År 12012
Författare: Leif Jangestål
Utgiven av Axplock, 2012
294 sidor
Utkommen
— — —
Tio tusen år in i framtiden har stora delar av norden täckts av glaciärer och kall bitande kyla. Vad som verkar vara en ny istid har sakta men säkert börjat förvandla jordens klimat, och allt fler söker sig till länderna runt ekvatorn. Det finns dock dem som inte vill lämna sina hem, och städer som Stockholm lyckas hålla sina invånare vid liv med hjälp av högteknologiska hjälpmedel som ständigt bevakar och hanterar de stora snömassorna. Men så en dag sker det som inte skulle kunna ske. En fruktansvärd storm drar utan förvarning in över Stockholm, och utan tid att förbereda för stormen finner sig stadens innevånare i en minst sagt katastrofal situation. Ett enormt räddningsarbete inleds, men kommer man att hinna fram till alla människor i tid, eller är det upp till var en att överleva bäst de kan?
Leif Jangestål målar upp en fantastiskt detaljerad värld i År 12012, där varje liten bit av teknologi som introduceras förklaras i detalj. Medan det är imponerande att se just hur genomtänkt författarens framtidsvision är, så förvandlas tyvärr de oräkneliga förklaringarna väldigt snart till ett störningsmoment som bara växer under läsandets gång. Gång på gång lämnar Jangestål bokens narrativ för att i paragraf efter paragraf beskriva ett fordon eller en teknisk funktion, som sedan aldrig nämns igen. Att sedan mycket av den fantastiska teknologi som presenteras är väldigt snarlik den vi redan har idag, gör att valet att placera boken tio tusen år fram i tiden känns något omotiverat. Frågan varför mänskligheten inte lyckats komma längre i sin utveckling blir till en ständigt naggande fråga som tyvärr aldrig får något svar. Om Jangeståls röststyrda digitalbox och rörelsekänsliga utebelysning skulle visa sig vara kulmen av den mänskliga vetenskapens förmågor, så är det sannerligen en dyster framtid vi har att se fram emot.
Redan efter några kapitel står det klart att Jangestål brinner betydligt mer för den värld han skapat än för vad som faktiskt utspelar sig i den. Bokens narrativ är klumpigt och ryckigt, och många kapitel verkar enbart existera för ny teknologi ska kunna presenteras. Vad som egentligen borde vara en rätt så enkel och regelrätt katastrofberättelse med allt det raffel som hör till, blir istället till långdragen och förvånande innehållslös serie av osammanhängande textpassager. Det är dessutom svårt att greppa vad boken egentligen försöker kommunicera. Det finns ett överliggande tema om den mänskliga överlevnadsinstinkten kontra statsmaktens minutiöst utstuderade, men ack så teoretiska planer, men det framgår aldrig helt klart vilken av dessa idéer som författaren vill att läsaren ska sympatisera med. Jangestål verkar dessutom vilja kommentera andra ämnen genom sina karaktärer, som viltvård, övervakning och klassfrågor, men då karaktärernas handlingar som bäst är vaga och diffusa, är det nästan omöjligt att tolka just vad författaren vill förmedla.
Bokens absolut största problem är dock dess språkbruk. Axplock verkar inte ha korrekturläst boken innan den gavs ut, då den har en chockerande stor mängd grammatiska fel och klumpigt formulerade meningar. Tyvärr sträcker sig dock problemet djupare än vad som skulle kunna ha åtgärdats med en enkel extra genomläsning, då Leif Jangeståls språkbruk i sig är extremt svårt att ta till sig. Det finns knappt en paragraf i boken som inte verkar ha blivit skriven med hjälp av en synonymbok, då boken präglas av ett högtravande, ja nästan byråkratisk språk. Medan författaren ibland faktiskt lyckas få till en riktigt kvick och träffsäker formulering, så är den större delen av boken lika underhållande att läsa som ett licensavtal. Det onödigt uppstyltade språket blir ett extra farthinder för en berättelse som redan har grava problem att komma till skott.
Det finns ändå viss potential hos Jangestål som skiner igenom År 12012s bedrövliga berättelse. Det finns inga tvivel om författarens förmåga att skapa vidsträcka och innehållsrika världar, och hans sätt att bryta av bokens intrig med kapitel av nästan filosofiskt betänkande av världens situation är riktigt uppfriskande. Men oavsett vad författaren kanske kan åstadkomma i senare böcker så är År 12012, precis som författarens vision av vår världs framtid, en svårforcerad och ogästvänlig upplevelse.
Betyg; 1.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-medarbetare