Tre varv motsols
Roman, Sverige
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Författare: Per Faxneld
Antal sidor: 334
Året är 1929 och Edda Erlenstam,
som till vardags arbetar på universitetsbiblioteket i Uppsala, nås av ett brev som fångar hennes uppmärksamhet. En bonde utanför Östersund påstår sig ha den beryktade svartkonstbok som den gamle prästen Herr Ola enligt legenden ska ha både ägt och använt sig av. Med ambitionen att göra karriär, och en nyfikenhet kring de väsen hon själv växte upp med, beger sig Edda iväg norrut. Vad som inledningsvis verkar vara ett tämligen enkelt uppdrag förändras när saker och ting inte visar sig vara som hon trott.
Att säga att premissen till Per Faxnelds debutroman fick det att vattnas i munnen är ingen överdrift. En skräckberättelse som utspelar sig i slutet av 1920-talet, med det otäcka grundat i folktro och svart magi, tillhör inte vardagsmaten bland svensk skönlitteratur. Faktumet att Faxneld i sin roll som professor i religionsvetenskap, med specialisering på de mer ockulta lärorna, kommer med ett stort lass kunskap kring det han skriver om stillade knappast min nyfikenhet.
Och nog märks Faxnelds akademiska bakgrund och kunskap. Språkdräkten känns, utan att framstå som sökt, tidstypisk såväl i dialog som beskrivningar. Östersund med omnejd fungera också utmärkt som skådeplats, där du inte behöver åka särskilt långt utanför stadens gränser för att vidskepelse och folktro ska vara den gängse världsbilden. Där prickar Faxneld det som folkskräcksgenren gör bäst när den gör det bra – kollisionen mellan det gamla och det (mer) moderna.
Som många klassiska skräckberättelser före Tre varv motsols, så står det länge inte klart huruvida något övernaturligt faktiskt pågår eller inte. Edda porträtteras som en trovärdig karaktär som man lätt tar till sig, samtidigt som hon bär på tydliga trauman som yttrar sig så väl i fysiska som mentala ärr. Sålunda låter romanen läsaren själv fundera mycket kring om de vildvittror hon skymtar i skogsbrynet finns, eller bara är en produkt av hennes fantasi och den stress situationen utsätter henne för.
Tyvärr tappar Tre varv motsols mig något under sin avslutande del. Tempot vrids upp på ett sätt som inte är romanen till gagn, och istället för kuslig folktroskräck i Jämtland börjar det dofta lite Dan Brown, om än i betydligt bättre skrud. För mycket händer på för kort tid, och delar av den stämning som Faxneld byggt slarvas bort till förmån för att knyta ihop den där bekanta gamla säcken.
Trots detta lilla smolk i bägaren är det en kompetent romandebut vi har att göra med. Det är en spännande värld man som läsare kastas in i, och Faxnelds akademiska erfarenhet ger berättelsen mer kött på benen när den också kläs i ett passande språk. Personligen ser jag gärna mer av detta, för jag är långt ifrån mätt på skräckberättelser grundade i svensk folktro.
— — —
David Larsson