1 0ktober – De levande döda: Dead and Buried (1981)
Mången gång har man ju drömt sig bort till en lugnare tillvaro i en lite fiskeby någonstans. Att gå runt med en stickad tröja i en dimmig miljö och suga på en pipa (lakritspipa i mitt fall) och bara låta tiden ha sin gång… det är en läskande tanke. Man gör dock bäst i att undvika Potters Bluff då, där Dead And Buried utspelar sig. Det är inte bara underliga dödsfall som inträffar där polisen står handfallen utan ledtrådar, utan det verkar också som att de som dött har rena kopior utseendemässigt bland invånarna i byn. Eller är det något annat i görningen? Något som rör de levande, de döda och de levande döda?
Dead And Buried är en perfekt film för höstmörkret och en väldigt intressant tagning på ”levande död”-genren. Den är läskig, långsam, välspelad och har kanske den elakaste öppningsscenen som gjorts. En äkta filmpärla. Welcome to Potter’s Bluff!
2 oktober – Folk horror: The Medium (2021)
När folk horror är som bäst tränger den in i någon form av primalt mänsklig natur. Där ställs den moderna människan, med all sin kunskap, mot det uråldriga, mot det oförklarliga och blir maktlös.
Vad som ger thailändska The Medium ytterligare en edge är dess sätt att utnyttja found footage-formatet på bästa tänkbara sätt. Den inleds som en mockumentär om shamanism i Thailand, men utvecklas till något helt annat. Tittaren dras med ner i mörkret tillsammans med karaktärerna och är lika ovetande, lika maktlösa, som dem.
3 oktober – Svartvit skräck: The Lodger (1944)
Är du ett fan av dimma, mörka kullerstensgator och kabaret? Då kanske den mindre kända filmatiseringen (jämfört med Hitchcocks stumfilmsversion) av Marie Belloc Lowndes roman om Jack the Ripper faller dig i smaken.
I ett dimmigt London härjar en mystisk mördare, och en udda man hyr ett rum i ett familjehem, vilket väcker misstankar hos dem. När polisen närmar sig växer osäkerheten kring mannens sanna natur och kopplingen till brotten.
Laird Cregar stjäl showen som den hemlighetsfulle hyresgästen, och hade det inte varit för att han tragiskt gick bort samma år som filmens release, enbart 31 år gammal, så hade han nog kunnat jobba sig vidare till att bli en av de stora namnen inom skräckfilm från Hollywoods gyllena era.
4 oktober – Slasher: Bloody Moon (1981)
Inte trodde ni väl att ni skulle slippa Onkel Jess på den här listan? Bloody Moon (eller Die Säge des Todes som dess västtyska originaltitel var) är en av sju filmer som Jesus Franco gjorde 1980, och är något så oväntat som en slasher.
Trots en del snygga tagningar och inslag av incest, är Bloody Moon en väldigt otypisk Francofilm. Tempot är högt och det är ovanligt lite sex. Samtidigt får vi mer gore än brukligt, och massor av härligt bisarra ögonblick och repliker. Dessvärre kunde inte Lina Romay vara med. I Italien marknadsfördes filmen som en giallo under titeln Profondo Tenebre.
5 oktober – Italienskt: I tre volti della paura (1963)
Den internationella versionen av filmen har den kändare titeln Black Sabbath, men det är den italienska originalversionen som gäller för min del. Det känns förstås konstigt att se Boris Karloff dubbad på italienska när han presenterar filmens tre segment i ordningen och utförandet som de var menade att ses: The Telephone, The Wurdulak och The Drop of Water.
Inget av dem är det andra likt – den enda gemensamma nämnaren är att de är ruggigt vackra att titta på. Själv brukar jag rekommendera denna till folk som är nyfikna och vill upptäcka Mario Bava och italiensk genrefilm generellt.
666 oktober – Djävulsskräck: Ninth Gate (1999)
Vilken är den mest sataniska film som gjorts? När det kommer till narrativ mainstreamfilm är det tveksamt om det finns någon mer satanisk än Roman Polanskis underskattade The Ninth Gate.
