FromBeyond listar 70-talets bästa skräckisar

Det finns väl inget decennium som gett oss lika många både klassiker och fantastiska filmer som 1970-talet? Frågan är bara vilka filmer som egentligen är bäst, något vi på FromBeyond bestämde oss för att gå till botten med. Efter flera turer och tuffa diskussioner har vi till slut landat i en topp 20-lista över 1970-talets bästa skräckfilmer. Dessa kommer publiceras en per dag tills att listan är komplett.

20.The Brood – Missfostret (The Brood, David Cronenberg, 1979)
Ingen regissör är så förknippad med begreppet body horror som David Cronenberg. Visst, groteska kroppsliga förändringar är ett ständigt återkommande tema i hans skräckfilmer, men man missar samtidigt att de innehåller så mycket mer. Den oerhört slaskiga Flugan (1986) är ju samtidigt en gripande kärlekshistoria, en film om besatthet, och om att vad forskningen kan och vad forskningen bör inte alltid är samma sak – ett tema som känns skrämmande aktuellt när det kommer till AI.

The Brood är Cronenbergs skilsmässofilm, hans version av Kramer mot Kramer (1979), ”men mer realistisk”, som han själv påstår. Den är på en och samma gång en riktigt obehaglig skräckfilm och en oerhört mörk och sorglig historia om hur trasiga relationer tenderar att gå i arv genom generationer. Och en känga mot dåtidens experimentella ”revolutionära” terapiformer.

En av Cronenbergs absolut bästa filmer. (Robert Wettersten)

19. Satans Skinn (Blood on Satan’s Claw, Piers Haggard, 1971)
När man pratar England och skräck hamnar man lätt hos den legendariska Hammer-studion och alla deras guldkorn. Ändå har vi inte en enda Hammerrulle på denna lista, vilket väl också talar om vilken konkurrens i utbud som 70-talet erbjuder. Istället är det den samtida brittiska studion Tigon som står bakom plats 19 på denna lista, och vilken film det är!

Subgenren folk horror har fått ett uppsving senaste året, mycket tack vare Keir La-Janisse mastodontdokumentär Woodlands Dark and Days Bewitched. Det fascinerande med folk horror är att den samlar så otroligt mycket under sig, där filmens karaktär helt avgörs på dess geografiska ursprung. Här är det 1600-talets England som står i fokus, när det görs ett fruktansvärt fynd i en liten by. Detta sätter en sten i rullning, där Linda Hayden stjäl showen som ”ledare” för det unga gänget djävulsdyrkare som gradvis växer i och med att fyndets påverkan blir starkare.

Ackompanjerat av Mark Wilkinsons helt otroliga soundtrack blir Blood on Satan’s Claw en uppvisning i allt vad man kan önska från det brittiska sjuttiotalet. Filmen väcker dessutom intressanta tankar kring vad det faktiskt är som den manligt representerade kristendomen i filmen är rädd för. Är det djävulens stundande återkomst? Är det att ungdomarna gör revolt mot en ordning de vuxna etablerat? Är det att en ung kvinna tar ledarroll och utmanar kristendomen? Svaret må ligga i betraktarens ögon, men att frågorna ställs visar att det rör sig om mer än bara simpel skräck. (David Larsson)

18. Beyond the Darkness (Buio Omega, Joe D’Amato, 1979)
Aristide ”Joe D’Amato” Massaccesi lite av personifierar den italienska film-maskinen. Från femtiotalet och framåt var han verksam i alla genrer du kan tänka dig, men när han 1999 kastade in handduken fanns bara pornografin kvar som inkomstkälla. I slutet av sjuttiotalet hade D’Amatos fleråriga samarbete med Laura ”Black Emanuelle” Gemser surnat. Nu vadade han istället runt i någon form av sexploitation och extremskräck-sörja där groteska vidunder som Porno Holocaust (1980), Anthropophagous (1980) och Absurd (1981) kom att födas. Den smutsiga kronan på D’Amatos skalle kom dock 1979 efter att han och hans filmteam i två veckor hade våldgästat den södra Tyrolen. Längre än så tog det nämligen inte för honom att smacka ihop Beyond the Darkness.

