Serie: The Walking Dead: Tills döden skiljer oss åt/The Walking Dead: På drift
Robert Kirkman
Översättare: Sara Årestedt
Apart Förlag, 2011
— — —
Lagom i tid till att den andra säsongen av den kritikerrosade tv-serien The Walking Dead börjar sändas den 16 oktober, släpper Apart Förlag den andra svensköversatta volymen av serietidningen som är dess förlaga. På drift, som man har valt att kalla volymen, bildar tillsammans med den första samlingen, Tills döden skiljer oss åt, en väldigt bra introduktion till den numera kultförklarade serien.
Efter att ha blivit skjuten i tjänsten vaknar polisen Rick Grimes upp i en sjukhussäng efter att ha legat i koma under en tid. Ensam och fylld av frågor försöker han att kontakta personalen på sjukhuset, men får inget svar. Till slut ger han sig ut i de till synes övergivna korridorerna, men lyckas inte finna en enda levande själ. Tråkigt nog för Rick, så finner han dock gott om levande döda. Det visar sig snart att det inte bara är sjukhusets invånare som har gått över till den andra sidan, utan även hela hans hemstad. Fast besluten att finna sin fru och son ger han sig av mot Atlanta, i hopp om att hans familj har sökt sig mot storstaden för att kunna få bättre skydd. På vägen möter han ett fåtal överlevande men också tusentals av de vandrande döda, och hoppet om att det hela är en isolerad händelse falnar för varje sida.
Tills döden skiljer oss åt samlar de sex första delarna av Robert Kirkmans serie från 2003, och slänger bryskt in oss mitt i zombieapokalypsen. Att man väljer att starta berättelsen in media res (i händelsernas mitt) är otroligt effektfullt, då både seriens protagonist och vi som läsare plötsligt befinner oss i en situation vi inte vet något om, vilket förstärker känslan av utsatthet. I likhet med många zombiefilmer så verkar Rick dock acceptera de levande kadavren lite väl snabbt. Inom loppet av några sidor så verkar han inte längre det minsta förvånad över att se dem komma stapplandes längs gatorna, och han bestämmer sig snart för att rusta upp sig med vapen likt en actionhjälte. Denna början av serien är lite missvisande, då The Walking Deads största styrka är just hur mycket den skiljer sig från kontemporära zombiefilmer. Serien lägger aldrig någon stort fokus på action eller groteska bildspel. Istället är det en berättelse om människor, och om hur dessa människor hanterar förlusten av hela den värld de en gång kände. Lägger man sedan till förlusten av nära och kära, och den oundvikliga möjligheten att kanske återse dessa alldeles för snart, så inser man att det faktiskt är en ganska existentiell berättelse man håller i. När Rick väl finner sin familj i ett litet läger med överlevande utanför Atlanta, så tar berättelsen en vändning som även om den är fullt naturlig, också är väldigt ovanlig i sådana här sammanhang. Rick Grimes hela motivation ligger i att finna sin son och fru, men vad ska han egentligen göra efter att detta mål har uppnåtts? Världen är fortfarande i ett kaotiskt tillstånd, där levande är i minoritet och faror lurar bakom varje buske.
I På drift, som samlar de efterföljande sex numren av serien, spinner man vidare på frågeställningen om vad man egentligen har för alternativ efter att världen gått under. Ger man upp, eller sätter man upp nya mål? Och i så fall vilka? Det är i denna volym som serien verkligen börjar skina, då man lagt mer fokus på konflikter människor emellan än på zombierna. All den press och stress som sätts på den lilla skaran när de driver omkring och letar efter husrum och mat mynnar ut i emotionella utbrott och osäkerhet, men även i en slags uppgiven acceptans. Karaktärerna har börjat inse att världen inte kommer att gå tillbaks till vad den en gång var, och att man på något sätt måste börja leva igen. Under resans gång träffar Ricks grupp även på bosättningar med överlevande. Det är när man ser hur dessa grupper plågsamt håller sig fast vid hoppet om att saker och ting ska ordna sig av sig själva som man inser hur naivt människor faktiskt kan bete sig i katastrofala scenarion, vare sig det gäller oviljan att lämna sitt hem, eller de inre stridigheter som härjat i Ricks grupp. Det enda val dessa människor har är att försöka överleva, och göra det bästa de kan av den nya värld som de tvingats in i.