Johnny Depp spelar den skrupellöse amerikanske bokhandlaren Dean Corso, som får i uppdrag av den stenrike boksamlaren Boris Balkan (Frank Langella) att ta reda på om hans mest sällsynta exemplar är äkta. Boken innehåller gravyrer som – rätt tolkade – sägs kunna frammana Djävulen. Corso reser till Europa och möter en rad udda typer på sin jakt efter de två andra existerande exemplaren av boken, och möter en rad udda individer, spelade av bl.a. Lena Olin och Jack Taylor. Men han förföljs av en mystisk individ på motorcykel, och… Nej, mer säger jag inte ifall du händelsevis inte har sett filmen än. Vems mun vattnas inte av en ockult detektivroman i boksamlarmiljö?
7 oktober – Found footage: Lake Mungo (2008)
vår samtid, så övermättad med distraktioner, är det lätt att undfly tanken om vår egen dödlighet. Oftast vet vi inte i vilken skepnad döden kommer och förmodligen erbjuds vi heller inget uppskov genom ett schackparti.
I Lake Mungo får vi följa en familj som sörjer en dotter som omkommit i en drunkningsolycka. Genom intervjuer med familjemedlemmar och släktingar lär vi känna dottern och de hemligheter hon undanhöll, varav en visar sig vara ohyggligt fasansfull. Lake Mungo är mockumentary-perfektion med en fantastisk känsla för detaljer och autenticitet.
Berättelsens obevekligt långsamma framåtskridande skapar tillsammans med genrens kanske otäckaste scen en existentiell ångest och fasa som transcenderar effekten hos konventionella skräckfilmer. Lake Mungo bryter sig genom samtidsbruset av distraktioner och konfronterar oss med vår egen död, från vilken ingen av oss kan fly.
8 oktober – Från bokens värld: Island of Lost Souls (1932)
Genom att filmatisera de litterära klassikerna Dracula och Frankenstein 1931 lade Universal grunden för 1930-talets guldålder inom skräckfilm. Paramount blev den stora utmanaren med en kontroversiell adaption av Dr. Jekyll & Mr. Hyde samma år, som de sedan följde upp året därpå med en filmatisering av H. G. Wells The Island of Doctor Moreau.
En skeppsbruten man hamnar på en ö där en mystisk vetenskapsman vid namn Dr. Moreau ägnar sig åt märkliga experiment. I skogarna finns varelser som verkar mänskliga samtidigt som de bär på djurliknande attribut. Om nätterna hörs ångestfyllda skrik från Dr. Moreaus operationskammare – vad är det som sker där inne?
The Island of Lost Souls är ett tidlöst mästerverk med en briljant Charles Laughton. Filmen innehåller många kontroversiella element och producerades under mellankrigstidens gränslösa och utmanande Pre code-era, innan Hollywoods självcensur trädde i kraft.
9 oktober – Djurskräck: Slugs (1988)
Du hittar en snigel i ditt växthus. Den bits. Det eskalerar fort, och hela ditt hus exploderar. Sådan är logiken i den underbara snigelskräckfilmen Slugs från 1988.
Regissören Juan Piquer Simon är förmodligen mest känd för sin galna take på slasherfilmen, Pieces (1982), och inget fan av den kan bli besviken på Slugs. Slem, gore, bisarrt manus, humor – Slugs har allt man behöver.
10 oktober – J-horror: Uzumaki (1998-99)
Junji Ito är ett visuellt geni. Han har inte bara en skarp penna, detta är också den skeva hjärnan bakom spektakulärt utformad skräckmanga som Tomie (1987–2000), Gyo (2001-2002) och inte minst Uzumaki. Den sistnämnda har dessutom under 2024 fått en ny dimension då den adapterats till en miniserie av anime-studion Production I.G.
Handlingen i Uzumaki kretsar kring innevånarna i en liten stad där plötsligt närvaron av spiraler blivit märkligt påtaglig. Det hela övergår till en besatthet, och en hel del fysiska förvandlingar, och långsamt blir något ohyggligt allt mer framträdande.
Det är Lovecraftianskt, kosmiskt och jäkligt skruvat(!), men framförallt är det visuellt fantastiskt. Smakfullt nog har miniserien fått behålla sin svartvita paljett och fungerar tillfredsställande även i detta format.
11 oktober – Protoslasher: Redeemer: Son of Satan! (1978)
På allehanda makabert påhittiga vis tar en maskerad mördare livet av ett gäng high school-kamrater på deras tioårs-återträff. Vem är han? Varför just de? Och vem fasen är den där pojken som steg upp ur en sjö i början av filmen?