Den klämkäcka joddlarmiljön blir en märklig kontrast till den perversa historia som berättas. Bebisansiktet Kieran Canter spelar Francesco, en föräldralös konservator som ärver en gammal villa. Han verkar också ärva villans hushållerska Iris, en totalt bindgalen kvinna spelad med stor inlevelse av Franca Stoppi. Med polisen hack i häl kastas de in i en skev katt- och råtta-lek där de mördar, lemlästar och gräver upp kroppar och på alla otänkbara sätt försöker klå varandra i utstuderad perversion. Allt detta till ett lysande soundtrack av Goblin.

Enligt Franca Stoppi var D’Amatos mål med filmen att få biopubliken att kräkas, och visst kladdas det på en hel del. Men filmen är heller inte utan finess, utan är både oförutsägbar och har en rå objektiv kyla som är svår att hitta någon annanstans. Beyond the Darkness har också sin givna plats på denna topp 20-lista. Dels tillhör filmen den absoluta peaken av spaghettisplatter, men blev också startskottet för en våg av italienskt utformad filmbrutalitet som till denna dag kan ses som oöverträffad. (Kristoffer Pettersson)

17.  Skräckens by (Don’t Torture a Duckling , Lucio Fulci, 1972)
Utan överdrift kan man säga att italiensk genrefilm varit rätt trendkänslig. I början av sjuttitalet var det giallo som var på tapeten, så ut genom dörren valsade spagettiwesternmaskinen, och den främsta inspirationskällan byttes från Sergio Leone till Dario Argento och Mario Bava. Mitt i  detta gula inferno hittar vi Lucio Fulci, som först bidrog till genren med sin psykedeliska nakenchock A Lizard in a Woman’s Skin (1971). Året efter kom Don’t Torture a Duckling, och här börjar det bli riktigt intressant.

Under denna period pressade italienarna ut drivor med Agatha Christie-doftande pusseldeckare. Ofta utspelade sig dessa i societetsstadsmiljö eller på någon solig ö, men Don’t Torture a Duckling står ut från mängden. Skådeplatsen är den södra Italiens landsbygd, en plats där uråldriga traditioner och vidskeplighet fortfarande är en del av livet. Tomas Milian är utmärkt som undersökande journalist som snubblar över en minst sagt mörk hemlighet. Han backas också av kompetenta och karismatiska damer som Florinda Bolkan och Barbara Bouchet, samt ett utmärkt soundtrack signerat Riz ”Cannibal Holocaust” Ortolani.

Fulci passade också på att ge den katolska kyrkan en rejäl känga och började här också experimentera med lite grövre specialeffekter, något hans senare alster kom att fyllas av. Men det är inte grovt våld som ger Don’t Torture a Duckling en självklar plats på denna topp 20-lista. Nope, det är filmens perfekta mix av snyggt foto, välanpassad musik och kvävande landsortsångest. (Kristoffer Pettersson)

16. Carrie (Brian de Palma, 1976)
Efter de uppskattade, men kommersiellt misslyckade, Sisters, Phantom of the Paradise och Obsession fick Brian De Palma sitt stora genombrott som genreregissör när han valde att filmatisera den för tiden okände författaren Stephen Kings debutroman Carrie. Berättelsen om den trasiga och mobbade 16-åringen Carrie White känns fortfarande lika relevant idag som 1976. Tonårsångest, gruppdynamik och mognad går som en symbios med Carries insikter att hon besitter telekinesiska förmågor vilket De Palma väver ihop med bländande kameravinklar, klippning, split-screens och praktiska specialeffekter (som inte ens en modern nyinspelning med CGI från 2013 kunde bräcka).

