Vi går väl alla och drömmer om en bra, svensk slasher? Visst, Strandvaskaren och Camp Slaughter i all ära, men nog har vi inte riktigt fått det vi önskat än. När de större svenska filmbolagen inte verkar särskilt intresserade av att producera genrefilm (jag väljer att bortse från Joakim Lundells produktioner här) är det hos indiefilmskaparna man får lägga sitt hopp.
En av dessa är Viking Almquist, som själv kallar sig filmentrepenör. Han är en frilansande filmskapare med ett gäng kortfilmer och en långfilm, Vikingasystrar (2022) i bagaget.
”Jag har även jobbat inom mer etablerad film, främst som en slags länk mellan produktion och postproduktion. Att säkerhetskopiera och se till att ljudet är synkat är kanske inte vad jag drömmer om när det kommer till att jobba med film – men det klår att jobba inom kundservice.”
Skulle man göra en undersökning bland skräckfilmsfans är min gissning, med låga odds, att de flesta skulle säga att de föredrar praktiska framför digitala effekter. Därför bör effekterna i Sankta Lucia kunna glädja oss som föredrar det handgjorda framför det datorskapade.
”Effektmässigt ska vi försöka göra helt utan dataeffekter och bara använda praktiska effekter. Dels för att vi ej har kunskap när det kommer till att skapa digitala effekter, vilket inte är så enkelt som man kan tro.”
Almquist menar att många digitala effekter ser så risiga ut som de gör för att regissörerna inte själva har kunskapen kring hur effektskapande går till. Detta gör att man till skillnad från praktiska effekter, som man ju ser när man filmar och således direkt kan säga om man är nöjd med eller inte, kan hamna med något man är missnöjd med väldigt sent i produktionen.
Vårt samtal leder oss sedan in på det här med svensk skräckfilm och varför det ser ut som det gör. Nog för att det finns ett gäng större produktioner, men bortsett från Låt den rätte komma in är det särskilt många filmer som har nått tittarnas hjärtan. Det är också lätt att bistert konstatera hur mycket bättre våra nordiska grannländer är på att producera genrefilm
Detta tror Almquist dels har med ekonomi att göra. Jämför man med t.ex. Norge finns det fler potentiella finansiärer med tanke på att de har en starkare ekonomi. Det kan också ha att göra med politiska incitament också, att man på så sätt byggt en stabil filmindustri som t.ex. i Danmark. När det kommer till svensk skräck, och bristen på bra sådan, tror Almquist beror mer på en kulturell faktor än en ekonomisk.
”Vi är mer präglade av realism i vårt berättande, att det är något slags ideal. Jag kommer ihåg när skräckmusikalen Necronomicon som gick på Dramaten fick kritik för att inte vara nog realistisk, trots att den är så uppenbart expressionistisk i sitt visuella uttryck. Det handlar också om synen på skräck, att det fortfarande ses som en ”fulare” konstform.Kan vara därför ingen av de mer etablerade regissörerna gör skräck. Jämför det med några av de mest hyllade skräckisarna i filmhistorien, som att Stanley Kubrick gjorde The Shining. Om en skicklig regissör väljer att göra en skräckfilm, är det också troligt att det blir en bra skräckfilm.”
Alltså behövs mer svensk skräck. Och varför inte göra en baserad på något som är väldigt svenskt, vårt luciafirande? Kunniga läsare kanske drar sig Rumle Hammerichs Svart Lucia (1992) till minnes nu, men då minns man säkert också att det ju inte direkt är någon skräckfilm. Själv minns jag hur besviken jag blev på det faktumet när jag plockade fram min pappas vhs-kassett i tron om att det skulle vara något helt annat än det jag fick se. Alltså är tiden kommen för en faktisk luciaskräckis.
Almquist har tidigare gjort en kortfilm med namnet Lucia, som också är en skräckis. Dock har den inget att göra med långfilmen som nu är i produktion.
”Dom är helt separerade, det enda gemensamma är att samma Luciakostym används, dock modifierad. Kortfilmen är mer åt The Grudge-hållet och denna nya är mer Alla helgons blodiga natt.”
Något med bilden av en Lucia som går runt och slaktar fastnade hos Almquist och på så sätt föddes idén. Han vill att filmen ska kunna ses av en svensk publik som fattar vissa referenser, samtidigt som en utländsk publik ska reagera på det som utifrån kan verka ”udda”. När han gick på lågstadiet fick man höra om Lucia-myten/helgonlegenden som ju är rätt rå och våldsam i sin karaktär. Han menar att vårt firande är så himla svenskt också, det är ju bara här vi firar som vi gör.
Inte bara det gamla katolska helgonet står som inspiration för Sankta Lucia. Tidigare nämnda Alla helgons blodiga natt kommer att ha satt sina avtryck i filmen.
”Den är framead som en Carpenter-film rent visuellt, men utspelar sig i nutid och är alltså ingen nostalgiresa på så sätt.”
Almquist vill också att morden i filmen ska kännas, att publiken inte ska sitta och heja på mördaren. Istället ska man som tittare sympatisera med sina offer, något han hänvisar till görs i bland annat The Burning.
Med tanke på att den är gjord på en knapp budget, utan någon finansiell backning, är den inspelad främst på helger. Skådespelare och crew gör allt gratis. Trots begränsningarna upplever Almquist att det för det mesta gått bra. Projektet fick dock en tuff start.
”Första inspelningsdagen var riktigt tuff. Det var en kylig decemberdag, där vi filmade ute i mörkret och vår bil la av.”
Hur länge ska vi då behöva vänta på att få se resultatet av Almquist och hans teams hårda arbete? Almquist räknar med att de inte har särskilt mycket kvar att filma innan det är dags för allt efterarbete. Målet har varit att ha premiär på lucia 2024, som passande nog inträffar på fredagen den 13:e. Istället för en hockeymaskbärande Jason får vi se en mördare i vit skrud förhoppningsvis infria våra drömmar om den där riktigt bra svenska slashern.
– – –
David Larsson