Regissören Constantine S Gochis enda film – The Redeemer, aka The Redeemer: Son of Satan!, aka Class Reunion Massacre – är en udda upplevelse. På ett bra sätt. Ond stämning, bra musik, relativt snyggt foto, och mestadels bra skådisar – Jerry Lazarus var exempelvis senare med i flera Cannonfilmer samt Polisskolan 5: Uppdrag Miami Beach. Specialeffekterna är välgjorda, och det bjuds på såväl maskätna lik som brinnande människor och mördande marionettdockor i mänsklig storlek.
12 oktober – Stumfilm: The Call of Cthulhu (2005)
Det går förstås inte att på 2000-talet göra en svartvit stumfilm så att det ser ut som att den verkligen är inspelad i slutet av 1920-talet… men det här är åtminstone ett lyckat försök. Med sina 47 minuter är det en novellfilm vars speltid passar alldeles utmärkt åt att filmatisera H.P. Lovecrafts 37-sidiga novell från 1926.
Vi slipper krystat utfyllnadsmaterial som annars är obligatoriskt när en novell ska blåsas upp till långfilmsformat. Här är det raka rör – filmen följer troget novellen i ganska heltäckande drag; från den inledande namnlösa huvudpersonens vemod över allt mystiskt material han fått ta del av och vidare, flashback efter flashback (till och med flashbacks i flashbacks!) då vi tittare själva får ta del av gåtan med bläckfiskeliknande skulpturer, febriga drömmar, dekadenta voodooceremonier och några sjöfarares kalla kårar när de hittar en ruin ute till havs och dess slemmiga stop motion-invånare.
13 oktober – Shot on video: Fuck the Devil och Fuck the Devil 2: The Return of the Fucker (1990/1991)
Tyskarna är inget folk kända för sin subtila sida och så heller inte Michael Pollklesener. Här har han med ett gäng kompisar, tillgång till ett trapphus (troligen sitt eget) och enorma doser Evil Dead-dyrkan kokat ihop två portioner nollbudgetvansinne.
Det är så långt ifrån produktionsvärde och hantverk du kan komma, men det finns något annat här som tilltalar den shot on video-vurmande sidan av mig – hjärta och ett långfinger åt hur man ”ska” göra film.
14 oktober – Uppföljare: Hajen 4: Återkomsten (1987)
Att Hajen (1975) är ett mästerverk är det få som skulle säga emot, men att den bästa uppföljaren är Hajen 4 kanske höjer ett och annat ögonbryn. Visst, Hajen 2 (1978) är tekniskt sett en mer välgjord film, men är den inte ganska… tråkig?
Hajen 3D (1983) är mest dålig på det dåliga viset. Den otroliga, ologiska och oefterhärmliga Hajen 4 däremot, tar hem priset för roligaste Hajen-uppföljaren. En hämndlysten (!) haj är ute efter Mrs Brody (Lorraine Gary) och hennes nya flamma, spelad av ingen mindre än Michael Caine. Galenskap följer. Regissören Joseph Sargent gjorde annars mest tv-filmer om Andra världskriget, apartheid och tjuvjakt.
15 oktober – Hong Kong-skräck: Ghost Nursing (1982)
Det var inte bara slagsmål på Hong Kongs biografer i början av 80-talet. Nej, även svart magi trendade. I dessa filmer reste någon olycksalig stackare till en exotisk plats, ofta Thailand, och drog där på sig någon form av primitiv förbannelse. Publiken fick sedan en rejäl laddning groteska specialeffekter, maskar, mord och en avslutande exorcism.
Denna formel stämmer bra in på Wilson Tongs Ghost Nursing, men här blir det lite mer skruvat än vanligt. En ung dam vid namn Jackie (Shirley Yim) har tröttnat på sitt struliga liv i Hong Kong. Hon hoppar på första bästa plan till Thailand, men väl på plats finner hon sig åter i en härva av kidnappningar och gangsters. För att komma ur det hela tar Jackie ett drastiskt beslut. Hon söker upp en häxdoktor och adopterar ett barnspöke.