Carrie blev inte bara en framgångsrik skräckfilm – den satte också ribban för hur en amerikansk film i high school-miljö ska se ut oavsett om den drabbas av otäckheter som seriemördare (Prom Night, A Nightmare on Elm Street, Scream), utomjordingar (The Faculty), Megan Fox (Jennifer’s Body) eller Ramones (Rock ’n’ Roll High School).

Rollistan går inte att klaga på: Sissy Spacek i sitt livs roll, P.J. Soles som söt bitch, John Travolta som flinande mansgris, en sympatisk Amy Irving, en allt annat än sympatisk Nancy Allen, och en alldeles vansinnig Piper Laurie. Och ej att förglömma, William Katt i enormt blont majestätiskt hårsvall.

Det finns förvisso en Roger Corman-film från 1959 som heter A Bucket of Blood – men vi vet alla att det är Carrie som innehar filmhistoriens kändaste hink med blod, och den kommer aldrig att sluta droppa… (Roger Möller)

15. Mannen i svart (What Have You Done to Solange?, Massimo Dallamano, 1972)
Massimo Dallamano är en rejäl what-if i den italienska filmhistorien. Under 60-talet jobbade han som fotograf på bland annat A Fistful of Dollars och For a Few Dollars More; då under den fräsiga pseudonymen Jack Dalmas. Kort därefter sadlades det om till regissör och med femte filmen från registolen levererade han sitt magnum opus: What Have You Done to Solange?; den första i den konceptuella Schoolgirls in Peril-trilogin, där vi även kan slå ett slag för ”uppföljaren” What Have They Done to Your Daughters? (1974).

Som giallo levererar den i stort sett allt som går att önska. Den alltid charmige Fabio Testi spelar en ocharmig professor som ligger med sina elever, och tyska samproducenterna tryckte in krimi-veteranen Joachim Fuchsberger som polisinspektör så att man kunde sälja den som en Edgar Wallace-film i bratwurstens hemland. De svarta handskarna är på och det mordmysterium – tonsatt av Ennio Morricones ljuva toner – vi får följa leder in på riktigt mörka spår till ett slut som är svårt att glömma. ”Solange” bör lyftas fram som en av de främsta verken inom den gula thrillern, och hade verkligheten inte varit så grym att Dallamano så kort in på sin karriär avled i en bilolycka 1976, hade nog även han lyfts fram som en av de stora inom den italienska genrefilmen. (Rickard Blixt)

14. Nosferatu – Nattens vampyr (Nosferatu: Phantom der Nacht, Werner Herzog, 1979)
Det är nästan svårt att föreställa sig en tid då rättigheterna till Dracula inte var fria för vilken frifräsare som helst att nyttja. Förvisso stoppade inte det F.W. Murnau att rakt av kopiera konceptet och släppa under annat namn, vilket 1922 resulterade i ultraklassikern Nosferatu, eine Symphonie des Grauens. I Sverige totalförbjöds filmen på direkten, då den var på tok för läskig för allmän beskådan, och kom inte att gå att se officiellt förrän den 1970 visades på svensk TV. I Tyskland satt det dock en man och kollade på filmen – ingen mindre än Werner Herzog, och han ville spela in en egen version.

Det var Herzogs andra samarbete tillsammans med Klaus Kinski, och snacka om att det var rätt person för jobbet. Max Schrecks greve Orlok är visserligen ikonisk så det sjunger om det, men det Kinski gör här är att förvandla vampyren till en desto mer plågad varelse. Filmen lyckas dessutom med konststycket att kännas både vacker och ful på en och samma gång; kontrasten är väl nog tydlig redan på pappret i hur skönheten Isabelle Adjani ställs mot odjuret Kinski. Främst är det dock i atmosfären av storslagen fägring som möter sjukdom och förfall när döden sveper in med Orlok och de pestsmittade råttor som följer hans fotsteg till tonerna av Popul Vuh. (Rickard Blixt)

13. Omen (The Omen, Richard Donner, 1976)
Skildrar den ultimata konspirationen i vilken en framstående diplomat vid namn Robert Thorn övertalas att i lönndom byta ut sitt dödfödda barn mot ett vars mor dött tidigare på samma sjukhus. Hans fru Kathrine behöver ju inte ens få veta något. Barnet är dessutom rätt likt mr Thorn? Bördan av lögnen växer dock i takt med sonen (döpt Damien) blir större och sakta blir makarna Thorn varse vem eller vad de har adopterat. Konspirationens omfattning avslöjas lika diabolisk som minutiös och där Robert Thorn är tänkt att spela en avgörande roll.

