Tänk dig en idyllisk paradisö i de thailändska kristallklara vattnen, där stränderna är sådär perfekta som de bara är på foton och inte ett moln syns på himlen. Låter ganska trevligt, eller hur? Föreställ dig då att på den här ön gapar ett stort hål rätt ner i marken, och att i detta hål gömmer sig något uråldrigt, gigantiskt och livsfarligt. Fortfarande sugen på att resa dit?
Lyckligtvis verkar ön Koh Wai, som står i fokus i David Sodergrens debutroman The Forgotten Island, inte hysa hem åt något uråldrigt monster. En googling på namnet pratar istället om ön som just den där idylliska platsen som beskrevs i textens inledning. Sodergren, en självutnämnd skräckfanatiker, är dock inte särskilt intresserad av att agera turistnäring åt Koh Wai, utan vill snarare skrämma livet ur läsarna snarare än att locka dem till ön.
I romanen får vi följa Ana Logan, som tillsammans med sin syster Rachel och dennes as till pojkvän, Paul, beger sig till Thailand för att förhoppningsvis finna tillbaka till varandra efter en ansträngd period. Ana har ett förflutet av mental ohälsa och var dessutom den som tog hand om systrarnas mor när denne var döende, något som knappast förbättrade Anas och Rachels reaktion. De två, tillsammans med Paul och ett gäng andra turister, vaknar efter en kväll och natt med hårt festande på en båt som driver i havet, utan särskilt mycket mer än sina underkläder på sig. De kommer till slut i land på en ö och ser rök stiga någonstans från den täta djungeln. Vad de inte vet är att ön döljer på en fruktansvärd hemlighet som de snart ska bli varse om…
På baksidan till The Forgotten Island beskrivs den som en ”outrageous old-school horror novel packed with mayhem and violence”, samt att den lyft inspiration från HP Lovecraft och Video Nasty-filmer. Jag tycker denna beskrivning förvisso inte är falsk, då det ofta är en väldigt våldsam bok där Sodergren inte drar sig för att ge läsaren tydliga bilder av de blodiga öden flera av personerna i boken går till mötes. Samtidigt gör den inte riktigt boken helt rättvisa, då det är en betydligt mer välskriven historia än vad man först kan tro. Det finns ett flyt i språket som gör boken väldigt enkel att komma in i och fastna för, utan att det för den skull hamnar på en låg nivå med effektsökande formuleringar. Även om det här är Sodergrens debutroman måste han ha skrivit inom genren förut, han känns säker i sitt sätt att beskriva både personer, miljöer och händelser utan att det någonsin lutar över åt det klyschiga.
För den som gillar att kombinera sin skräckkonsumtion med både litteratur och film kommer le brett flera gånger under The Forgotten Island, för det märks att Sodergren själv är en stor konsument av skräck i alla dess former. Här finns inte bara hänvisningar till ”titanerna” inom kannibalgenren, Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Sodergren ger även oväntat stort utrymme åt Jess Francos kannibalrökare White Cannibal Queen, som är minnesvärd av många anledningar (men kanske inte alltid högkvalitativa). Det blir dock aldrig så att Sodergren nöjer sig med att referera till andra skräckberättelser för att vinna poäng hos sina läsare och visa vilken bra koll han har. Dessa inslag känns snarare naturliga, passar väl in i boken och ger läsupplevelsen en liten extra, ytterst välkommen, krydda.
The Forgotten Island imponerar med sin lyckade blandning av våldsamma inslag som lär tillfredsställa alla gorehounds som gillar att läsa och sina välbyggda personer som i de flesta fall känns som människor av kött och blod. Att vissa av dem får representera stereotyper förtar inte något av läsningen, det blir snarare att man som läsare känner igen sig i något bekant utan att det blir tröttsamt. Det är en roman som inte bara är en ytterst läsvärd upplevelse, utan även en kärleksförklaring till den genre som vi så älskar, den blodiga och krypande skräcken.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör