Vila i frid Chuck Norris – det känns lite konstigt att skriva detta. Kanske beror det på alla år av mer eller mindre dåliga Norris-skämt, men det blir alltid märkligt när en skådespelare eller artist som lyckats bli ”larger than life” går ur tiden. 86 år blev Chucken, och den imponerande fysiken verkar den gamle karate- och taekwondokungen ha burit med sig långt upp i åldern.
Genombrottet kom 1971 med Way of the Dragon. Bruce Lee hade här själv satt sig i registolen och ville skapa något som i högre grad attraherade den västerländska publiken. Norris dök upp som filmens slutgiltiga motståndare, och även om filmen har sina brister är det svårt att kritisera den makalösa uppgörelsen mellan Norris och Lee i Colosseum. Chuck Norris blev sedan successivt ett namn känt över hela världen. Han medverkade aktivt i både film- och senare tv-branschen fram till slutet av 90-talet.
Själv måste jag nog säga att jag haft ett slags hat/kärleksförhållande till denna ofta mustaschprydda figur. Var han egentligen en bra skådis? Nope. Men han var en jäkel på att leverera en snygg rundspark. Reklam för stretchjeans var en sak, men för mig började det nog surna när Norris axlade rollen som den rättrådige och dunderträige Cordell Walker i Walker, Texas Ranger. I nio säsonger fick detta pågå, och nog hittade serien sin målgrupp bland de mer konservativa amerikanska tittarna. Det ledde bland annat till att den mycket konservative republikanen Chuck Norris blev aktiv i politiska debatter om skärpta abortlagar samt flitigt stödde republikanska kandidater som Mike Huckabee och Donald Trump. Jag brukar försöka lämna politiken utanför, men det här blev lite för magstarkt för mig.
Men! Det går inte att ta ifrån Chuck Norris att han har några riktigt riviga filmtitlar kopplade till sitt namn. Här kommer vad jag själv tycker är höjdpunkter i Norris långa karriär:
The Way of the Dragon (Bruce Lee, 1972)
Som sagt, ren kampsports-magi när Norris och Lee slåss i Colosseum.
Octagon (Eric Karson, 1980)
Lee Van Cleef återvände från Italien för att fightas med ninjor tillsammans med Norris. Långsam men stämningsfull, med en sjuhelsikes grym sista kvart. Detta var även kampsportslegenden Richard Nortons (1950 – 2025) debut. Också den av Norris filmer jag tveklöst har sett flest gånger.
Silent Rage (Michael Miller, 1982)
Norris jagar en mentalpatient som blivit ”oförstörbar” efter medicinska experiment. Ovanligt skruvad för att vara en Norris-film och med tydliga, tidstypiska slasher-vibbar.
Invasion U.S.A. (Joseph Zito, 1985)
Det finns ingen film som är mer ”Cannon” än denna. Zito öste på med allt, och Norris sparkar och skjuter sig igenom hjordar av ryska och kubanska terrorister. Det finns inte en scen som inte känns uppskruvad till nästan parodisk nivå. Richard Lynch levererar också (som vanligt) en riktigt fin skurk.
Hero and the Terror (William Tannen, 1988)
Inte så mycket sparkar, men jäkligt mörkt när Norris jagar riktigt obehaglig seriemördare i denna rätt bortglömda Cannon-produktion. Norris försöker visa att han har djup som skådis. Det funkar inte riktigt, men det resulterade ändå i en lite märklig, men ändå klart sevärd skräckthriller.
— — —
Kristoffer Pettersson
Fint skrivet om fine Chuck!
Chuck är alltid en av vår tids actionhjältar så är det bara.Någon fördjupning är onödig.såg nu igen octagon o an eye for an eye och mer lär följa.vila i frid Chuck.
R.C