Zombie Holocaust
Genre: Djungelskräck
Land: Italien
År: 1980
Regi: Marino Girolami
Skådespelare: Ian McCulloch, Alexandra Delli Colli, Sherry Buchanan m.fl.
Längd: 89 minuter
Betyg: 4 av 10
På blu-ray från Studio S Entertainment
Jag kan inte komma på vilken dokumentär det är eller var jag såg den, på Youtube eller som extramaterial på nån DVD, men den handlade om kannibalgenren där både filmskapare och filmfantaster intervjuades. När Zombie Holocaust avhandlades visade en av filmfantasterna stolt upp en DVD-utgåva av filmen och sa att han ägde två exemplar: ett som stod i hans kannibalhylla och det andra i zombiehyllan. Overkill enligt mig. Ska det verkligen behövas två ex av exakt samma utgåva för att filmsamlingen ska vara korrekt? Borde det inte räcka med ett, som ställs i zombiehyllan? Filmen heter ju trots allt Zombie Holocaust – inte Cannibal Holocaust. Svaret är självklart… eller är det egentligen det?
Båda Holocaust-titlarna upptäckte jag vid samma tillfälle. Som VHS-omslag i Melody Line-katalogen som jag skrev om i min New York Ripper-recensions inledning. Eftersom jag vid tillfället inte kände till kannibalgenren och att Cannibal Holocaust-omslaget var förvånansvärt milt så var det istället omslaget till Zombie Holocaust som satte sig på näthinnan. Jag minns inte ett ord av dess informationstext eller priset på den (skulle gissa på 249 kronor) men jag kan fortfarande se omslaget framför mig, med den träskfärgade zombien, och tre människokroppar som ser ut att vara fastspända på en lutande vägg. Jag minns också första gången jag såg filmen – jag hyrde den när svenska House of Horror släppte den på videokassett i slutet av 90-talet med ett fullständigt missvisande omslag i form av en dödskalle med vampyrtänder. Bildkvalitén var långt ifrån den bästa vilket säkert bidrog till att filmen inte gjorde några som helst intryck på mig. Eller jo… en specifik scen gjorde det. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Nu har jag sett om filmen – på blu-ray i och med Studio S ambitiösa Video Invest-projekt – och har en klarare bild färskt i minnet.
Zombie Holocaust startar en natt i New York – på ett sjukhus bårhusavdelning. Den enda levande personen på platsen är en skummis iförd blottarrock, handskar och hatt som uppenbarligen inte har där att göra. En tydlig indikation på det är att personen avlägsnar handen på en av de döda kropparna med en såg och tar den med sig. Det är tydligen inte första gången en sån här incident sker, får vi veta av doktor Lori Ridgeway (Alexandra Delli Colli) och doktor Drydock (Walter Patriarca). Det misstänks att kannibalism är motivet till att kroppsdelar försvinner. En som undersöker det är den nyfikna journalisten Susan Kelly (Sherry Buchanan). När hon spontant hälsar på hemma hos doktor Lori får vi nästan intrycket av att den vackra doktorn (men journalisten är inte heller ful) är så att säga more than meets the eye. Doktor Lori är vegetarian som emellanåt unnar sig en köttbit, och förutom läkarexamen har hon även nåt liknande i antropologi vilket gjort hennes heminredning spännande och suspekt. När hon dessutom oväntat ska gå på ett nattpass på sjukhuset kulminerar allt i en situation som innefattar italiensk genrefilms kanske mest omtalade stuntdocka. När detta inledande New York-segment är klart är dock inte mysteriet över och det är dags för Lori, Susan och hennes kollega George Harper (Peter O’Neal) att tillsammans med doktor Peter Chandler (Ian McCulloch) följa nya ledtrådar och resa till en exotisk ö i Sydostasien. Där väntar primitiva kannibaler, en vild doktor (Donald O’Brien) som gärna jobbar med hjärnor, och så småningom några zombies.
Den som nu tänker ”Cannibal Holocaust vs. Zombie Flesh Eaters” bygger upp lite väl höga förväntningar, som filmen tyvärr inte lever upp till. Den har både hjärta och hjärna men saknar nämnda filmers kombination av mardrömslika närvaro och hypnotiska soundtrack som kryper innanför skinnet och skallen på en – vilket är anledningen till att Zombie Holocaust alltid kommer stå i skuggan av sina två filmförebilder och att dess regissör Marino Girolami aldrig kommer jämföras med Deodato och Fulci. Men gore kan han i alla fall leverera! Skräckfilmsfantaster kommer bli mätta och belåtna när kannibalerna vältrar sig i uppenbara specialeffekter i form av kroppsdelar av gummi och latex, färggrant teaterblod samt diverse organ från slaktade kreatur. Skräckfilmsfantaster kommer också fråga sig om Zombie Holocaust är en passande titel på filmen. Och var den egentligen ska placeras: i zombiehyllan eller i kannibalhyllan? Det är förstås upp till var och en, men min bedömning är att temat och tyngden mer ligger på levande människor som mumsar människor än levande döda som biter människor.
Som brukligt när det gäller Video Invest-släpp från Studio S bör ni skippa introduktionen av Jason Meredith om det är första gången ni ska se filmen. Eller nej, om ni inte tittar på introduktionen men lyssnar på den är den faktiskt relativt spoilerfri och intressant. Det är oskicket att visa viktiga filmsnuttar som jag inte uppskattar att Studio S lagt in. Det och att ljudet på filmens dialog har ett litet störigt eko som mina känsliga öron irriteras av. Annars är det en fin utgåva som är generös med extramaterial. Vi får bland annat en trevlig intervju med den manlige huvudrollsinnehavaren Ian McCulloch som pratar om denna, Zombie Flesh Eaters och Contamination (Luigi Cozzi, 1980). En annan trevlig intervju är med Sherry Buchanan som har en annan typ av huvudroll.
Och hur var det med den där enda scenen från House of Horrors gamla videoutgåva som gjorde intryck på mig? För att undvika spoilers kan jag bara nämna att jag småbeatligt kallar den för ”Löv Me Do”. Det får mig också att tänka att Zombie Holocaust generellt inte är lika vissen som den scenen, men med tanke på vad filmen heter behöver den definitivt leverera mer av den varan.
— — —
Roger Möller