The Burning
Genre: Slasher
Land: USA
Regi: Tony Maylam
Skådespelare: Brian Matthews, Leah Ayres, Brian Backer, Larry Joshua m.fl.
Speltid: 92 minuter
Betyg: 9 av 10
På bluray från Studio S Entertainment
Om vilken den första slasherfilmen faktiskt är tvistar de lärde.
Därför hoppar jag den diskussionen här, men vågar ändå påstå att 1981 stod genren i zenit. En alldeles för stor mängd tecken skulle kunna gå åt till att nämna alla, men några av tungviktarna är Blodiga hjärtans dag (George Mihalka), Alla helgons blodiga natt II (Rick Rosenthal) och Fredagen den 13:e: del II (Steve Miner). Året innan hade Fredagen den 13:e (Sean S Cunningham) gjort succé på biografer och det bör inte ha kommit som någon större chock att man ville spinna vidare på något som uppenbarligen funkade.
På ett annat läger än Camp Crystal Lake någon annanstans i USA färgades sommaren 1981 blodröd av en hämndlysten före detta vaktmästare med häcksax i högsta hugg. Den 8 maj gick The Burning upp på biografer i USA och Kanada. Huruvida den blev en succé beror lite hur man definierar begreppet, var man läser och vem man frågar. Enligt IMDB kostade filmen 1,5 miljoner dollar att göra och drog in 707.000 dollar på bio i Nordamerika. Ingen blockbuster, med andra ord. Men, att bara räkna in de nordamerikanska siffrorna vore att göra filmen en otjänst. Regissören Tony Maylam själv hävdar att filmen var mycket lättsåld till den internationella marknaden och således kommersiellt lyckad.
Att den har fått kultstatus råder det inga tvivel om. Dels blev den en video nasty i Storbritannien och dels gavs den ut av kultbolaget Video Invest i Sverige under tidigt 80-tal. Den har, tillsammans med ett gäng andra filmer, nu förärats blu-raysläpp av Studio S. Jag blir nästan lite nostalgisk av tanken på hur exalterad man blev när den gavs ut på amerikansk DVD någon gång under 00-talets andra hälft och nu står vi här med ett svenskt släpp på blu-ray. Det är onekligen goda (men dyra) tider för de av oss som titulerar sig filmsamlare.
Ett spratt som går snett…
The Burning var en av de första filmerna producerade av bröderna Bob och Harvey Weinstein, den senare numer förknippad med faktiska otäckheter. Idén till filmen kom från Harvey Weinstein, regissören och Brad Grey, som senare kom att jobba som producent. Detta finslipades senare till färdigt manus av Bob Weinstein tillsammans med Peter Lawrence, som längre fram i karriären bland annat skrev en del animerade serier. Ursprungligen hette filmen The Cropsy Maniac, namngiven efter den New York-baserade vandringssägnen med samma namn. Den kretsar kring en galning som mördar tonåringar på ett sommarläger någonstans i New York-trakten, gissningsvis beroende på vem som berättade den. Lite kul kuriosa är att slashern Madman (Joe Giannone, 1981) också bygger på Cropsy Maniac-legenden, men att när man hörde att The Burning påbörjats valde man att skjuta lite på sin egen produktion.
Och nog är filmens handling rätt lik. Den inleds med att vi får se ett gäng killar på lägret Blackfoot som bestämmer sig för att spela sin sadist till vaktmästare, Cropsy, ett spratt. Tyvärr går det rejält fel och Cropsy fattar eld. Detta gör att han blir så vanställd av sina skador att knappt ens läkarna klarar av att titta på honom. Fem år senare lämnar han sjukhuset och det första han gör är att mörda en prostituerad, innan han beger sig tillbaka till sin gamla arbetsplats med hämnd i sikte. Där pågår lägeraktivitet, nu under namnet Camp Stonewater, för fullt. Ungdomarna är ovetandes om vem som snart rör sig bland dem, beväpnad med en häcksax och fullt fokuserad på att hämnas för den oförrätt som begåtts mot honom…
Filmens största styrka ligger varken i Tom Savinis specialeffekter eller Rick Wakemans soundtrack.
