I Ryan Nicholsons debutfilm råkar en sjuksköterska ut för en våldtäkt, vilket leder till att hon hämnas brutalt på den som överföll henne.
Det är nog få som känner till så mycket om spagettiwesterngenren som den brittiska filmskaparen, programledaren och författaren Alex Cox. 10,000 Ways to Die är en kanonbra bok om man vill lära sig lite mer om en filmepok som är sorgligt förbisedd (även i kultfilmskretsar).
Skaparna bakom ”Saw”, James Wan och Leigh Whannell, har gjort en ny skräckfilm som är helt befriad från allt vad Jigsaw heter. I ”Insidious” står istället onda andar i fokus när en familj drabbas av deras vrede.
I John Ajvide Lindqvists senaste verk ”Tjärven”, som skrevs på 35 dagar, invaderas en avlägsen skärgårdsö av hungriga zombies mitt under ett midsommarfirande.
Den unga studenten Samantha tar ett jobb som barnvakt i retrodoftande skräckfilmen ”The House of the Devil”. Snart inser hon att det är något som inte står rätt till, men då är det redan för sent för att dra sig ur.
Det vankas minst sagt en halsbrytande och giftkloförsedd uppgörelse vid Blood Coves strand. Men är det gamla Frankenstein-monstret fortfarande stark nog att rå på ett genmanipulerat amfibiemonster?
1968 kom exploitationregissören Jack Hill med sitt bidrag till skräckfilmsgenren, den underliga och stundtals humoristiska ”Spider Baby”, som handlar om en vrickad familj som bor i ett avlägset hus, och som inte behandlar gäster på det bästa sättet.
När jag fick höra att Image Comics svartvita zombieserietidning ”The Walking Dead” skulle bli en tv-produktion blev jag först en smula skeptisk. Skulle det verkligen fungera att föra över Robert Kirkmans mörka framtidsvision till tv utan att behöva tillrättalägga våld och serietidningens komplexa relationer?
Anders Fagers ”Samlade svenska kulter” är en trilogi novellsamlingar, med det gemensamma att de utspelar sig i Sverige och att det doftar Lovecraft, där uråldriga sällskap hotar tryggheten i vår vardag.
”Hell of the Living Dead” måste vara den absoluta udden av italiensk exploitation tänker jag för mig själv. Och vem annan än Mr. Bruno ”lånaren” Mattei skulle kunna ha gjort denna film?