Min första del av artikelserien Ed Gein – tokstollen som kom att påverka filmmediet innehöll en presentation av Ed Geins liv och inte minst – hans bisarra gärningar. Dessa dåd ställdes sedan i relation till hur de kom att ge ringar på vattnet i filmhistorien genom att bland annat inspirera Alfred Hitchcock och Tobe Hopper. Men även om dessa filmskapare inte hymlade med att Geins gärningar låg till grund för filmer som Psycho och The Texas Chainsaw Massacre gjorde de aldrig några regelrätta försök att porträttera Gein som ”person” – alltså mannen bakom monstret. Det kom faktiskt att dröja till 2000-talet innan Geins namn själv fick pryda ett omslag på en spelfilm.
Lite intressant historisk fakta är dock att filmskaparna Errol Morris och Werner Herzog (!) någonstans runt 1975-76 tillsammans försökte få ihop ett filmprojekt som skulle fokusera på just Ed Gein. Morris intervjuade själv Gein vid ett par tillfällen och spenderade även mycket tid i hans hemstad Plainsfield. Radarparet Morris och Herzog sägs även haft långtgående planer på att gräva upp Geins gamla mor Alberta för att stärka någon form av teori de hade fått för sig. Dessa uppgifter är naturligtvis svåra att stärka, men Morris har själv berättat detaljer om detta för New York Post i en intervju 1989. Någon gravskändning blev det dock aldrig, och inte någon film heller. Morris och Herzog övergav av oklar anledning projektet och gick istället skilda vägar i sitt filmskapande. Lite tråkigt kan man tycka. Deras film hade onekligen varit intressant att se.
Ed Gein, Aka; In the Light of the Moon (2000)
Men åter till filmer som faktiskt existerar. År 2000 kom Chuck Parellos film Ed Gein (även kallad: In the Light of the Moon). Huvudrollen spelas här av Steve Railsback som till utseendet fungerar rätt bra som Gein. 
Filmen är också relativt verklighetstrogen, men tyvärr är det en hel del annat som drar ner denna skapelse. Först och främst så är Parellos Ed Gein filmtekniskt nästan sövande ointressant och känns ärligt talat mer som en rekonstruktion i TV3:s gamla långkörare Efterlyst än som en riktig spelfilm.
Filmen Ed Gein är stel, statisk fotad och även om den är någotsånär autentisk så får man aldrig komma karaktären Gein in på djupet. Steve Railsback gör sitt bästa, men tyvärr finns det inte mycket annat av värde i detta oengagerade sömnpiller. Filmen hade utan tvekan behövt mer energi och kanske även lite mer brutalitet. Först och främst insinueras det enbart vad Gein pysslar med vilket känns ganska mjäkigt. Speciellt då det finns så mycket spektakulärt att hämta inspiration från i det verkliga fallet.
Ed Gein: The Butcher of Plainfield (2007)
Sövande kan man däremot inte kan kalla Michael Feifers Ed Gein: The Butcher of Plainfield från 2007. Gein spelas här av Kane Hodder vilket egentligen säger det mesta. Precis som när Hodder klär upp sig som Jason Voorhees eller Victor Crowley bjuder han på ett frustande överspel och det slaktas och härjas på för fulla muggar. Den verkliga historien om Ed Gein, eller att Hodder inte är det minsta lik Gein, har man uppenbarligen struntat fullständigt i. I huvudsak får man följa en ung (och helt ointressant) polis medan Gain mördar och gräver upp lik med sin kompis jack (Michael Berryman). Som åskådare förväntas man förmodligen bli chockad och illa berörd av filmen, men trots allt frustande och slafsande så blir det hela mest bara tråkigt, blekt och jäkligt gjort.
Michael Feifers Ed Gein: The Butcher of Plainfield är med andra ord först och främst en Hatchet/Wrong Turn-liknade röra som enbart rider på den gamle tokstollens Geins namn. Denna menlösa The Texas Chainsaw Massacre-klon kan man lika gärna hoppa över.
