I början av 1930-talet lade Universal grunden för den moderna skräckfilmen med sina filmatiseringar av två klassiska litterära verk. Dracula (1931) med Bela Lugosi och Frankenstein (1931) med Boris Karloff var gotiska, stämningsfulla rysare i svart och vitt. Universal var banbrytande i Hollywood med sin skräckfilmsproduktion, men vad hade inspirerat dem?
Den tyska expressionismen
Det första världskriget hade traumatiserat Europa, och vid krigets slut präglades Tyskland av en omfattande politisk, social och ekonomisk oro. Ur detta kaos uppstod en stark konstnärlig rörelse – den tyska expressionismen.
Under kriget förbjöds utländska filmer i Tyskland, vilket fick den inhemska produktionen att blomstra. Vid krigets slut hade Tyskland en av världens mest sofistikerade filmindustrier. Tyska filmskapare hade höga konstnärliga ambitioner, filmerna skulle vara estetiskt tilltalande och intellektuellt utmanande. Expressionismen drogs till det mörka och obehagliga, och strävade efter att skildra känslor och psykologiska stämningar som ofta smetade av sig på sina omgivningar i form av vridna, skruvade kulisser. Begränsade resurser skapade kreativa arbetsmetoder där ljussättning, kontraster och ett innovativt kameraarbete användes för att skapa spänning och atmosfär. Ur den tyska expressionismen föddes den gotiska skräckfilmen.
Robert Wienes The Cabinet of Dr. Caligari (1920) brukar kallas för den första äkta skräckfilmen. Berättelsen om en galen hypnotisör som kontrollerar en sömngångare för att utföra mord kan tolkas som en metafor för den tyska krigsmaktens auktoritet. Filmen utmärker sig kanske främst genom de extrema kulisserna som ämnar spegla huvudkaraktärens sinnesstämning. En av historiens mest banbrytande och inflytelserika filmer som gav den tyska expressionismen internationell uppmärksamhet.
Der Golem: How He Came into the World (1920) var Paul Wegeners tredje film om legenden ur den judiska folktron, men dessvärre den enda som bevarades för eftervärlden. En rabbi väcker ett monster av lera till liv för att skydda judarna undan förföljelse i medeltidens Prag, men tappar snart kontrollen över sin skapelse. En tydlig föregångare till Universals Frankenstein (1931). Der Golem fotades av Karl Freund som senare skulle värvas till Hollywood av Universal.
Expressionismens mest klassiska verk är möjligtvis F.W. Murnaus Nosferatu (1922), en inofficiell filmatisering av Bram Stokers Dracula. Max Schreck spelar den råttliknande Greve Orlok som tar död och pest med sig in i en tysk stad. Med ljus, mörker och skuggor skapas en närmast overkligt obehaglig och mardrömslik stämning.
Den tyska expressionismens filmer var inte bara extremt inflytelserika för skräckfilmens utveckling och för filmmediet i stort, utan också väldigt intressanta utifrån hur de speglar sin samtid under den oroliga mellankrigstiden. I Sverige gör Victor Sjöström den banbrytande Körkarlen (1921), en film som har mycket gemensamt med den tyska expressionismen. Sjöström skulle tillsammans med flera av de tyska filmskaparna åka över till Amerika för att arbeta för Hollywoods studiosystem.
Hollywoods tidiga skräckfilmer
Den amerikanska skådespelaren Lon Chaney var en av stumfilmens mest betydelsefulla skådespelare, känd för att ha gestaltat flera säregna och ofta groteska karaktärer med tragiska undertoner. Chaney var en skicklig make up-artist och hans unika förmåga att förvränga sitt utseende gav honom smeknamnet “mannen med tusen ansikten”.
Under 1920-talet hade Chaney ett framgångsrikt samarbete med regissören Tod Browning, som likt Chaney hade en dragning åt det makabra. I Brownings filmer spelade Chaney mentalt instabila karaktärer som ofta led av fysiska avvikelser, som den amputerade cirkusartisten Alonzo i The Unknown (1927). Chaneys mest berömda rollprestationer var som Quasimodo i The Hunchback of Notre Dame (1923) och som den deformerade Erik i The Phantom of the Opera (1925), som båda producerades av Universal. Chaney kombinerade sina unika talanger för make-up med ett både fysiskt och djupt känslomässigt skådespel.
Filmerna innebar stora framgångar för Universal, vilket motiverade studion att fortsätta på den kusliga banan. Universal bjuder in den tyska regissören Paul Leni till Hollywood, som 1927 regidebuterar med mysterierysaren The Cat and the Canary, en film som etablerar spelreglerna för “hemsökta hus”-tropen inom skräckgenren.
Leni regisserar också The Man Who Laughs (1928) där Conrad Veidt spelar en karaktär med ett groteskt, permanent leende. Filmen är ett romantiskt drama men osar av tysk expressionism till den grad att den snarare känns som en skräckfilm. Veidts huvudkaraktär sägs ha varit en visuell inspirationskälla till Batmans Joker.
Lon Chaneys oförglömliga karaktärer och Paul Lenis gotiska melodramer utgör den ultimata förstudien till den amerikanska skräckfilmen. Universal köper rättigheterna till Dracula, som 1931 blev ljudfilmens första renodlade skräckfilm. Den tyska filmfotografen Karl Freund, som hade fotat Der Golem och Fritz Langs Metropolis (1927), tog med sig den tyska expressionismen till produktionen av Dracula. När Freund senare fotade Lugosi i Murders in the Rue Morgue (1932) och regisserade Karloff i The Mummy (1932) cementerades den tyska expressionismens influenser som en huvudingrediens i den amerikanska skräckfilmen.
—- —- —-
Robin Larsson