Sverige har inte gjort sig känt som landet som på löpande band producerar spännande och högkvalitativ genrefilm. Därför är det viktigt att vi belyser de relativt få som arbetar med det, särskilt när det sker utan backning av stora pengar eller diverse institut. Nils Alatalo långfilmsdebuterade 2020 med indieskräckisen Svartklubb, en bitvis febrig skräckis som i stunder har tydliga Fulci-vibbar. Han är i skrivande stund i full färd med att färdigställa sin kommande Lovecraftrulle Voidcaller som man kan stötta på Kickstarter. FromBeyond passar därför på att intervjua Alatalo kring hans filmskapande.
Berätta lite om din bakgrund.
Jag har alltid varit besatt av film, och efter en handfull jobb som jag inte trivdes med så kände jag mig manad att hoppa på en filmutbildning. När jag väl skulle ge mig in i filmbranschen så insåg jag att jag var a) extremt dålig på att nätverka, och b) ville göra filmer som ingen vettig producent eller filmkonsulent i Sverige rimligtvis skulle nappa på. Så jag började göra nollbudgetfilm som en överlevnadsstrategi, kan man säga.
Vad är ditt första, starka skräckfilmsminne?
Hmm, ”Dellamorte Dellamore” minns jag var en nyckelfilm för mig att börja söka upp andra mer ”weird” skräckfilmer. Jag hängde mycket på Trestads Musik i Trollhättan som hade ett otippat bra utbud av import-DVDer, däribland den. Annars kollade jag mycket på den underbara kanalen Showtime. Jag minns att jag såg ”Demon Knight” där, bra inkörsportsfilm för barn!
Så, din kommande film heter Voidcaller. Vad kan du säga om den?
Man kan säga att det är en kombination av Lovecrafts mytologi och ”pod people”-film, alltså tex ”Invasion of the Body Snatchers”. Filmen kretsar kring olika människor som alla vaknar upp med en lång minneslucka, och de försöker på olika sätt ta reda på vad de varit med om. Den är svartvit, våldsam, och stundtals psykedelisk. Mitt mål var att filmen ska kännas som att Sam Raimi regisserat den, och att han hade Shinya Tsukamoto som kameraman. Nu vet jag inte om det blev
resultatet, men det var hursom känslan jag ville åt. Och så finns det säkert en nypa Kiyoshi Kurosawa eftersom jag kan inte låta bli att försöka härma honom.
Vad tror du det är med Lovecraft som fortsätter att fascinera? Och varför är hans verk så svåra att göra rättvisa på film?
Det har jag verkligen funderat på! Finns det något i hur Lovecraft formar sina berättelser som bara inte översätts bra till film? Är det för att Lovecraft fortfarande inte blivit helt mainstream, så de filmer som görs är lågbudget och blir lidande på grund av det? Eller är det egentligen så att ration bra/dåliga Lovecraft-filmatiseringar är ungefär samma som för till exempel Stephen King eller Clive Barker? Jag vet verkligen inte. Med det sagt så tycker jag att mycket av de Lovecraft- adapterade eller -inspirerade filmerna är riktigt bra, och de mer misslyckade exemplen är ju också alltid kul att se.
Svensk underground-film, finns det en bubblande underground-film på gång?
Jag hoppas det! Sverige är ju fantastiskt bra på att ge ut kulturstöd, och om man lär sig hur man ska skriva ansökningar så är det inte omöjligt att skramla ihop några tusenlappar. Sen gäller det bara att hitta rätt folk som också vill svettas ihop en film för en liten budget, och så är det bara att köra.
Vilken är din egen favorit bland alla Lovecraft-filmer?
Herregud, det är svårt att inte få en existentiell kris när man ska svara på den här frågan. Jag antar att det står mellan ”The Mist” och ”Re-Animator”? Folk borde prata mer om ”Dagon” så jag nämner den också. Gills ”The Empty Man”? Omöjligt att bara nämna en när man väl börjat.
Vi låtsas att du får obegränsad budget att göra din drömfilm. Vad skulle det vara?
Den dyraste idén jag har i bakhuvudet är en slags katastrof-film med en sci-fi-twist som jag verkligen skulle vilja göra någon gång. Men det är en smal chans att den filmen någonsin ser dagens ljus!
– – –
FromBeyond