Nej, moderna filmatiseringar gällande Ed Gein är alltså inte mycket att bli upphetsad över. Och om man bortser från några hyffsade dokumentärer så finns egentligen inte många produktioner som idag förtjänar Geins namn i titeln. Men bortser man från kravet med den gravskändarens namn i titeln, och är villig att gräva lite längre tillbaks i tiden, så finns det ändå ett riktigt guldkorn – nämligen Deranged från 1974.
Deranged (1974)
Jeff Gillen och Alan Ormsbys Deranged har mycket av det som åtminstone jag älskar med genrefilm från 70-talet. Filmen har en påtaglig råhet och dessutom en opolerad skitighet inte helt olik den man finner i Hoopers The Texas Chain Saw Massacre. 
Skillnaden i Deranged är dock att filmen till viss del också tar formen av en dramatiserad dokumentär. True Crime-känslan sätts tidigt då Jeff Gillen redan i filmens inledning dyker upp som reporter och talar rakt in i kameran till oss åskådare.
Vissa ändringar har dock gjorts. Ed Geins namn är utbytt till Ezra Cobb och man har även tillåtit sig spekulera rätt friskt kring Gein som person samt hans gärningar. Kanske är detta inte så konstigt eftersom ingen egentligen vet vad Gein hade för sig, inte ens han själv som var för sjuk för att hålla isär verkligheten med fantasin. Men sak samma, det är utan tvekan samma historia som berättas.
Vi får efter Gillens presentation följa hur den socialt förvirrade Ezra sakta men säkert förlorar kontrollen över sina mörka lustar. Efter moderns död gör Ezra dock sitt bästa för att göra det som han tror är normalt, han provar dricka sprit för första gången och försöker närma sig kvinnor. Men moderns skuldbeläggande förmaningar ligger dessvärre över honom som ett tungt täcke och allt ballar ur. Snart grävs morsan upp och dåren i Ezra vaknar till liv på allvar. Och nog är han tokig alltid…
Deranged bortser som sagt från faktumet att vissa påstådda brott aldrig kunde bevisas i fallet Gein. Istället för att vara hyperrealistisk så dramatiseras (läs: exploateras) möten och situationer, allt för att filmen ska bli så intressant och spektakulär som möjligt. Handlingen byggs upp kring små isolerade och ibland uppenbart staplade scener som tillsammans utgör filmens något plumpa narration. Det blir ibland båda småkomiskt och spekulativt, men greppet med små staplade scener blir också ganska effektfullt. Ezras värld känns genom detta upplägg nämligen både krypande klaustrofobisk och skevt inskränkt.
Otäckast blir det förövrigt i en ”fiktiv” scen där Ezra lurat hem en ung dam som han sedan iklädd mask jagar runt henne i sitt vidriga slakthus till hem. Den unga damens rädsla och gallskrik är utan tvekan övertygande och påminner starkt om Marilyn Burns panikslagna insatts i The Texas Chain Saw Massacre. Jag vill dock understryka att trots dessa likheter så är förmodligen inte Deranged ett plagiat eller en så kallad ”cash of” på Hoppers succéfilm. Båda filmerna kom faktiskt samma år och eventuella likheter beror först och främst på den gemensamma inspirationskällan. Dessutom gick Deranged upp på amerikansk bio redan i februari 1974 medan The Texas Chain Saw Massacre gick upp först i oktober.
Nog kan man kanske tycka att The Texas Chain Saw Massacre fungerar bättre som en ”regelrätt skräckfilm” än vad Deranged gör. Men filmerna skiljer sig också så mycket från varandra att någon egentlig jämförelse blir onödig att göra. Deranged ställer sin Ezra Cobb i fokus och ger honom indirekt också på detta sätt också rollen som filmens protagonist. Detta gör Deranged till en svår film att inte bli berörd av då den snarare uppmanar åskådaren att identifiera sig med mördaren Ezra istället för hans offer (som exempelvis Hoopers gör i sim film). Detta är för sin tid ett klart vågat grepp och när exempelvis John McNaughton 12 år senare använde samma grepp i Henry: Portrait of a Serial Killer (som är löst baserad på seriemördaren Henry Lee Lucas självpåstådda bravader) blev det ramaskri.