Spöket i fråga är inledningsvis en riktigt hjälpsam kamrat. Gangsters förnedras och mördas och Jackies liv blomstrar. Men barnspöket vill snart ha mer, och då ligger bland annat Jackies nya kärleksintresse (Norman Chu) synnerligen illa till. För åskådaren blir det dock väldigt underhållande. Något som sticker ut ur denna specialeffektsbomb är Norman Chu som med bravur går från mysig pojkvän till helbesatt mordmaskin. Norman Chu var en av Hongs Kong-filmens stora legendarer och han gick för övrigt ur tiden för ett par veckor sedan. Om inte annat så ska man se Ghost Nursing för hans skull.
16 oktober – Body horror: Rabid (1977)
När det nu för tiden pratas om operationer med hjälp av AI och andra experimentella läkekonster… Vad passar då bättre än att se en 70-talare där en ung kvinna som varit med om en motorcykelolycka behöver akut vård och får just experimentell dito?
Självklart går något snett och den unga kvinnans kropp börjar att törsta och hungra och snart börjar samhället knaka i fogarna. Ännu har man inte glömt pandemins scener, och trots alla år som gått sedan jag såg Rabid första gången så är damen i tunnelbanan fortfarande en av de obehagligaste scener jag sett.
För alla oss med en känsla av obehag inför pandemier, folkmassor och smittor är Rabid en nivå extra. Cronenberg skiner i denna enligt mig och lyckas skapa ett stort obehag och filmen är genuint läskig och obekväm. Marilyn Chambers övriga katalog kanske man inte behöver bekanta sig med, men hon är utmärkt i denna roll. Som alltid när man pratar body horror så ska ni självklart se The Thing (1982) också.
17 oktober – Genreblandning: Blade (1998)
Vad sägs om det här: Superhjältefilm från Marvel Comics, action med skjutvapen och mycket våld, koreograferad martial arts, och skräck med litervis av blod (bara inledningssekvensen hade fyllt tre badtunnor). Den som tror att embryot till Marvels cinematiska universum var Spider-Man (2002) och X-Men (2000) får tänka om – det kom faktiskt redan 1998 när Wesley Snipes, lika ultracool som outfiten och solbrillorna han bär, och hans rejäla puffror och klinga gjorde processen kort med alla vampyrer som stod i hans väg.
Blade är en svart superhjälte, med en svart, vacker kvinnlig medhjälpare och en vit mentor tillika vapenexpert (spelad av nyligen bortgångne Kris Kristoffersson), medan vampyrerna är likbleka, inklusive Stephen Dorffs antagonist som är mer transparent än ett vitt nytvättat lakan. Hela härligheten kompas av tuff musik – om det här inte är blaxploitation så är jag Bram Stokers Dracula!
18 oktober – Coming of age: Excision (2012)
Det är lite svårt att greppa vilken publik den här filmen riktar in sig på. Det är en kvinnlig coming of age-historia med väldigt mycket kropp och pubertal kåthet, ”witty” manus à la Joss Whedon och Kevin Williamson, men tjejen i filmen råkar också tända på blod, inälvor och lik, så det bjuds på en hel del gore.
Filmen känns på samma gång daterad och före sin tid. Att det påminner om John Waters filmer är nog ingen slump, då den gamle galenpannan faktiskt har en roll i filmen – som präst! I övriga roller syns bl.a. Traci Lords, Roger Bart, Malcolm McDowell och Ray Wise, och det blir precis så skruvat som man kan tänka sig. En väldigt egen film.
19 oktober – Nordisk skräck: Evil Ed (1995)
Nordisk skräck är knappast något man brukar höja på ögonbrynen åt och är sällan något som är speciellt bra eller kul. Evil Ed ifrån 1995 är raka motsatsen. Det är en galen splatterfilm som handlar om skräckfilmsklipparen Edward som sätts ensam i ett hus för att klippa ihop en filmserie som heter ”Loose Limbs” och som sakta börjar tappa allt förnuft och sinne om vad som är verklighet. Det ska tilläggas att den förra klipparen sprängde sig själv med en handgranat. Sakta men säkert blir Edward till Evil Ed!
