The Ugly Stepsister (originaltitel: Den Stygge Stesøsteren)
Genre: Drama/skräck
År: 2025
Land: Norge, Danmark, Rumänien, Polen, Sverige
Regi: Emilie Blichfeldt
Skådespelare: Lea Myren, Ane Dahl Torp, Thea Sofie Loch Naess m.fl.
Längd: 110 minuter
Betyg: 8 av 10
Ibland händer det att drömmar slår in.
Det är inte ofta, men precis som i sagorna vi växte upp med händer det ibland. Allt medan studenterna firar kommande arbetslöshet och dricker discodricka på bargatan utanför smyger jag återigen in i biomörkret. Det var dags för premiären av The Ugly Stepsister och jag är denna gång helt ensam i salongen. Aldrig hänt innan, även om det var nära då jag såg The Omen (Richard Donner, 1976). Då var vi tre i salongen. Men idag hände det alltså att jag var helt solo. Eller ja, nästan hela filmen iallafall. Efter runt en timme kommer ett par in och efter två minuter med en av filmens lite mer kärva scener lämnade de sina säten hulkandes och försvann. Ironiskt nog såg jag The Ugly Stepsister i samma salong som jag såg Evil Dead (Fede Álvarez, 2013) där en kille nästan svimmade i mitt knä och sedan försvann ur salongen under en av den filmens mer kärva scener. Ironiskt nummer två är att båda scenerna handlar om ögon.
Till filmen. Det var en gång en ung kvinna vid namn Elvira (Lea Myren) som med sin syster (Flo Fagerli) och deras mor Rebekka (Ane Dahl Torp) anländer till slottet Swedlandia. Där väntar godsägaren Otto (Ralph Carlsson) och hans dotter Agnes (Thea Sofie Loch Næss) för att så snart som möjligt ordna bröllopet mellan Rebekka och Otto. Knappt har bröllopsklockorna slutat ringa förrän Otto dör och detta vänder upp och ner på både Agnes och hennes nya familjs värld. I allt detta är en bal planerad av den stilige prins Julian (Isac Calmroth) där han ska hitta sin fru. Prins Julian är en drömmarnas man för Elvira och hon vill verkligen bli hans käresta. Men hon lider av att se sig som den fula styvsystern till den fagra Agnes och är beredd att göra nästan vad som helst för att ge sin rival en fight…
När eftertexterna började rulla kände jag trots min positivitet inför mitt soloäventyr i biosalongen ändå ett sting av besvikelse. Det hade i efterhand varit roligt att se hur ett fullt rum hade reagerat på filmen. Men visst, jag fick nog ett smakprov från paret som lättade från sina säten två minuter efter att de landat i de samma. Jag misstänker att det kommer både knorras och hyllas kring denna, för detta är verkligen inte en film för alla. Vad man än tycker är The Ugly Stepsister en resa, och jag är glad att jag valde att hoppa på resan på bio. För vissa av scenerna i filmen på stor duk… ja, det var något man inte ser jätteofta. En av förra årets mest omtalade rullar, The Substance (Coralie Fargeat, 2024), och The Ugly Stepsister skulle kunna ställas mot varandra då de delar detaljer och ämnen, om än på olika sätt. The Substance gick längre i överdrifterna och blir för egen del därför inte lika kännbar som The Ugly Stepsister. Båda riktar ett ljus mot den kroppshets som finns i samhället, men även där tycker jag att The Ugly Stepsister gör det smartare och lite mer ja… verkligt. Det var inte annat än att vissa av scenerna fick mig att vrida mig lite obekvämt i biositsen och en av dem fick ju som sagt snackpåsarna till sena besökare att med spyan redo i halsen fly fältet. Effekterna är bra, vissa av dem skulle nog kunna kamma hem lite olika priser om de fick chansen. De är effektiva och pendlar mellan att visas lagom mycket och att vara i bild så länge att det blir obekvämt av den anledningen. Jag kommer ha svårt att höra en mage kurra framöver.
