Until Dawn
Skräck, USA/Ungern, 2025
Regi: David F Sandberg
Skådespelare: Ella Rubin, Michael Cimino, Odessa A’zion, Peter Stormare m.fl.
Längd: 103 min
Betyg: 4 av 10
Svensk biopremiär 25/4 2025
Att kalla mig spelintresserad vore en överdrift. Jag har nog inte spelat ett nytt spel sedan Quake 2, och bortsett från barndomens NES så är det Nintendo Wii jag fick köpa av FromBeyond-kollegan David häromåret det enda tv-spel jag ägt. Jag får redan spö av min femåring i Mario Kart. Att Until Dawn är baserad på ett tv-spel är således inget som höjer mitt intresse för filmen.
Svenska David F Sandberg imponerade på miljoner Youtube-tittare med sin och hustrun Lotta Lostens kortis Lights Out (2013), där människans primala skräck för mörkret kombinerades med enkel, men effektiv, klippning. Långfilmsversionen från 2016 var en ljummen historia, men drog in drivor av dollar, och fick producenten James Wan att anlita Sandberg även till Annabelle: Creation (2017). Inte heller den lämnade några bestående intryck hos undertecknad. Om det vore en överdrift att säga att jag har ett spelintresse, vore det förbannad lögn att hävda att jag har minsta intresse för superhjältefilmer. Således har jag varken sett Shazam! (2019) eller dess uppföljare. Det är alltså med dämpade förväntningar man bänkar sig framför bioduken.
Fem unga vuxna utan personlighet är på en terapeutisk roadtrip som leder dem till ett hus där tiden inte bara tycks ha stannat – den verkar dessutom återupprepa sig. En efter en tas vännerna av daga på diverse blodiga vis, bara för att genast vakna upp igen, livs levande, för att mördas igen. Och igen. Varje gång de återvänder till livet är det i något sämre skick. Hur ska de bryta den onda cirkeln innan de helt brutits ner och blivit ett med den ständiga natt de befinner sig i?
Goreeffekterna är riktigt smaskiga, och nästan uteslutande praktiska. Jag hade gärna sett att man gick ännu lite längre med dem, och fått dem att kännas obehagliga – inte bara slaskiga. Tänk Evil Dead-remaken.
Tyvärr finns det inte så mycket mer behållning med Until Dawn. Karaktärerna är som nämnts riktigt platta och ointressanta. Deras personlighetsdrag sträcker sig till att en har ett trauma, en tror hon är synsk, och en ser ut som Benjamin Dousa.
Fotot är extremt tråkigt, och fotografen Maxime Alexandre tycks okaraktäristiskt oengagerad. Protagonister och antagonister som envisas med att förklara för publiken vad som händer i filmen är lika irriterande i alla filmer – det här är film, inte litteratur. Att filmen dessutom lämnar publiken med fler frågor än svar handlar mer om slarv och bristande logik än konstnärlig tvetydighet.
Nej, inte ens en sedvanligt campy Peter Stormare kan rädda det här mediokra hopkoket av troper och scener som gjorts mycket bättre i andra filmer. Sandberg är en habil regissör, men han behöver nog hamna med rätt medarbetare för att det ska bli en riktigt bra film också.
— — —
Robert Wettersten