Enligt mig är detta en av de bästa svenska skräckfilmerna som har gjorts och är perfekt våldsam med mycket blod och humor. Det är uppenbart en hyllning till alla sorts skräckfilmer och innehåller flera minnesvärda scener, jag tänker bland annat på bäver-våldtäkts/bazooka scenen som Edward av någon oförklarlig(?) orsak väljer att klippa bort, bara för att nämna någon.
Filmen tar sig inte på största allvar och det ska du inte heller göra när du ser den. Den är inte bra för att vara svensk, den är bra på riktigt och är troligtvis bland det mest underhållande som filmsverige har släppt någonsin.
20 oktober – Teknisk skräck: Dream House (1998)
Långt innan smarta hemassistenter som Alexa, Siri eller Ultrahouse 3000 fanns Helen. Timothy Busfield spelar uppfinnaren som flyttar in familjen i ett nytt hem för att arbeta igenom prototypens sista buggar innan den blir klar för marknaden, med fru, barn och sig själv som försökskaniner.
Nu ska jag inte gå så långt här och påstå att Dream House på något sätt är banbrytande – Demon Seed gjorde detta 20 år innan och Twilight Zone har säkert ett halvdussin avsnitt på temat. Jag ska nog inte ens gå så långt att påstå att Dream House ens är värst bra, men jag vill däremot lyfta att den är charmig. Allt från den uppenbara HAL 9000-knockoffen Helen till alla scener där vi får se kameraövervakningen i huset som ser ut som ett FMV-spel på Sega CD.
Detta spektakel till tv-film är rätt korkat och bitvis även lite segt, men på samma gång erbjuder Dream House en diskmaskin som rullar runt och hotar folk med kniv, så vad mer behöver jag ens säga?
21 oktober – Splatter: The Necro Files (1997)
En sexmördare återvänder som rejält välutrustad zombie efter att ett gäng satanister hållit en ritual för att återuppliva världens ondaste människa. Stans ondaste i alla fall.
Zombien fortsätter sin våldtäkts- och mordturné, men satanisterna ångrar sig och försöker stoppa honom. Det försöker även ett flygande demonfoster göra. Och två poliser varav den ena skriker alla sina repliker, och den andra har ett drogmissbruk som eskalerar för varje scen. Det här är dumt, stötande och kul.
22 oktober – Rock’n’roll-skräck: Paganini Horror (1989)
Det är inte lätt att få rockmusik att se tuff ut i skräckfilm, och kanske allra minst så i slutet av åttiotalet. I Luigi Cozzis händer blir det kanske inte särskilt tufft, men ack så underhållande.
Man undrar om Bon Jovi stämt filmskaparna för plagiat (sök på youtube så förstår ni) och i ärlighetens namn undrar man egentligen rätt mycket med det som pågår i den här filmen. Italiensk genrefilm stod sannerligen inte på topp 1989, men Cozzi höll fanan fortsatt högt och Paganini Horror har onekligen något.
23 oktober – Horror in the hood: Def by Temptation (1990)
Under ett filmat samtal mellan filmfotografen Ernest Dickerson och Troma Entertainments grundare Lloyd Kaufman säger den sistnämna något som nog kom att förvåna många. Kaufman påstår nämligen att den bästa film Troma någonsin var inblandad i var en halvt bortglömd vampyrrulle vid namn Def By Temptation.
Även om flera av Tromas filmer onekligen har högt underhållningsvärde så kan det faktiskt ligga något i det Kaufman säger. Filmens arthouse/Spike Lee-inspirerade form, samt ambition att diskutera både machoism och religiösa vanföreställningar, sticker utan tvekan ut ur Tromas sörja av toxiska hämnare och surfande nazister. Det är kanske en udda fågel, men också en väldigt välgjord och underhållande sådan.
Förutom ovanstående pretentioner så fungerar Def By Temptation faktiskt också riktigt bra som skräckfilm. Det bjuds på manslukande vampyrer, fyndiga specialeffekter, kåta saxofoner och inte minst den idag geniförklarade Ernest Dickerson stiliga foto av Brooklyn i slutet av 1980-talet. Detta blev tyvärr också upphovsmannen James Bond III:s enda avtryck i skräckfilmsgenren. Trist, bara hans namn borde sparkat upp industrins dörrar på vid gavel.