Filmen ställer oss inför en ansiktslös ondska som med en kyligt beräknande handlingskraft ligger väl inbäddad i samhällets organisationer och institutioner. Dess räckvidd är total. Dess metoder hänsynslösa. Därför blir avtäckandet av graven på den ödsliga etruskiska kyrkogården särskilt fasansfull; för det sägs aldrig rakt ut, men den hastiga blicken ner på kvarlämningarna efter Damiens mor är så vansinnigt motbjudande i sina implikationer. De scener som måste ha utspelat sig på sjukhuset där familjen Thorns barn föddes och dog utmanar vårt förstånd. Hopplösheten är infernalisk.

The Omen undersöker den klaustrofobiska ensamhet som kommer av att tvingas bära mänsklighetens öde på sina axlar. Berättelsen påminner oss om att det kan finnas människor där ute som just i detta nu offras – eller offrar sig – för oss lyckligt ovetande. (Michael von Horn)

12. Hajen (Jaws, Steven Spielberg, 1975)
Steven Spielbergs genombrott är ett mästerverk som innehåller allt. Den är skrämmande och läbbig, men samtidigt har den humor, vilket gör att den får till en utmärkt balans. Personligen ser jag detta som en av de bästa filmerna någonsin. Allt ifrån John Williams klassiska musik, som även de som inte har sett filmen kan nynna på, till skådespelarna och Spielbergs fantastiska regi. Jag kommer aldrig att glömma första gången jag såg Hajen, det var ett av mina tidigaste ögonblick som gjorde att jag förälskade mig i film som konstform.

Det är inte svårt att förstå att den här filmen faktiskt gjorde folk rädda att bada när den kom. Eller, stryk det. Det är inte svårt att förstå att Hajen fortarande har den effekten på folk, då den gör något så tillsynes oskyldigt som en soldränkt badplats till en dödens hemvist. Jag vill också passa på att rekommendera Peter Benchleys roman som filmen bygger på, för den är riktigt bra den också. Man vet att en film är bra när man blir sugen på att se om den bara av att skriva om den, vilket är just vad Hajen gör. (Christoffer Strid)

11. Ljudet från kristallfågeln (Bird With the Crystal Plumage, Dario Argento, 1970)
Ljudet från Kristallfågeln är en film som utmärker sig på flera sätt. Det var den italienska mästerregissören Dario Argentos regidebut och den första delen i hans djurtrilogi, samt en stor publik- och kritikersuccé som populariserade giallogenren under 1970-talet.

Argento arbetade utifrån vad Mario Bava hade etablerat och introducerade flera egna element som skulle bli genredefinierande. Redan i denna regidebut finns två klassiska Argentoinslag – en makaber målning och de obehagliga ögonblicken där huvudpersonen plötsligt upptäcker detaljer kring en brutal händelse ur minnet.

Ljudet från Kristallfågeln är en vacker, stilsäker och spännande thriller där Oz-favoriten Tony Musantes amerikanska författare blir vittne till ett mordförsök i ett konstgalleri. Skinnhandskar, svarta silhuetter, rakknivar som blänker i mörkret, voyeurism, rött blod och förtrollande vackra miljöer är bara några exempel på de klassiska ingredienser som ingår i detta färgsprakande mästerverk. (Robin Larsson)

10. Deep Red (Dario Argento, 1975)
Det finns få saker här i livet som skänker lika mycket glädje som att hoppa in i tidsmaskinen och åka tillbaka till 70-talets Italien, kränga på sig en något för snäv kostym, styra upp en maffig frisyr och plötsligt befinna sig i ett morddrama. Även om Profondo Rosso, som dess italienska originaltitel är, kom ett antal år efter att guldådern av giallofilmer börjat sina och marknaden redan hade en uppsjö av filmer i genren, lyckas Dario Argento att göra en film som känns fräsch, ser otrolig ut och har Goblins soundtrack att backa upp alla olika vägar filmen tar genom sina två timmars speltid.

