Japp, du läste rätt! Den 31 mars släpper nämligen Studio S inte bara en, utan hela fyra filmer av George A. Romero (1940-2017) på svensk Blu-ray. Det rör sig om två separata släpp, men på varje skiva hittar vi också en bonusfilm från skräckmästarens glansdagar.
Och inte blir det några zombies heller, i stället levererar Studio S tillfredställande nog fyra filmer som visar att Romero faktiskt var mer än en kille som bara hade tur och lyckades göra rätt film i rätt tid. Jag syftar då naturligtvis på hans framgång med Night of the Living Dead (1968) – lågbudget-indiefilmen som med sitt klaustrofobiska upplägg, långsamt hasande levande döda och underliggande samhällskritik som kom att bli grundformeln för hur zombieapokalypsen skulle gestaltas i film och på tv. Romero följde sedan upp sin succé med Dawn of the Dead (1978) och Day of the Dead (1985), vilka ytterligare kom att cementera Romeros zombievision som en egen subgenre.
Men nog om zombies. Romero var nämligen en man med fler strängar på sin lyra, och detta är som sagt något som nu Studio S lyfter fram till den svenska samlaren av fysisk media. Dels får vi ett släpp av outbreak-rullen The Crazies från 1973. Detta må vara en ”sträng på lyran” tämligen nära Romeros zombieapokalyps, men i stället för levande döda får vi se hur en liten stad, och inte minst den amerikanska staten, påverkas när en smitta sprids som förvandlar laglydiga medborgare till skrattande dårar. Denna film ligger både tema- och tidsmässigt naturligt mitt emellan Night of the Living Dead och Dawn of the Dead. Tyngden ligger på samhällskritik och action, och på det hela är det en medryckande och underhållande film. Men den som hoppas på brutala Tom Savini-effekter lär förmodligen bli en smula besviken.
Som bonusfilm på The Crazies hittar vi Season of the Witch (1972). Detta är en film som ursprungligen, i ett försök av distributören att sälja in den som mjukporr, släpptes under titeln Hungry Wives. Någon mjukporr är det inte, och även om man känner igen Romeros bildspråk så skiljer sig denna film rätt rejält från exempelvis The Crazies. Vi får följa en uttråkad hemmafru (Jan White) som revolterar mot sin omgivning genom att ge sig i slag med häxkraft. Det är rätt pratigt och långsamt, men jag skulle inte kalla det för en ointressant film. Trots häx-temat är så rör det sig inte om någon traditionell skräckfilm, egentligen är det nog mer någon form av dramatiserad samhällsreflektion. Romero själv kallade Season of the Witch för hans ”feministiska film” vilket det kanske kan ligga något i, åtminstone med den tidens kontext.
Idag är nog det mest intressanta med Season of the Witch att se hur den speglar den kollision som uppstod mellan de kärnfamiljsideal som varit rådande sedan andra världskriget och den mer liberala hippiekultur som blommat upp på slutet av 1960-talet. Den version som idag finns tillgänglig har vissa inklipp från en källa med lägre upplösning, men trots detta är det en välgjord, intressant och rätt stilig liten skapelse.
I det andra släppet hittar vi Martin från 1977, och detta är utan tvekan den starkaste av dessa fyra filmer. Det rör sig om ett alternativt seriemördar-/ vampyr-scenario som fullkomligt dryper av skitigt 1970-tal och John Amplas är mycket bra (läs: obehaglig) i huvudrollen. Detta är också en film som rent tidsmässigt ligger rätt nära Dawn of the Dead, vilket också märks både när det kommer till skådespelare samt det team som finns bakom kameran. Martin var Romeros första samarbeta med specialeffektsgeniet Tom Savini, som också har en liten roll i filmen.
I slutet av sitt liv berättade Romero för tidningen PopMatters att Martin förmodligen var hans personliga favorit bland sina filmer. Vissa dagar skulle jag nog själv värdera Dawn of the Dead högre, men det kan också vara på grund av rent nostalgiska skäl. Hur som helst är det inte svårt att förstår varför Martin låg Romero varmt om hjärtat. Det är en väldigt personlig och annorlunda film där coming of age-dramatik blandas med stökig diskbänksrealism och exploitation på ett slående effektivt sätt.
Även Martin är en film som kommenterar sin samtid. 1977 var högsäsong för amerikanska seriemördare och inte minst Ted Bundys flykt ur fängelset var förstasidesnyheter. På många sätt påminner karaktären Martin också mer om en seriemördare än en klassisk vampyr. Speciellt kanske i hur han väljer ut och stalkar sina kvinnliga offer. Precis som Romero gjorde i Night of the Living Dead tar han ett klassiskt monster och placerar det i en modern kontext. Detta blev naturligtvis mycket drabbande för den dåtida publiken. Kort och gott är Martin en mycket bra film som jag varmt rekommenderar.
Bonusfilmen på Martin-skivan heter The Amusement Park (1975), och detta är onekligen 54 rätt märkliga minuter. Filmen beställdes av en lutheransk förening som skramlat ihop 37 000 dollar för att få en utbildningsfilm som påvisade hur det moderna samhället diskriminerar de äldre. Vi får hänga med en äldre man (Lincoln Maazel) som försöker navigera sig runt i en nöjespark samtidigt som han utsätts för den ena skeva och förnedrande situationen efter den andra.
Med lite god vilja kan man sammanfatta The Amusement Park som en film som erbjuder åskådaren en inblick i hur det förmodligen är att leva med långt gången demens. Det rör sig om dundersurrealistisk experimentell arthouse filmad på 16mm, och om inte annat är det svårt att inte fundera på vad de där lutheranerna kände när de såg hur deras pengar hade förvaltats.
The Amusement Park var också en film som sedan 1973 var ansedd helt försvunnen. Men lite kort innan Romeros bortgång återfanns faktiskt en kopia i Romeros boning som sedan restaurerades. Det är som sagt en udda fågel, men den är definitivt sevärd, inte minst för sin nästan Bergmanianska ångest. En rolig anekdot är att Lincoln Maazel, som förutom att spela denna films huvudroll, också spelar titelpersonens äldre släkting i Martin, levde 36 år till efter att han spelat förvirrad åldring i The Amusement Park. Han dog först 2009 och hade då nått en imponerande ålder av 106 år.
Med andra ord är detta två givna släpp i den svenska filmsamlarens hylla.
— — —
Kristoffer Pettersson