Vill man vara fin får man lida pin.
Jag är inte bekant med så många av skådespelarna sedan innan, men tycker att alla gör ett bra jobb. Vissa av de som spelar överklassen kanske vinglar något, men det kan ju också vara ett stilgrepp att de ska vara lite stela och prata på ett sådant sätt. De tre systrarna tycker jag är bra, speciellt Lea Myren som Elvira får verkligen spela ut hela registret. Det gråts, skrattas, kräks, vrids i plågor och dröms bort till en rosaskimrande värld av mjuka kyssar och rikedom för att sedan kastas till att naken betraktas av andras ögon. Där har vi också en sak jag uppskattade med filmen, hur den ser ut. Det kanske inte säger något för den stora massa där ute, men vi konnässörer av genrefilm och speciellt 70-talets dito kommer nog känna det jag kände, att den stundtals känns italiensk. Det är något med utseendet och kameraarbetet som får mig att känna doften av Italien i salongen. Man behöver såklart inte ha doppat alla tår man har kvar eller hela foten i de italienska vattnen för att uppskatta hur filmen ser ut, men det är alltid lite kul att se var ifrån inspirationen kanske har kommit. Om regissören Emilie Blichfeldt är en av oss konnässör låter jag vara osagt, men att göra en sådan här film som första långfilm är inget annat än ett stort hatten av. Det känns aldrig vingligt i registolen och filmen, storyn och konceptet känns väldigt färdigt. Ska bli intressant att se vad hon kommer göra framöver, för det är absolut en person att hålla ögonen på.
Jag hade bara hört att detta skulle vara någon slags Askungen-story innan jag gick och såg den, och det var det ju. Men de sakerna man känner igen från alla gånger man suttit och ögnat den tecknade varianten på julafton i väntan på paketen är väldigt annorlunda här, så klart. Hur Askungens klänning sys i The Ugly Stepsister var väldigt fint i all sin vidrighet. Det kanske man kan sammanfatta filmen med, att det finns något vackert hela tiden medan det samtidigt är vidrigt och fruktansvärt. När Lea Myren är naken ser man som tittare inte den fula styvsystern hon själv ser, och det uppskattar jag. Det gör hela kroppshetsen mer påtaglig, trots att inte budskapet trycks upp i ansiktet på en. Det är också svårt att inte dra paralleller mellan nutidens ozempic-vurm och vad Elvira gör för att tappa några kilon.
En askungesaga som få andra.
The Ugly Stepsister kommer inte vara en film för alla. Många kommer klaga på det äckliga, medan andra kommer svinga sina facklor mot att det minsann inte är en skräckfilm och på andra sidan det stängslet står de som tycker det är för mycket skräck och för lite saga. Jag hade svårt att genrebestämma den, för den har ingen klar genre. Det är inte en skräckfilm, men samtidigt är det body horror. Det är inte ett rent drama, fast det är ett drama. Pendeln svingar mellan dessa, med svart humor inslängd. När kirurgen Dr. Esthétique (Adam Lundgren) plockar fram den ”lilla” fintången skrattade jag rakt ut. Kan också säga att jag hoppas att jag aldrig i mitt liv igen behöver se någon äta så vidrigt som det görs i en scen i filmen. Det var stark tobak. The Ugly Stepsister är också musiksatt på ett bra sätt tillika ett sätt jag inte alltid brukar uppskatta, men det funkade i denna. Modernt och gammalt blandat sömlöst. Jag kommer inte rekommendera den till alla, men det finns ett gott gäng där ute i stugorna som kommer uppskatta denna och den är inte omöjligt att den kommer hamna väldigt högt när jag sammanfattar året. Norge chockade mig med De Oskyldiga (Eskil Vogt, 2021) och de överraskar mig ännu en gång med denna. Det är starka filmer och det är vågat att göra sådana, så jag måste återigen vända blicken mot Norge med både avund och ett stort tack. Nu hörde jag min mage kurra… förbannat!
— — —
Mikael Hammarberg