Det som dessutom gör Deranged till en film man lätt blir illa berörd av är det lysande arbetet med specialeffekter och rekvisita av typen ”makabra människodelar” i Ezras hem. Inte så konstigt kanske då det är specialeffektsgeniet Tom Savini som skötte uppdraget. Men det som sticker ut mest i filmen, och det som mest bidrar till att filmen kryper under skinnet, är utan tvekan Roberts Blossom i rollen som knasbollen Ezra Cobb. Blossoms rollgestaltning är fylld av både skruvad närvaro och oklanderlig karisma. Det är svårt att inte tycka synd, eller till och med gilla, den mentalt rubbade Ezra även om hans gärningar är allt annat än trevliga. Han är dessutom väldigt underhållande att följa då hans tokgubbiga flurighet hela tiden ligger och pendlar någonstans mellan; sympatisk, rolig, förvirrad och perverterat galen.
Tyvärr lär inte Roberts Blossom själv ha gillat Deranged och blev tydligen också ganska illa berörd av dess innehåll. Någon annan som tyckte filmen blev lite väl stark var filmens producent Bob Clark (Black Christmas, Deathdream, Porky’s). Clark valde till och med att ta sitt namn från filmen och istället används pseudonymen Tom Karr. Och visst känns Deranged trots sina 40 år på nacken som en film som sticker ut, inte minst på grund av den ton filmen får med sin något okonventionella protagonist. Från mig är den dock en given rekommendation oavsett om du vill fördjupa dig i historien om Ed Gein eller helt enkelt bara vill se en bra skräckrulle från 1970-talet..
Resumé
Det sista ordet om Ed Gein har naturligtvis inte sagts. 
Nästan 60 år efter att hans brott uppdagades fortsätter fallet Gein både fascinera och skrämmas. Mest märks kanske detta inom populärkulturen. Speciellt influerad är exempelvis de lite grisigare formerna av extrem metal, där vi bland annat hittar grupper som de svenska dödsmetallarna Deranged, en grupp som naturligtvis tagit sitt namn från filmen med samma namn och till och med släppt en skiva kallad Plainfield Cemetery. Att reda ut och kartlägga alla dessa kopplingar hade dock minst behövt en helt egen artikelserie. Jag sätter därför punkt med konstaterandet att Derenged kommer nära, men den ultimata filmatiseringen av Ed Gein och hans sjuka sinne ligger fortfarande på framtiden.
Filmer som mer eller mindre hämtat inspiration från Ed Gein och hans dåd
Psycho, 1960, Usa, Regi: Alfred Hitchcock
Three on a Meethook, 1972, Usa, Regi: William Girdler
Deranged, Canada/Usa, 1974, Regi: Jeff Gillen/Alan Ormsby
The Texas Chainsaw Massacre, 1974, Usa, Regi: Tobe Hooper
Motel Hell, 1980, USA , Regi: Kevin Connor
Maniac, 1980, Usa, Regi: William Lustig
Silence of the Lambs, 1991, Usa, Regi: Jonathan Demme
Ed and His Dead Mother, 1993 , Usa, Regi: Jonathan Wacks
Roadkill: The Last Days of John Martin, 1994, Usa, Regi: Jim Van Bebber (kortfilm)
Ed Gein, 2000, Usa/Portugal, Regi: Chuck Parello
Ed Gein: The Butcher of Plainfield, 2007, Usa, Regi: Michael Feifer
Ed Gein: The Musical, 2010, Usa, Regi: Steve Russell
— — —
Kristoffer Pettersson; Redaktör FromBeyond