Together
Genre: Skräck
År: 2025
Land: Australien, USA
Regi: Michael Shanks
Skådespelare: Dave Franco, Alison Brie, Damon Herriman m.fl.
Längd: 102 minuter
Betyg: 8 av 10
Från början hade jag planerat att inleda den här texten med en rad ur The Beatles låt Come Together. Inte av någon särskild anledning, bara att det var den jag började nynna på när jag fick veta att jag skulle gå på bio för att både se och recensera Together. Av den knappa information jag hade om filmen var jag dessutom övertygad om att handlingen inte skulle ha någonting gemensamt med det John Lennon sjunger i Beatleslåten – och blev därför inte ett dugg överraskad av att jag hade rätt. Vad jag däremot blev ordentligt överraskad av när filmens eftertexter började rulla är att jag numera inte kommer kunna lyssna på Spice Girls låt 2 Become 1 med samma öron igen (och jag visste inte ens att deras debutalbum släppts på vinyl).
En annan grej som jag blev ännu mer överraskad av efter filmen – tillika ett klockrent exempel på att film är som bäst när man inte gjort någon som helst research i förväg – är kunskapen att Together är regissören- och manusförfattaren Michael Shanks långfilmsdebut. Kalla mig fördomsfull, men jag hade hela tiden känslan och intrycket av att den som gjort filmen redan hade åtminstone en eller två skräckfilmer på sitt CV. Det finns knappt en enda scen som ger intrycket av att det inte är en rutinerad filmskapare som fått ihop denna suggestiva och intima rysare. Shanks är definitivt en talang värd att hålla ögonen på.
Together är i grunden en berättelse om tvåsamhet, hur livet ter sig för ett kärlekspar när de flyttar från storstadens stress till ett förmodat enklare liv på landet. Äkta makarna Dave Franco och Alison Brie innehar huvudrollerna som Tim och Millie: ett ordinärt par i 35-årsåldern som egentligen inte är särskilt märkvärdiga. Den typen av pojk- och flickvän som hade kunnat spelas av vem som helst i rätt ålder. Tim och Millie håller en liten avskedsfest i sin lägenhet, och man får genast känslan av att allt inte är rosenskimrande i relationen – varken till varandra eller till de närvarande vänner och släktingar de ska flytta ifrån. Millie är den som har ett riktigt jobb (grundskollärare), Tim är den som inte har ett riktigt jobb (i betydelsen att han är musiker som inte kommit någonstans, trots att han ändå verkar ha en inkomst), och det är framförallt han som är måltavlan för omgivningens halvdiskreta dissar. Att han varken har körkort eller framtidsutsikter får han höra mer än två gånger. Att han erbjuds ett tillfälligt gig som gitarrist på sina vänners kommande turné gör flytten till landet några timmars bilresa bort än mer ångestframkallande.
Väl på plats i den nya bostaden verkar saker och ting ljusna – deras villa är en drömkåk, och den skogstäckta omgivningen är både vacker och inbjudande. Gräset är definitivt grönare på den här orten, men detta gemytliga vattenhål kommer så klart inte bli något paradis. Millie börjar jobba som lärare på en lokal skola och blir omgående god vän med kollegan Jamie (Damon Herriman, som spelar Charles Manson i både Mindhunter och Once Upon a Time in Hollywood) vilket inte uppskattas av Tim som blir mer och mer desillusionerad i sin minimalistiska hemmastudio. Under en frisk promenad i naturen slingrar de in sig i den allt snårigare skogen och upptäcker religiösa klenoder innan de faller ner i ett hål. Utrymmet de landar i ser inte ut som en vanlig grotta: texturen andas mer H.R. Giger än Indiana Jones. Utan att säga för mycket så är det här som deras parrelation och attraktion till varandra tar en ny vändning. Och nej, speltidsmässigt är de inte särskilt länge där, de klättrar så småningom upp ur utrymmet utan några problem. Det är ingen ”vilse i ett grottsystem” film, man kan istället säga att den har båda fötterna på marken… för det mesta.
Body horror, Rob Bottin, Society (1989) och några X-Files ”monster-of-the-week”-episoder är fyra substantiv jag associerade till under resans gång, men inte helt och hållet. Together är stundtals både äcklig och mardrömsframkallande, men står ändå på egna fräscha ben. Därför är den ett unikt tillskott till 2020-talets bättre skräckfilmer. Together kan bli en stark kandidat till titeln 2025 års bästa skräckfilm vid årsskiftet.
När jag tidigare, angående Tim och Millie, skrev att de är ”den typen av pojk- och flickvän som hade kunnat spelas av vem som helst i rätt ålder” borde jag kanske ha lagt in en brasklapp: att det bara är det första intrycket man får. Men i så fall hade jag avslöjat för mycket för tidigt. Ju mer filmen pågår desto mer förstår man att det här inte är två karaktärer som är lätta att gestalta. Därför behövs det kompetenta skådespelare och det har Michael Shanks hittat i både Franco och Brie. Jag har aldrig gillat James Franco och tyvärr har lillebrorsan Dave fått dras med samma förargliga leende, men det överkommer jag snabbt – Dave har betydligt mer bredd i både kroppsspråk och ansiktsuttryck än storebror, och Alison Brie är inte dålig hon heller. Även hon behärskar kroppsspråk och ansiktsuttryck och i rollen som Millie förmedlar hon ett brett register som växlar elegant mellan självsäker, plågad, stagnerad och sexuell hunger utan att klä av sig ett enda plagg.
Till er som ännu inte har sett filmen kan jag bara säga ”Come together, right now” och bege er till närmsta biograf! (Och jag är medveten om risken att jag kommer få höra detsamma angående Bring Her Back och Weapons.)
— — —
Roger Möller