Kirkman har skapat en fantastiskt välskriven berättelse som verkligen står ut bland andra grafiska noveller i sin genre. Där andra kontemporära tidningar försöker att vinna läsare med visuell skräck som innehåller så mycket blod och inälvor som möjligt, eller mörka och förvridna vansinnesbilder, så har The Walking Dead snarare fler likheter med 50-talets skräckserier. Man håller helt enkelt en balans mellan groteskt bildspråk och en fantastisk atmosfär. Berättelsens karaktärer känns dessutom väldigt trovärdiga och framförallt naturliga. De känns helt enkelt som vanliga människor, vilket gör att berättelsen blir så mycket mer njutningsfullt otäck, då vi för en stund inser vad vi faktiskt själva är kapabla till. Det är nämligen inte alltid zombierna som är de mest skrämmande varelserna i Kirklands mörka vision.
I en serietidning så är ju dock det visuella minst lika viktigt som berättelsen i sig, och The Walking Deads team av tecknare får ett klart godkänt betyg. Alla karaktärer har distinkta utseenden och det hela presenteras i en vacker gråskala, vilket känns som ett naturligt val för den sortens berättelse man vill föra fram. Serietidningens riktiga stjärnor är ju dock så klart de levande döda, som alla presenteras i olika stadier av förfall. Vissa av dem saknar delar av lemmar, har borttuggade läppar och saknar ögon, medan andra bara verkar vara skelett med lite hud kvar på. Det är mardrömsliknande varelser som seriens tecknare har skapat, och det märks att man lagt ned stor tid på var och en av zombierna. Ingen är den andra lik, och när man sedan börjar lägga märke till alla hundratals små detaljer man ritat in, som sår och insekter, så inser man vilket massivt jobb som har lagts ner. All denna möda har dock givit resultat, då The Walking Dead är en av de visuellt mest intressanta serierna på länge.
Det enda man kan nämna som drar ned på helhetsbetyget för det visuella är några enstaka paneler i den andra volymen, där tecknaren uppenbarligen har svårigheter med att rita barn. Proportionerna stämmer inte alltid till hundra procent, och ansiktena ser vid ett fåtal stunder ut som om de tillhör vuxna människor snarare än barn. Detta händer väldigt sällan, men det är tyvärr tillräckligt för att man ska komma av sig under läsningen.
Detsamma kan sägas om den svenska översättningen av Sara Årestedt. För det mesta sköts det hela väldigt kompentent, och man har lyckats få fram andemeningen i allt som sades på originalspråket. Det man dock kan reagera på är den stundtals onödiga översättningen av ljudhärmande ord, främst från seriens namngivande zombier. Lite för ofta verkar man ha valt att helt enkelt byta ut vissa vokaler mot andra av en mer nordisk typ, vilket ger intrycket av att man har översatt för översättandets skull. Även detta är något som händer så pass sällan att det är väldigt lätt att ha överseende med, men det tar tyvärr bort lite från helhetsupplevelsen.
Som serietidning skiljer sig The Walking Dead rent handlingsmässigt från tv-serien med samma namn, men båda berättelserna genomsyras av samma trolska atmosfär av dystopi, skräck och uppgivenhet. Tills döden skiljer oss åt och På drift bjuder in läsaren att följa med på en skräckberättelse av ett annorlunda slag, som tar till vara på det vi älskar i zombiegenren utan att för den delen tyngas ner av de utslitna konventioner vi bombarderats av den senaste tiden. Vare sig man älskar skräck, eller om man bara uppskattar en bra berättelse, så gör man sig själv en rejäl tjänst genom att införskaffa dessa volymer.
— — —
Johan Axell: filmvetare och frilansande skribent
Pingback: Andra om utgivningen