24 oktober – Spökfilm: The Nesting (1981)
En författare med agorafobi hyr en herrgård ute på landsbygden, där det visar sig att ett massmord skedde ett par decennier tidigare på de prostituerade som jobbade i huset. Det hela låter som ett rätt snaskigt upplägg till en spökfilm, men förvånansvärt nog känns The Nesting inte så värst exploatativ trots att regissören Armand Weston i övrigt enbart regisserat porr. Ännu mer förvånande kanske med det i åtanke och att orsaken till spökerierna är mord på på en gammal bordell, där vi även får se flashbacks till när händelsen inträffade.
Skådespelet i sig är rätt skakigt, och då syftar jag inte enbart på John Carradine som darrar sig igenom filmens speltid, men det gör inte så mycket då den riktiga stjärnan här är huset och dess omgivning. Armour-Stiner heter den gamla herrgården där The Nesting spelades in, och det räcker med att se det på bild för att förstå att det är en plats där det måste spöka något hejvilt. Tips för den som råkar befinna sig i upstate New York någon gång är att de har guidade visningar som går att boka, även fast jag blir lite besviken över att de inte tycks ha något på sin hemsida som nämner gamla bordellspöken.
Är du intresserad av slow burners om spöken, likt The Changeling, men gärna vill att det ska finnas en ton av slasher i mixen så tycker jag att The Nesting är en bortglömd sevärdhet som ni borde leta fram innan oktober har nått sitt slut.
25 oktober – Rape/revenge: Night Train Murders (1974)
Få subgenres (nazisploitation borträknat) ger väl med bara sitt namn så tydliga vibbar som rape/revenge. Det i sig bäddar för ren exploitation, och det ska gudarna veta att filmskapare också passade på att ägna sig åt.
Tänka sig då att en av alla italienska filmer som kom i vågen av Wes Cravens debutfilm Last House on the Left behandlar genrens tematik på ett sätt som får det att kännas, och det ordentligt. Det känns inte bra, men det känns dåligt på ett sätt som visar att man kan göra kraftiga saker utan att hänfalla åt det smaklösa.
Aldo Lado var en regissör som även bjöd världen på ett par finfina gialli, men frågan är om inte denna är hans, i brist på bättre ord, finaste stund.
26 oktober – Indonesisk skräck: Bayi Ajaib (1982)
En våg av indonesisk skräckfilm har vällt över världen de senaste åren. Dessa filmer är ofta förankrade i lantlig folktro och religiösa föreställningar. En liknande våg kan även skönjas i början av 80-talet, och det är här vi hittar Tindra Rengats klassiker Bayi Ajaib från 1982.
Översatt till svenska betyder Bayi Ajaib ”mirakelbebisen”, och det är precis vad detta Exorcisten/Omen-inspirerade lilla spektakel handlar om. En kvinnas foster blir besatt av en sadistisk surgubbe och när ungen föds brakar helvetet lös. Med sina magiska förmågor sätter gossen sin hemby i skräck och alla som kommer i hans väg tas av daga på de mest osannolika sätt. Det blir sanslöst dumt, men också väldigt underhållande. En varning måste dock utfärdas. Tycker man det är otäckt med barn i skägg så bör nog denna film undvikas.
Bayi Ajaib klassas som en kultklassiker i hemlandet, vilket 2023 också ledde till att en remake med samma namn spelades in. Även denna remake är sevärd, men i närheten av originalets vansinne kommer den emellertid inte.
27 oktober – Historic horror: Ravenous (1999)
Filmen utspelar sig 1847 under det mexikansk-amerikanska kriget, då Guy Pearces sunkhunkiga kapten John Boyd skickas för tjänstgöring på ett isolerat fort i Kaliforniens mest snötäckta skogs- och berglandskap.
Som om det inte vore nog med kollegorna där den ene är knäppare än den andre, dyker en hungrig Robert Carlyle upp och förvandlar filmen till Donner-expeditionen, Alive och Cannibal! The Musical utan musikalnummer.
En saftig rulle som förkastar vegetarisk kost för att med bloddränkta fingrar peka på att kött är viktigt för att man ska bli frisk och glad, klok och fin, men framförallt stor och stark.
