Tukthuset (House of Whipcord)
Genre: Thriller
Land: Storbritannien
År: 1974
Regi: Pete Walker
Skådespelare: Penny Irving, Barbara Markham, Sheila Keith m.fl.
Speltid: 102 minuter
Betyg: 4 av 10
Släppt på bluray av Studio S Entertainment 10/11 som en del av deras Video Invest-serie
Mina två förra DVD- och Blu-ray-recensioner innehöll av förklarliga skäl en hel del referenser till Alfred Hitchcock. Nu blir det på sätt och vis tredje gången gillt eftersom jag tänker inleda den här med att citera det korta handlingsreferatet som fanns på baksidan av videofodralet när Video Invest släppte Tukthuset på hyrkassett i början av 1980-talet: ”Denna film skulle aldrig få visas i Sverige för den svenska censurens skull. En riktig rysare i Hitchokock stil som man ej bör se ensam.” Förutom att det inte är en rysare, och regissörens efternamn är felstavat, så hade textskrivaren förmodligen ingen koll på vad Hitchcock-stil är för något, för Tukthuset är en helt annan typ av film… vilket kanske förklarar skribentens uppmaning att inte se den ensam.
Filmen öppnar i ett brittiskt skogslandskap med ösregn och åska. En sargad ung kvinna klädd i trasor flyr mot en parkerad lastbil. I förarhytten sover chauffören gott men väcks av kvinnans rop på hjälp. Han hjälper henne in, startar fordonet och lovar att köra henne till säkerhet. Han ställer några försiktiga frågor som hon i sitt svimfärdiga tillstånd knappt svarar på. När hon utmattat lutar sig framåt lägger chauffören märke till att hennes rygg är täckt av otäcka röda märken efter piskslag.
Efter denna suggestiva prolog, och filmens förtexter (bokstaverade i typsnittet Old English Text), befinner vi oss på en färgglad tillställning med en samling unga människor där allt osar swinging London. De firar att 19-åriga fotomodellen Ann-Marie DeVernet (spelad av 30-åriga Penny Irving) tagit sig igenom en offentlig nakenfotografering som slutade med att polisen ingrep, hon och fotografen åkte dit för förargelseväckande beteende och fick böta 10 pund. En mindre färgglad gäst som mer ser ut som greve Dracula presenterar sig som Mark E. Desade (Robert Taymanser) och charmar till sig en dejt med Ann-Marie. En dejt som leder vidare till att han vill köra ut henne till landet för att presentera henne för sin mamma. Ann-Marie, som av någon outgrundlig anledning inte tycker detta är suspekt, följer givetvis med. Och voilà, inte helt oväntat (för oss tittare) hamnar hon i ett kvinnofängelse som verkar utanför landets lagar, med en privat domstol ledd av Barbara Markhams konservativa Mrs. Margaret Wakehurst. Här ska hon skaka galler för att de tycker rättsväsendet inte var tillräckligt hårt mot hennes nakenfotosession.
Upplägget och trovärdigheten för detta scenario är minst sagt riktigt löjligt. Men det är väl bara att hänga med och inte ställa logiska frågor. Det bör dock sägas direkt: det här är en väldigt tam women in prison-film. Det är brittiskt, torrt och stundtals obehagligt, utan att den blir sleazig och rå som sina kompanjoner från andra länder. Miljön är förstås strikt och avskalad, det råder obligatorisk hierarki mellan fångar och fångvaktare, och det utdelas lika obligatoriskt hårda straff för olydnad… men eftersom man vet i vilken riktning det kommer sluta innehåller inte filmen särskilt många överraskningar. Det är mer effektsökeri och slumpmässig spänning snarare än spänningsuppbyggnad och publikmanipulation som utmärker en Hitchcock-film, och till skillnad från en Hitchcock-film blir Tukthuset snabbt repetitiv. Fängelsets tyranniska fångvaktare och föreståndare är bleka klichéer. Den enda som sticker ut är Sheila Keith som ser ut som en blandning av Kirk Douglas och en kvinnlig SS-officer – det låter skruvat men det är faktiskt en effektfull beskrivning av henne. Här snackar vi kvinnlig skådis som haft kul på jobbet. Bevisligen eftersom regissören Pete Walker gav henne roller i ytterligare fyra filmer (en av dem, Frightmare, ges även den ut i denna första batch av Studio S Video Invest-släpp!).
Fängelsets exteriör och interiörer är inspelade på Littledean Jail och det är definitivt en byggnad som ger kalla kårar. Redan 1974 var det ett nerlagt fängelse och idag huserar det ett riktigt obehagligt museum som är långt mer politiskt inkorrekt än women in prison-filmer – och som bland annat behandlas i ett avsnitt av dokumentärserien Mörk Turism på Netflix (episod 5: Europa). Det är inget turistmål jag lär besöka, men trots mitt svala betyg så kommer Littledean Jail för mig alltid vara nostalgiskt förknippat med filmhistoria i form av Tukthuset/House of Whipcord, och det är åtminstone ett odödligt gott betyg.
Bland extramaterialet på Studio S prisvärda Video Invest-utgåva hittar man två intressanta intervjuer med regissören Pete Walker: Perversions of Justice, där han på 15 minuter berättar om Tukthusets tema och sin egen syn på straff och sedlighet, och den längre Frightful Thoughts, där han på 26 minuter behandlar sin egen filmografi, och berättar bland annat hur han anlitades av Cannon för att göra House of the Long Shadows (1983). Det finns också ett påskägg, som jag hittade genom att under filmens gång trycka fram Popup-menyn och klicka på Tracking, vilket leder till en cool, smågrym liten grej på 3 minuter. Och förstås en exklusiv videointroduktion till filmen med Stefan Nylén, pajsare på Studio S (jo han tituleras så på skärmen), som är kul… men mitt tips är att inte se denna om du inte sett filmen förut. Fast även om jag sett en film innan så avskyr jag introduktioner som visar klipp från filmen vi ska se.
— — —
Roger Möller