Immaculate
Genre: Skräck
Land: Irland, USA, Kanada
Regissörer: Michael Mohan
Medverkande: Sydney Sweeney, Álvaro Morte, Simona Tabasco m.fl.
Längd: 89 min
Betyg: 7 av 10
Svensk biopremiär: 17/5 2024
Fascinationen för nunnor inom skräckgenren har onekligen fått ett uppsving de senaste åren. 
Filmer som The Nun och The Nun 2 spelar in smått orimliga summor pengar på bio och Paul Verhoeven bjöd för några år sedan på en lesbisk nunneromans med Benedetta i sann nunsplationtradition. Fascinationen är förståelig. Nunnor och kloster erbjuder stämningsfulla miljöer, innerlig gudsfruktan och kittlande tabun och ett livsval lika främmande som fanatiskt för de flesta människor. Nuvarande år har dessutom redan bjudit på två skräckfilmer på temat; The First Omen och Immaculate, som här ska avhandlas.
I Immaculate (“obefläckad” på svenska) möter vi novisen Cecilia som inträder i en klostergemenskap i Italien där man vårdar döende nunnor i livets slutskede. Som barn överlevde hon mirakulöst en drunkningsolycka och detta tas som intäkt för att Gud har en plan för henne. Snart börjar dock mystiska saker hända och när Cecilia drabbas av allvarliga hälsoproblem som istället visar sig vara en jungfrulig graviditet firas hon som helgon på klostret men får på samma gång farliga fiender.
Den som hoppas på nunsploitation har inte mycket (om ens något) att hämta här, men Immaculate levererar skickligt förväntade skräckfilmstroper som skräckslagna kandelaberupplysta kvinnoansikten i mörka rum, ödesmättad klockringning, varningar från galningar som slår in och excentriska kusliga tanter som ler i mjugg. Blod och våld råder det heller ingen brist på. Den visuella gestaltningen är god. Klostrets interiör och exteriör är vackert ljussatta och har en autentisk tyngd.
Manusarbetet är (kanske något över)tydligt men samtidigt effektivt rättframt. Musiken fungerar bitvis otroligt bra, särskilt delarna där filmmusiken framförs av nunnekörer. Men det är ändå främst Sydney Sweeneys (även producent) skådespeleri som är filmens största behållning. Det är tryggt och säkert spelat; från återhållsam skygghet när tulltjänstemän ställer obekväma frågor (hade filmen varit svensk hade Tuva Novotny spelat Cecilia) till kraftfulla känsloyttringar i filmens slutskede.
Filmens helhetsintryck är dock inte obefläckat. Den inledande omotiverade “prior evil” med en överkoreograferad grupp nunnor som marscherar i takt är barnsligt banal och filmens huvudpoäng framstår kanske något för..världslig för undertecknads smak, men vad gör det när helhetsintrycket är så pass bra.
— — —
Michael von Horn