The Carpenter’s Son
Genre: Biblisk folk horror
Land: England/Frankrike/USA
Regi: Lofty Nathan
Skådespelare: Nicolas Cage, Noah Jupe, FKA Twigs m.fl.
Speltid: 94 minunter
Betyg: 3 av 10
På blu-ray från Njutafilms
Jag förmodar att jag inte behöver förklara vem Josef, Maria och Jesus var. Är det några som kan titulera sig ikoner så är det dessa tre – det är väl till och med en underdrift att kalla Jesus för ikon. Men det kan kanske vara på sin plats att berätta lite kort om det litterära verk som The Carpenter’s Son bygger på. Nej, det är inte den regelrätta Bibeln, utan något som heter Infancy Gospel of Thomas/Thomas barndomsevangelier. Som jag förstår det är texten ett slags fan fiction som skrivits efter Nya testamentets skrifter, med syftet att berätta det som evangelierna utelämnat: vad Jesus sysslade med under sin barndom och uppväxt. Texten skildrar den unge Jesus som upptäcker att han har övernaturliga krafter och hur dessa kommer till användning i hans vardagliga liv. Några bra saker, några mindre bra saker, och i det stora hela framställs den unge Jesus som en mer problematisk och dyster karaktär som kan kännas obekväm för gemene kristen läsare. Det är värt att poängtera att detta Infancy Gospel of Thomas aldrig har accepterats som kanon och införts i Bibeln. Däremot finns det två personer som tänkt att det är ett bra underlag för en skräckfilm: regissören och manusförfattaren Lotfy Nathan och ikonen Nicolas Cage.
Filmen öppnar Anno Domini – dvs år 1 – i en fackelupplyst grotta där en man (Cage) befinner sig tillsammans med en kvinna (FKA Twigs) som skrikandes är mitt uppe i en förlossning. När den lille sonen har kommit ut tar den nyblivna familjen sitt pick och pack och flyr från grottan på en åsna ut i den mörka natten. Kort därpå stöter de på patrull i ett obehagligt segment där ett stort bål brinner, folk omkring det beter sig konstigt och årets (för mig) mest otäcka två sekunder på film inträffar mitt framför ögonen. Det är nu som vi förstår att vi hamnat i en folk horror-film och att vår resa kan bli påfrestande, precis som den nyblivne fadern och modern fasar. Snabbt hopp 15 år framåt (till AD 16) och pappan, mamman och sonen… alltså, de tilltalas aldrig vid namn under filmens gång men för enkelhetens skull kallar jag dem nu för Josef, Maria och Jesus… De har slagit sig till ro i en liten pittoresk by där Josef försörjer familjen som både snickare och skulptör. Han får bland annat uppdraget att färdigställa en grotesk trästaty – en slags Pazuzu/Cthulhu-hybrid – till ett tempel. Samtidigt börjar Jesus (Noah Jupe) umgås med en mystisk tjej (Isla Johnston) med ärr från rivsår på armar och ansikte. Hon presenterar sig inte med namn, men hade mycket väl kunnat säga Louis Cyphre – vi fattar liksom direkt vem hon är. Vi förstår också vad det är för visioner – mardrömmar – Jesus har där han befinner sig både bland höga träkors och under en vit svepduk. Jag vet inte om det är medvetet från filmmakaren men en serietidningsnörd som jag kan inte undgå att få ung Clark Kent/Superman vibbar både av Jesus utseende och hans existentiella grubblande och insikt i vilka förmågor han besitter. Som hans pappa är tveksam till… och Jesus får ju förstås reda på att Josef inte är hans riktiga pappa. Att hans riktiga far är från planeten Krypton… sorry, han är från ett övre skikt. Josef har inte riktigt koll, och Maria är ganska diffus i saken.
Biblisk folk horror slår Njutafilms stort på omslaget till denna blu-rayutgåva och ja, det kan jag väl hålla med om. Filmen utspelas i en avslagen och sluten miljö som präglas av myter och känslan av övernaturligheter. En plats där man inte kan lita på någon eftersom alla kanske ruvar på hemligheter, inklusive våra tre huvudkaraktärer. Problemet är bara att jag aldrig blir riktigt intresserad av att fördjupa mig i berättelsen. Det här är inte fascinerande som The Wicker Man (1973, inte 2006), The Witch (2015) och Midsommar (2019) – folk horror där jag blir nästan hypnotiserad av berättartekniken, människorna och de mäktiga miljöerna. Njutafilms slår också stort på att filmen är inspelad på riktig 35 millimeterfilm och det kan jag inte säga emot, även om jag aldrig riktigt fick känslan av det. Nu såg jag förvisso den här på blu-ray, på min stora platt-TV, men det är ändå något som inte känns storskaligt. Den har naturligtvis flott foto och inspelningsplatserna på Grekland är fina och varma men allt är så minimalistiskt. Lite folk och lite scenbyggen.
The Carpenter’s Son är producerad av Nicolas Cage (som riktig producent, inte det abstrakta executive producer) vilket indikerar att detta varit något av ett hjärteprojekt för honom. En anledning till detta kan vara det jag efter filmen läste på IMDb:s trivia (även om jag vet att man inte kan lita helt och hållet på IMDb): Cage bad sin agent att hitta ett filmmanus som var så likt ett Robert Eggers-manus som möjligt eftersom Cage blivit förolämpad av att Eggers ska ha uttalat att han inte kan se Cage passa i någon av sina filmer. Om Cage vill använda den här filmen som ett kvitto på att han har potential att vara med i en Eggers-film kan jag bara önska honom lycka till. Han gör ingen dålig insats, men han känns som en anakronism eftersom alla skådespelare ser trovärdiga ut i mellanöstern och talar på ett sätt som känns logiskt i bibelland. Cage däremot känns som att han flugits in från USA, försetts med passande kostym och peruk och får tala som en amerikan. Jag gillar Cage – det var på grund av honom som jag blev nyfiken på den här filmen – för när han är bra så är han riktigt bra. Men vill han imponera på Robert Eggers och öppna för ett eventuellt samarbete hade jag bett honom visa Pig (2021) för Eggers istället.
–––
Roger Möller