935), “Den svarta katten” (1934) och “Den osynliga strålen” (1936). Affischerna skulle funka även på avstånd, Fuchs hade en särskild fascination för ansikten och arbetade med effektfulla skuggningar, spännande färgsättningar och skarp typografi. Han skulle senare starta ett filmbolag för import av utländsk film, en reklambyrå för marknadsföring av film och teater och dessutom vara reklamchef på MGM:s Stockholmskontor mellan 1937-1944.

Under 1940-talet verkar merparten av de svenska skräckfilmsaffischerna ha tecknats av en och samma person – konstnären Gösta Åberg. Precis som Eric Rohman arbetade Åberg snabbt och kunde tack vare sin höga produktionstakt försörja sig helt och hållet på affischtecknadet.

Åberg tecknade tusentals affischer under karriären och hann oftast inte se filmerna, utan baserade istället sina motiv på filmernas manus som filmbolagen skickade till honom, vilket måste ha varit en utmaning. I Åbergs verkförteckning finns fantastiska affischer till “Frankensteins son” (1939), “Mumiens hämnd” (1940), “Varulven” (1941), “Draculas son” (1943) och “Mumiens ande” (1944). I likhet med Walter Fuchs var han medveten om ansiktet och ögonens förmåga att fånga betraktarens uppmärksamhet och använde detta i sina affischmotiv. På grund av filmbolagens krav och det snabba tempot blev han inte alltid nöjd och kunde ibland medvetet välja att inte signera sina verk.

I slutet av 1950-talet började fotografier och fotomontage att användas vid framställningen av filmaffischer. Nya trycktekniker medförde att de tecknade inslagen fasades ut, och grafiska formgivare ersatte de traditionella affischkonstnärerna. Under 1970-talet började filmbolagen använda enhetliga affischmallar för den internationella exporten, vilket innebar att tillverkningen av de svenska originalaffischerna så småningom upphörde.

På Svenska Filminstitutet finns ett gediget bild- och affischarkiv där filmaffischer från merparten av alla filmer som visats på svensk bio finns bevarade. Det pågår ett långsiktigt projekt att digitalisera arkivet, och flera affischer finns redan nu på Svensk Filmdatabas. För den som vill läsa mer om den svenska affischkonstens historia rekommenderas boken “Svenska affischer – 1895-1960” av Olof Halldin.’