Argentos tidigare gialli är stilbildande klassiker i genren, men det är något speciellt med Profondo Rosso som gör att den sticker ut lite extra. Argento har ju en stil som få kunnat mäta sig med när han var som bäst, och varje gång man ser Profondo Rosso finns det ju ett antal scener där man får plocka upp hakan från golvet. Våldsscenerna är också bara att lyfta på hatten åt. Ska du visa någon dörren in till den väldiga och vad som känns som oändliga värld som är giallofilmer kan Profondo Rosso var en utmärkt första dörr att öppna, för den innehåller allt man vill ha, den är välspelad, humorn funkar och storyn tar olika turer innan man landar i slutet. (Mikael Hammarberg)

9. Alien – Den åttonde passageraren (Alien, Ridley Scott, 1979)
Fraktskeppet Nostromo är på väg tillbaka till Jorden efter ett långt uppdrag i rymden. Besättningen har väckts ur sin kryosömn för att besvara en nödsignal från en främmande planet. Väl på planeten blir en av besättningsmännen infekterade av en främmande organism och tillbaka ombord på Nostromo måste besättningen inte bara överleva hotet från en varelse utan också övervinna en annan lika fasansfull och hänsynslös fiende.

I en film om en ikoniskt rymdmonster är det lätt att förbise de övriga hot som besättningen på Nostromo ställs inför: rymden, ett svinkallt oändligt expanderande ogästvänligt vakuum, Företaget (“the Company”) som väljer att offra sin besättning, besättningen själv när de diskuterar vilka som ska få följa med i räddningskapseln och slutligen, ytterligare ett hot, som är högst aktuellt i vår tid; artificiell intelligens.

Hotet från AI representeras av Mother, ett system eller stordator som övervakar alla processer och funktioner på Nostromo samt implementerar olika order från Företaget. Tillsammans med skeppets vetenskapsofficer Ash säkerställer de att rymdvarelsen kommer ombord på skeppet och inte dödas under dess första sårbara fas. Ash visar sig vara en syntetisk maskin, en slags android och i en fantastisk scen redogör han med den kalkylerade kylighet man kan förvänta sig av en AI vad besättningen står inför. “A perfect organism. It´s structural perfection only matched by its hostility.”

Det är en inte alls orimlig tolkning att filmens huvudsakliga antagonist är det namnlösa “Företaget” vars profithunger och jakt på nya vapensystem (i vilken varelsen är tänkt att ingå) inte bara utgör ett hot mot Nostromos besättning utan också rimligtvis mot mänskligheten i stort. En organisation med kapaciteten att skapa en så pass människoliknande varelse som Ash (läs om Turingtestet) förtjänar mer fruktan än den varelse som dödar besättningen på Nostromo. “I can´t lie about your chances. But you have my sympathies…” (Michael von Horn)

8. Stilla natt, blodiga natt (Black Christmas, Bob Clark, 1974)
Man kan fastna i ändlösa diskussioner om slasherfilmens ursprung, och Black Christmas är en av de filmer som brukar nämnas som en av de första. Men ingen film kan leva på att endast ha varit viktig; för att bli och förbli en klassiker måste den också i nutid tilltala en publik. Det gör onekligen Bob Clarks tredje skräckfilm, och det med råge. Där 2019 års vedervärdiga remake var en snurrig orgie i politisk korrekthet, bottnar originalet väl i sin feminism.

