Att få syn på en fiendetrupp när man är som högst uppe i jet-assisterathopp, plocka fram sin blixtrande hammare och förnöjt viska ordet ”Hammertime!” är otroligt tillfredsställande, och det är i stunder som dessa som ”Warhammer 40,000: Space Marine” verkligen kommer till sin rätt
”Death Wish 3” är en actionrökare som inte kunde ha producerats av några andra än Cannon Group / Golan-Globus under mitten av 80-talet. Ett självklart måste i filmhyllan för den som gillar stenhård retroaction med andra ord.
Är man sugen på att slänga ett öga på någon modern filmskapare som gör film enligt den gamla skolan så är Ti West ett betydligt bättre val. Adam Green faller platt redan vid start med Hatchet II, och det är dessutom en både tråkig och dålig film som egentligen inte…
Vi bjuds i Jennifer Chambers Lynchs ”Surveillance” på schyst och medryckande hantverk, men något bestående välbehag (eller obehag) lämnas dessvärre inte.
Som helhet är ”Inside Ring” fin att titta på men den är också fylld av urtvättade klichéer och tunt manusarbete.
I den femte installationen i Resident Evil-serien kastas spelaren in en mardrömssituation där man tvingas kämpa för livhanken mot allehanda monster och otäckingar. Ett till stor del lyckat spel med några små skönhetsfläckar, men som sammanfattningsvis bjuder på en njutsam spelupplevelse.
”Bitter Feast” är en rolig satir som sätter intressanta frågor i fokus. Vad blir villkoren för en konstnär i ett klimat där tyckarna har allt större makt över dennes utövande? Och hur långt kan man gå för att åberopa sin integritet?
Vare sig du står öga mot öga mot ett gäng beväpnade kannibaler, eller om du försöker hålla dig kvar för glatta livet från ett stuprör, så omdefinierar ”I Am Alive” allt vi trodde oss veta om driften att överleva.
Att spelvärlden idag är svårt infekterad av levande döda är naturligtvis inget nytt. Ett ytterligare nerslag får vi i Techlands ”Dead Island”. På en paradis-ö någonstans i Karibien har zombiesmittan brytigt ut och naturligtvis befinner man sig mitt i röran.
Sammanfattningsvis är dock Alena en klart positiv läsupplevelse som visar att Andersson mycket väl hanterar berättelser i längre format. Han ska ha en eloge för att låta huvudrollen vara av det kvinnliga könet, även om jag hade hoppats på att Alena själv kanske skulle kunna vara mer ”kick-ass” än vad…