Till er som inte sett The Burning och nu sitter och tänker ”det där låter ju rätt mycket som en Fredagen den 13e-rulle” – ni har inte direkt fel. Det finns onekligen många likheter filmerna emellan. Huruvida det stämmer, som Harvey Weinstein sagt, att man kom på idén till filmen innan den första Friday-filmen kommit ut låter jag vara osagt. Vad jag däremot skulle vilja ha sagt är att filmen så tidigt som 1981 mer eller mindre fulländar (läger)slashern som formel. Jag skulle kanske inte kalla den för den bästa i sitt slag, även om den absolut är och rör sig i toppskiktet, men det är den film som träffar mest rätt med hur jag vill att en slasher ska vara.
I The Burning döljer sig mer än fiskar under ytan…
Dess största styrka ligger varken i Tom Savinis specialeffekter eller Rick Wakemans soundtrack (mer om dessa sen) utan i dess karaktärer. Tom Savini menar själv på extramaterialet som medföljer denna utgåva att man till skillnad från till exempel en Friday the 13th-rulle, som han ju också jobbat med specialeffekter till, faktiskt tycker om ungdomarna i den här filmen. De är inte bara där för att dö på spektakulära sätt och därför blir deras möte med Cropsy och hans häcksax än mer effektivt. Filmen jobbar mycket med att bygga ungdomarna och jag hade nog kunnat se en version av The Burning som bara gick ut på att hänga med dem på lägret under några dagar. Det jag tycker lyser igenom med filmen är att de verkar ha genuint kul med varandra och deras beteende känns naturligt. Att vi får en ung Jason Alexander (George från Seinfeld) som redan så här tidigt i sin karriär visar på komisk timing gör det hela knappast sämre.
Regissören Tony Maylam var så mån om att det skulle se rätt ut att det är han själv som spelar Cropsy i de scener vi ser hans mörka figur höja sitt mordvapen.
Nu är det ju en slasher och då ska det röda guldet så klart fram. Och som det får flöda! Här hade Tom Savini redan visat världen vad han kunde i såväl Dawn of the Dead (George A Romero, 1978) som Fredagen den 13:e. Det är inte utan anledning han har blivit det namn man oftast pratar om när man pratar om praktiska specialeffekter i skräckfilm. Här är det fingrar som klipps av, halsar som penetreras och pannor som får rejäla skärsår när Cropsy svingar häcksaxen. Mordscenerna är effektiva och snyggt filmade. Regissören Tony Maylam var så mån om att det skulle se rätt ut att det är han själv som spelar Cropsy i de scener vi ser hans mörka figur höja sitt mordvapen. Det är också en särskilt obehaglig tanke på just en häcksax som vapen som inte en vanlig kniv eller yxa framkallar.
Det är farligt att leka med eld…
Filmen är inte utan sina skavanker, men de är små och i sammanhanget mer en petitess än ett störningsmoment. Maylam pekar själv på att den sista akten inte funkar helt, och det är jag benägen att hålla med honom om. Det är något som, särskilt jämfört med hur filmen flyter på i övrigt, känns lite off tempomässigt. The Burning lyckas balansera sina olika delar väl, där det trots att det ändå dröjer en bit in i filmen innan det riktiga mördandet börjar aldrig blir tråkigt. På detta får vi också den gamle Yes-keyboardvirtuosen Rick Wakemans unika soundtrack som trots att det inte låter som något annat slashersoundtrack passar filmen utmärkt.
Både bild och ljud på Studio S färska utgåva är klart jämförbara med tidigare importutgåvor och så länge man inte behöver filmen på 4k/UHD ser jag ingen riktig anledning att inte investera i detta släpp. Som bonusmaterial får vi bland annat ett småmysigt kommentarspår med Tony Maylam och journalisten Alan Jones och en riktigt fin intervju med Tom Savini som är omöjlig att inte tycka om. En intervju med filmens klippare Jack Sholder, en med Cropsy-skådisen Lou David och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leah Ayres finns också för den som vill fördjupa sig ytterligare. Bäst med utgåvan är dock att den har ett vändbart omslag så att man får det gamla Video Invest-omslaget, plus att man får med en miniaffisch med nämnda omslag.
— — —
David Larsson