Den trötta klyschan om att slashers handlar om att sexuellt aktiva tjejer ”straffas” av mördaren (och filmskaparna) är oftast en rejäl förenkling; när det kommer till Black Christmas är den helt uppåt väggarna. (Robert Wettersten)

7. Exorcisten (The Exorcist, William Friedkin, 1973)
Skildrar hur en flicka vid namn Regan utsätts för demonisk besatthet och hur hennes mor kämpar för sin dotters överlevnad (och själ) först med hjälp av den konventionella vårdapparaten för att slutligen vända sig till katolska kyrkan för att få hjälp av en exorcist.

En av filmens främsta styrkor ligger i den ambivalens som kännetecknar den första akten. Bevittnar vi ett nedstigande i sinnessjukdom eller har vi att göra med verklig demonisk besatthet? Oavsett vilken förklaringsmodell man hänfaller till är den personlighetsförändring som utspelar sig i Regan skrämmande att bevittna och en rädsla som är lätt att relatera till. För vad har man kvar om man förlorar sig själv?

Det är något skräckinjagande konkret i hur kampen mellan ont och gott utspelar sig i en oskuldsfull flickas kropp. Vetenskapens vitrocksmän står i sin ynkedom handfallna och rådvilla inför den hånfulla urkraften. Sjukhusscenerna är dessutom filmens starkaste. Läkarnas fruktlösa försök att kartlägga Regans tillstånd med hjälp av läkevetenskapens senaste landvinningar leder bara fram till en återvändsgränd av kroppslig reduktionism. Ingen ondska går ju att utläsa på röntgenbilderna. Hårkorset som framträder på Regans panna under CT-scanningen kan dessutom rymma flera symboliska innebörder. Såväl hot som välsignelse. För även om läkarna vill Regan väl framstår deras kyliga diagnoser och metoder som fasansfullt traumatiserande och därmed också som en förlängning av det övergrepp Regan redan utsätts för.

En ofta förbisedd aspekt av filmen är Kitty Winns rollprestation som hembiträdet Sharon. Med små medel och en finstämd blick som rymmer såväl kärlek, skräck, rädsla och djup omtanke för familjen utgör hon en oumbärlig följeslagare genom filmen, ända fram till det vemodiga avskedet. Hon har sett och upplevt för mycket och måste skiljas från familjen för att kunna läka själv. Det är något vi tittare har gemensamt med henne. (Michael von Horn)

6. Dawn of the Dead (George A. Romero, 1978)
Första scenen i filmen.. redan då ligger jag och tillber på alla fyra inför Romero-altaret. Att se någon vakna från en svettig mardröm rakt in i en vaken dito där allting står precis på kanten till att rasa ner i avgrunden och tas över av släpande horder av de levande döda. Det är inget annat än filmmagi i de där första rutorna av Dawn Of The Dead från 1978.

Vad som följer är en uppvisning i våld, gruppdynamik, mänskliga känslor i en extrem miljö och en skarp kritik mot det köptokiga och giriga samhälle som rullat ut mattan ordentligt i tiden då filmen gjordes. Allt kryddat med stänk av humor och ett bra persongalleri mellan hyllorna och gångarna på köpcentrat öster om Pittsburgh. Att starta den moderna zombiegenren med Night Of The Living Dead 1968 och sedan ha fokus, blick och kunnande för att kunna följa upp den på detta magnifika vis, det är en riktig bedrift. George Romero hade på den här tiden en väldigt bra känsla för att hålla både humorn och politiken precis på gränsen, och aldrig låta det ta över från historien han vill berätta. Men samtidig precis så i framkant att du inte missar att det är där tillsammans med den krypande skräcken att allting är väldigt nära att gå åt helvete.

45 år senare sopar Dawn Of The Dead fortfarande banan med allt motstånd den ställs inför, sitter tryggt i sitt torn och tittar ner på alla som försöker. (Mikael Hammarberg)

5. Zombie (Zombie Flesh Eaters, Lucio Fulci, 1979)
I hemlandet Italien marknadsfördes denna makabra lilla skapelse under titeln Zombi 2. I vanlig skrupelfri italiensk ordning var detta ett försök att glida på en trendande filmsuccé. I detta fall George A. Romeros Dawn of the Dead från året innan, en film som i Italien blivit en stor succé efter att den klippts om av Dario Argento, fått ett nytt soundtrack signerat Goblin, och döpts om till Zombi.