28 oktober – Giallo: Short Night of Glass Dolls (1971)
Reportern Gregory Moore (Jean Sorel) hittas död i Prag, och förs till stadens bårhus där han undersöks. Innan Gregory hittats död har han misstänkts för att ha något att göra med sin flickväns plötsliga försvinnande. På bårhusets kalla brits börjar Gregory att vakna till liv, fast bara i medvetandet. Kroppen är i alla avseenden fortfarande död för yttervärlden. Inom sig börjar han nu att gå bakåt i tiden för att försöka komma på hur han hamnat där och vad som hände med hans flickvän. Var finns svaret och kommer hans kropp vakna till liv igen om han hittar svaret?
Det finns så otroligt mycket bra filmer inom giallo-genren, så det är alltid ett kärt dilemma när man ska välja en att se eller som nu att tipsa om. Short Night Of Glass Dolls får ganska ofta stå tillbaka lite när man snackar giallo till förmån för andra titlar. Visst, det kanske inte ska vara den första giallo du ser, men när det rullat ett par stycken i spelaren tycker jag absolut man ska ge sig på denna pärla till film. Ett annorlunda mysterium från det ack så härliga 70-talet.
29 oktober – Knäpp skräck: Devil Story (1986)
Vad får du om du slänger in en mumie, en zombifierad nazist som stryker runt och en man som försöker skjuta en häst (i en evighet) i samma film? Frankrikes kanske inte finaste, men nog bland de mest hysteriska bidrag till genrefilmen.
Att Bernard Launois unika vansinnesverk existerar är ett bevis på världens oförutsägbarhet. En upplevelse som bäst åtnjutes i sällskap och som är ett måste för alla konnässörer av ”wtf-film”.
30 oktober – New York sleaze: 42n Street Memories: The Rise and Fall of America’s Most Notorious Street (2015)
New York, denna magiskt mytomspunna stad som gett oss filmnördar så väldigt mycket godis genom åren att man nästan baxnar när man tänker på det. Det var också något av en vilda västern-plats där staden varit nära att bli bankrupt och turister varnats för att ens sätta sin fot i staden.
Under en tid var 42nd Street känd och ökänd som den gata där du kunde avnjuta lite av allt möjligt som du ville. Ett slags nedkok av allt sleaze som New York kunde frammana. I den uppsjö av biografer som fanns kunde du se skräckfilmer, exploitation, kung fu-rullar, snusk och allt däremellan medan gatorna utanför myllrade av liv. I denna dokumentär får man historier och klipp från de människor som var med, och där vissa gjort filmer på temat just New York sleaze.
Den är ett intressant dokument över en tid som aldrig kommer att komma tillbaks, och som man lika delar sliter sitt hår för man inte fick uppleva men också när de mer vilda historierna kommer på tal kan känna att man kanske ska vara glad att man slapp ändå. Det finns så mycket bra film som utspelar sig i New York, och på temat New York Sleaze är listan av filmer också imponerande lång. Så, kolla denna för att värma upp och sedan är det bara fortsätta att besöka vad som en gång i tiden kallades Fear City.
31 oktober – Europeisk skräck: A Dark Song (2016)
Vid svår sorg, som vid förlusten av ett barn, kan hjärtat förstoras till den grad att det inte kan pumpa blod till kroppens organ så att man dör av sorg. Risken för långvarig psykisk ohälsa är därtill mångdubbelt större hos föräldrar som förlorat ett barn och sorgearbetet kan ta tiotals år.
Filmen A Dark Song skildrar Sophia som kontaktar en magiker för att genomföra en ritual med syfte att komma i kontakt med sin döde son. Magikern vägrar inledningsvis men när han hör Sophies bevekelsegrunder ändrar han sig. Den månadslånga ritualen i ett ensligt hus på den irländska landsbygden inleds således. Men Sophia har inte varit ärlig trots magikerns återkommande varningar om ritualens irreversibla risker och saker går inte som planerat.
A Dark Song är i det närmaste ett kammarspel om grundläggande mänskliga drivkrafter som sorg, hämnd och lust och vilka uppoffringar människan är villig att göra. Skådespelarna Cathrine Walker och Steve Oram bär filmen och gestaltar skickligt nedstigandet i de fasor som manifesteras genom ritualen men också den syntes av försoning, tacksamhet och hopp som filmen vågar ge plats åt. Den lyckas också med konststycket att framställa det sköna och goda som något skräckinjagande vilket får sägas tillhöra ovanligheten i genren.