The Shining
Musik: Paul Moravec
Libretto: Mark Campbell
Regi: Keith Warner
Dirigent: Patrik Ringborg
I rollerna: Peter Kajlinger, Cornelia Beskow, Luthando Quave m.fl.
Speltid: 140 minuter (inkl. paus)
Spelas på Malmö Opera 22 augusti till 7 oktober 2026
Varsel ska jag inte kalla det, men när jag nåddes av nyheten att Malmö Opera som första land i Skandinavien skulle sätta upp Stephen Kings The Shining fick jag en vision: att det blivit dags för mig att för första gången i mitt liv gå och se en operaföreställning. Varför jag till nu, nyligen 45 år fylld, aldrig gått på opera förut har jag inget bra svar på. Det är ingen konstform jag medvetet undvikit och jag har aldrig känt något motstånd mot denna scenkonst. Jag känner förstås till de fyra vanligaste fördomarna: 1. ”Sångarna skriker bara.” 2. ”Man hör inte ett ord av vad de sjunger.” 3. ”Det är snobbigt.” 4. ”Det är trist.” Alla fyra kan jag avvisa enbart efter ett besök och kommer redogöra för det. Men för att inte gå händelserna i förväg så tar vi det från början…
Stephen Kings roman The Shining (Varsel på svenska) publicerades 1977 och blev genast en storsäljare. En av läsarna var Stanley Kubrick som tyckte att det var en utomordentlig berättelse att göra sin nästa film på. Den gick upp på bio 1980 och har sedan dess cementerat sin status i filmhistorien som en av de mest kända och bästa skräckfilmerna någonsin. Den är så pass stor att det skulle vara en underdrift att hävda att den överskuggat sin romanförlaga. Det är en av mina favoritskräckfilmer (den längre 140 minutersversionen) och det var tack vare den som jag blev nyfiken på och läste romanen. Jag tror det är likadant för de flesta i publiken denna kväll. Däremot vet jag inte hur många av dem som förväntat sig en uppsättning som bygger på Kubricks filmversion med Jack Nicholsons ikoniska porträtt av Jack Torrance. För min egen del var jag mer än väl införstådd med att det är enbart romanen som upphovsmännen Paul Moravec och Mark Campbell byggt sin musik och libretto på. Det vill säga; inget spring i häcklabyrint, ingen trehjuling rullandes på psykedeliskt geometriskt mönstrade mattor och ingen yxad dörr följt av ”Heeeere’s Johnny!”
Operan börjar med familjen Torrance – Jack (Peter Kajlinger), Wendy (Cornelia Beskow) och Danny (Gotte Frid Giertz) – som kommer åkandes i sin ljusa Volkswagen Beetle… eller ja, bilen står stilla på scenen men vi fattar att den rullar framåt. Och vi fattar att den stannat när familjen kliver ur på utsiktsplatsen för att skåda Overlook Hotel. Och den som kan opera vet också att alla (nästan) repliker från första till sista ord sjungs. Sopranen Wendy låter oskuldsfull och förväntansfull, barytonen Jack låter lika självsäker som någon som lovats guld och gröna skogar medan Danny inte sjunger alls för att det är en barnskådis men under första sångens gång får han syn på en jämnårig kille i skuggorna… är det ”Tony”?
Det blir scenbyte och vi hamnar inne på Overlook Hotel (”doc” utan att ha sett några buskiga trädgårdsskulpturer) där Stuart Ullman (Per Lindström) drar upplägget, visar runt samt uttrycker oro över Jacks aktuella incident på skolan där han undervisar och hans förhållande till flaskan. Danny konverserar med den självtrygge kocken Dick Hallorann (Luthando Quave) som med bästa bas ger oss en inblick i vad ”the shining” är, och när Danny visar prov på sin förmåga för honom inträffar operans första skräckmoment när resväskor välter och dimma med spöklika skepnader exponeras på scen… och det är väldigt mäktigt. När första akten är slut har Danny besökt rum 217 och kommit undan med livhanken från den läskiga damen som huserar i dess badrum.
Över en kopp kaffe i pausen tog jag en funderare över allt jag sett än så länge. Jag tänkte på en vän som samma dag sagt att en annan vän till honom gått och sett uppsättningen men att hon lämnade efter första akten. Han visste inte anledningen men min teori är att hon förväntade sig mer Kubrick och Nicholsons The Shining, och kanske för att sättet den framförs stundvis är långdragen. Eftersom man kan handlingen händer det att man tänker ”Ja vi vet, ni behöver inte sjunga fram det.” Men det är opera och inte film vi ser och då gäller andra spelregler. Det var inget som störde mig. Jag tänkte mer över hur skräcken byggts upp. Om den kändes skrämmande. Jacks stegrande galenskap flyter på – och accelererar när hans avlidne far Mark Torrance (Kosma Ranuer) dyker upp – men hotellets spöken känns oftast som dekorationer snarare än levande väsen, men det ska inte ligga föreställningen till last. Det är betydligt svårare på scen än film att framställa spöken som något riktigt läskigt. Stämningen är klaustrofobisk på grund av den stundtals minimalistiska scenografin, vilket känns obekant eftersom Overlook Hotel ska vara ett stort och pampigt bygge. På den punkten tyckte jag inte att Malmö Operas enorma scen utnyttjades. Dessa tankar satt jag i när det plötsligt ringde inför andra akten och jag svepte det sista av kaffet som svalnat och återvände in i salongen.