Förutom förekomsten av levande döda finns det inte många likheter med Romeros mästerverk. Kritiken mot konsumtionssamhällets kan du glömma, Dardano Sacchettis manus var snarare inspirerat av H. G. Wells The Island of Doctor Moreau men med ett voodoo-perspektiv som snarare för tankarna till Jacques Tourneurs I Walked With a Zombie (1943). Det hela hade nog kunna gått till historien som en axelryckning om det inte vore för att Lucio Fulci kopplades till projektet.

Trots en inte allt för hög budget gick Fulci in för att knäcka Romeros film, eller åtminstone pusha gränserna för zombiesplatter en bit till.  Om han lyckades är upp till åskådaren, men det Zombie Flesh Eaters saknar i berättartekniska grepp vinner den i stämning. Det finns en släpande surrealism över filmen. Jag skulle vilja beskriva den som en feberstinn mardröm, där döden långsamt närmar sig, oundviklig och skoningslös. Filmens våld är också plågsamt utdraget och synnerligen grovt. Fulci tog utan tvekan våld mot ögonglob till en ny nivå och filmens undervattenssekvens, där en haj attackerar en zombie, är än till denna dag häpnadsväckande. Pricken över i:et blev Fabio Frizzis effektiva soundtrack. Det vemodiga och medryckande musikstyckena kom inte bara att ackompanjera Fulcis estetik perfekt, de blev också startskottet till ett nära samarbete och en viktig ingrediens i den legendariska Gates of Hell-trilogin som Fulci nu kom att gå vidare till.

Zombie Flesh Eaters har en given plats på denna lista. Trots flera tidigare filmer av hög kvalitet var det här Lucio Fulci ordentligt hittade sin egen unika ton. Det var här han skrev in sig i filmhistorien som ”The Godfather of Gore”, en titel han onekligen förtjänar. (Kristoffer Pettersson)

4. Dödlig Skörd (The Wicker Man, Robin Hardy, 1973)
Med en trägubbe lika stor som Jätten Vist i Huskvarna och hetare än Gävlebocken i december, samt en försvunnen (eller?) 12-årig flicka som centralpunkt och en lika chockerande som svåröverträffad twist på slutet, fortsätter Robin Hardys stämningsfulla folk horror-film att inge kalla kårar trots sina 50 år på nacken.

Personligen tycker jag att det är en film som bara blir bättre ju äldre jag blir och min egen syn på livet breddas och utvecklas. Även om jag slutat växa på längden har jag inte slutat växa som person… men vissa saker växer jag aldrig ifrån, till exempel tre företeelser som alltid fått mig att känna obehag och som av en händelse alla förekommer i The Wicker Man; en idyllisk men isolerad plats det inte går att fly ifrån, manipulativa sekter, och detaljerade offerceremonier med sjungande åskådare. Den skotska ön Summerisle ser ut som ett paradis i fantastiskt dagsljus, alla dess invånare ruvar på hemligheter och den suggestiva folkmusiken som genomsyrar filmens miljöer och sceneri är obeskrivligt kuslig (ett soundtrack jag också äger på CD-skiva). Och mitt i allt finns öns enväldige ledare Lord Summerisle som i Christopher Lees mäktiga gestaltning, stilrent klädd i coola kavajer och halvlånga frisyr aldrig varit så auktoritär och snygg som han är här.

The Wicker Man är inte bara en av de absolut största och inflytelserikaste folk horror-filmerna – det är också en av Storbritanniens vackraste filmer alla kategorier. (Roger Möller)

3. Flykten från helvetet (Suspiria, Dario Argento, 1977)
Från första stund förstår man att det här kommer bli en jäkla resa. Hur kan en scen där en ung kvinna lämnar en flygplats kännas så skrämmande? Det är mästerligt filmskapande. Den första mordscenen är så skickligt iscensatt att den skulle vara en värdig slutscen i de flesta skräckfilmer, och då har vi inte ens kommit förbi filmens inledning.

