Verktygsmördaren (The Toolbox Murders)
Genre: Skräck/thriller
Land: USA
Regi: Dennis Donnelly
Skådespelare: Cameron Mitchell, Pamelyn Ferdin, Wesley Eure, Aneta Corsaut m.fl.
Längd: 93 minuter
Betyg: 6 av 10
Släppt på bluray av Studio S Entertainment som en del av deras Video Invest-serie
De inledande 30 minuterna är legendariska. Efter en kryptisk scen med en bilolycka som orsakar en ung kvinnas död, och en bilradio som spelar evangelikal predikan, får vi mord på mord på mord. En maskerad man smyger sig in i ensamma kvinnors lägenheter och tar dem av daga medelst allehanda verktyg som finns i varje händig mans hem. Det är verkligen brutalt. På något sätt ökar dessutom den lite taffliga klippningen känslan av råhet och realism, liksom valet att tonsätta det hela med smöriga countryballader – skrivna särskilt för filmen. Mördaren nynnar dessutom lite förstrött medan han utför sitt blodiga värv. Våldsorgien tar nu en paus för att presentera filmens poliser, samt familjen Ballard: den kämpande, ensamstående knegarmorsan (Aneta Corsaut) med antydda alkoholproblem, och hennes två välartade tonårsbarn Laurie (Pamelyn Ferdin) och Joey (Nicolas Beauvy). Sen är det dags för filmens mest kända scen, där mördaren överraskar en onanerande kvinna (Kelly Nichols) som efter en nakenjakt genom lägenheten till slut oskadliggörs med en spikpistol. Efter detta bryter sig mördaren in hos familjen Ballard och kidnappar Laurie.
Som yngre blev jag mäkta besviken på det som följde denna minst sagt späckade första halvtimme. Det är slut på ultravåldet, och vi får följa mördaren (vars identitet är så uppenbar att det knappt kan kallas för en reveal), den oroliga mamman, och Joey som börjar misstänka att hyresvärden Mr Kingsley (Cameron Mitchell) vet mer om morden än han ger sken av. Nu går det verkligen inte undan. Filmen saktar ner till en blandning av sorgtyngt drama och detektivhistoria. Som vuxen är denna merpart av filmen klart bättre. Hela filmen utstrålar en hopplöshet, vilken kontrasteras mot den soliga Los Angeles-miljön. Det är inte den tidens ultrasmutsiga New York, men heller inte det rika, flashiga LA, utan ett helt vanligt bostadsområde där helt vanliga människor med helt vanliga jobb bor.
Givetvis kan man beskylla filmen för att vara misogyn, men jag har aldrig köpt det alltför vanliga resonemanget att ”syndiga” kvinnor ”straffas” när de mördas i skräckfilmer. Visst är de inledande dödsscenerna rejält sleaziga, med all voyeuristisk nakenhet som följs av extremt blodigt våld. Men, som så ofta, fungerar filmen – varav vars tre manusförfattare två är kvinnor – på flera plan. Liksom i New York Ripper (Lucio Fulci, 1982) är kvinnohatet ett tema, men det är inte nödvändigtvis filmens budskap.
Tekniskt sett är det här inte en särskilt bra film, men den har något som fångar i alla fall mig. Om inte annat, så har den i alla fall en av de mest sanslöst våldsamma första halvtimmarna du har sett i en film från den här tiden.
Bland bonusmaterialet på Studio S utgåva finns en intervju med Kelly Nichols, om hennes karriär inom både ”vanlig” film och porr, samt en analys av Cameron Mitchells karriär av filmhistorikern David Del Valle.
— — —
Robert Wettersten