Under akt två trappas allt upp. Jack känner sig misslyckad och vill bildligt och bokstavligt försvinna i hotellbarens utbud, men spökena vill annat. De övertalar Jack att ge sig på sin fru och son, och med krocketklubban i högsta hugg… ja ni vet säkert hur det kommer sluta. Inte i en snötäckt labyrint utan vid värmepannan som behöver underhållas, och underhålla oss med en explosiv final utan någon som helst pyroteknik. Det är effektivt ändå, jag lovar. När epilogen, som äger rum 8 månader senare, är över känner man att Wendy och Danny är på en bra plats i livet och Hallorann blivit en trygg mentor för honom. Han har bevisligen lärt Danny grunderna i hur man handskas med onda andar, och vill man ta del av Dannys öden är det bara att skaffa Stephen Kings uppföljare Doktor Sömn från 2013.
Operauppsättningen av The Shining kommer inte ersätta den plats Kubricks film har i mitt hjärta, men den är minnesvärd. Bland annat för familjen Torrance klädsel som verkligen skriker 70-tal, vilket inte är så konstigt eftersom romanen utspelas då. Wendys kläder utmärker sig mest men det är kanske för att jag tycker kvinnor i 70-talskläder är väldigt attraktivt. Jack är mer akademisk i tweedkavaj, manchesterbyxor, hängslen och kraftig mustasch som gör det oundvikligt att inte tänka på Nick Offerman. Eftersom spökena kommer från ett tidigare 1900-tal följer deras klädsel annat mode – och jag får ge hatten av för de som designat alla kläder för uppsättningen. Jag ger även beröm till scenograferna som, trots min tidigare klagan över minimalismen, gjort ett kompetent jobb, framförallt när det kommer till badrummet i rum 217 och den stora balsalen. Själva balen skulle jag kunna beskriva mycket mer men jag nöjer mig med att nämna att det är en maskeradbal som sneglat på Kubricks film Eyes Wide Shut (1999), fast påklätt. Extra eloge för Man i Hundmask (som det står i programbladet och spelas av Jonas Samuelsson) vars scenframträdande fick mig att tänka ”Art Spiegelmans Maus på alla fyra och i koppel.”
Avslutningsvis, några ord om musiken… jag kan inte bara skriva att musiken är bra. Det är den, och ensemblen har jag inga invändningar mot. Bäst är otvivelaktigt Luthando Quave som Dick Hallorann. Här snackar vi bas av världsklass. Mäktigt är också orkesterdiket med sin omfångsrika operaorkester under ledning av dirigenten Patrik Ringborg som inte sparar på krutet när det ska förmedlas kalla kårar, och vissa av dessa tillfällen ger skräckfilmsälskaren gåshud eftersom stråk- och blåsinstrumenten tydligt inspirerats av Krzysztof Pendereckis otäcka spår från Kubricks film.
När föreställningen var slut och jag vandrade genom ett regnigt Malmö hade jag kommit till följande slutsats: Sångarna skriker något men man hör orden de sjunger eftersom språket (engelska) är textat vid scenkanten, både på svenska och engelska. Opera är inte heller snobbigt eftersom publiken bestod av ett rejält blandat klientel. Några elegant uppklädda, andra mer ledigt. Den som stack ut mest enligt mig var den tunnhårige och lite rundlagde killen som bar en svart kavaj utanpå en svart t-shirt med REDRUM i röd text. Och förstås, kanske det viktigaste, opera är inte alls trist. Visst finns det långsamt utdragna segment men herregud, det gör det i de flesta teaterpjäser, musikaler och biofilmer. Så nej hörni, operadissare, det här var faktiskt ett intressant sätt att ta del av romanförlagan i en ny tappning. Den här operauppsättningen utgör ännu en hörnpelare som befäster The Shinings popkulturella status och välförtjänta epitet som den odödliga skräckberättelse den faktiskt är.
Mitt betyg? Jag vill inte gå efter 1 till 10-systemet eftersom det här var mitt allra första operabesök och min allra första operarecension. Men det gav mersmak, jag kommer att gå på opera fler gånger. Och det är väl ett av de finaste betyg man kan ge.
–––
Roger Möller