Regissören Dario Argento och hans ex-fru och medförfattare Daria Nicolodi bråkade till den senares död 2020 om vem som egentligen kom med idén till storyn i Suspiria (förmodligen var det den esoteriskt intresserade Nicolodi), men faktum är att storyn om en balettskola styrd av häxor är ganska oviktig. Suspiria är en ond Snövitsaga som inte kan beskrivas, utan måste upplevas.

Hur denna formliga attack av starka färger måste ha upplevts i det gråbruna 1970-talet är svårt att förstå idag. Goblins galna musik på extremt hög volym, Giuseppe Bassans overkliga produktionsdesign, Luciano Tovolis makalösa foto: allt är förhöjt till opera- extremer. Nej, det går egentligen inte att beskriva. Har du inte sett Suspiria, gör det genast. Om du redan sett den, gör det igen. (Robert Wettersten)

2. Alla Helgons Blodiga Natt (Halloween, John Carpenter, 1978)
Den kanske inte var den första slasherfilmen, men det man kan konstatera är att John Carpenters mästerverk haft en odiskutabel påverkan på den älskade subgenre som sedan blomstrade under 80-talets början. Efter sin debut med studentfilmen Dark Star, följt av den klaustrofobiska kanonrullen Assault on Precinct 13 var det så dags för Carpenter och hans parhäst Debrah Hill att ta sig an det som skulle komma att definitivt skriva in dem i historieböckerna, hans första (och bästa) skräckfilm.

Personligen återvänder jag alltid till Halloween när jag ska definiera min absoluta favoritfilm. Det är den enda film jag slaviskt sett en gång per år (gissa när?) många år i rad nu, och den tappar aldrig ens en lite vad det är som gör den så bra. Den är så enkel och samtidigt så effektiv på ett sätt som få, om ens några, filmer är. Jag behöver väl knappast nämna regissörens egna soundtrack, eller det kraftfulla i att Michael Myers här fortfarande är en gåtfull skepnad som innebär döden för de som råkar komma i hans väg?

Nog för att många av uppföljarna erbjuder fullgod underhållning, men ingen av dem lyckas göra Myers lika otäck som han är här. Det är bara några av ingredienserna som gör Halloween till en perfekt film och som trots åtskilliga försök inte överträffats av någon, inte ens Carpenter själv. Slutet, där vi till Carpenters pianoklinkande och Myers tunga andetag ser stillbilder av ett Haddonfield som ännu inte vet vad som drabbat dem, där ondskan fortfarande väntar någonstans. (David Larsson)

1. Motorsågsmassakern (The Texas Chain Saw Massacre, Tobe Hooper, 1974)
Tobe Hoopers mästerverk har en självklar förstaplats på listan. Till skillnad från sitt rykte är filmen nästan helt oblodig. Det är dess dokumentära stil som gör att den känns så fruktansvärt våldsam. Smutsen och vansinnet kryper liksom under huden och gör att man känner ett starkt behov av att ta en dusch efteråt.

I USA 1974 hade flower power-erans optimism bokstavligen huggits ned av såväl Hells Angels på Rolling Stones Altamont-konsert som av Mansonfamiljens vansinnesdåd i Los Angeles. New Age hade förlorat sin positiva prägel genom Tate/LaBianca-mordens ockulta prägel, liksom av zodiakmordens koppling till astrologi. Det ekonomiska livet präglades av oljekris och stigande arbetslöshet. Allt detta finns på olika sätt med i The Texas Chain Saw Massacre – eller Motorsågsmassakern, som dess perfekt allittererade svenska titel är – och filmen slog uppenbart an något i sin tid. Än idag är det en film som förtjänar att ses som det mästerstycke i lågbudgetfilmskapande den är, fortfarande en otroligt stark upplevelse, och förmodligen den bästa skräckfilm som gjorts någonsin. (Robert Wettersten)