Den 1 december 2008 ryckte den nationella insatsstyrkan ut till en gård på Gotland. Två personer gömmer sig undan en äldre man med gevär. Mannen har redan skjutit en annan man i ryggen. När den beväpnade mannen kommer ut ur huset öppnar han eld mot polisen, som skjuter honom i bröstet. Mannen överlever, och döms året efter för tre fall av mordförsök till rättspsykiatrisk vård.
Den äldre mannen var Torbjörn Axelman, tv-producent bakom 1970-underhållning som På minuten, Dragspelsfest och Samling vid pumpen samt flera program med Alice Babs. Men Axelman hade även fler strängar på sin lyra, utöver skjutandet och producerandet. Han var också poet, och – mer aktuellt för den här texten – filmregissör. 1968 regisserade han Het snö, Sveriges (enligt Svenska Dagbladets Hanserik Hjertén) första verkliga gangsterfilm, tillika en av filmerna i Studio S nyligen släppta dubbel Svenska kultklassiker vol 1.
Het snö (1968)
Filmen inleds med en spännande scen i Marseille. Journalisten Michelle Mareau (Grynet Molvig) lyckas nätt och jämnt undkomma att bli upptäckt när hon spionerar på en rejält svettig herre, som av någon anledning byter ut batteriet på en racerbil. Bilen tillhör den berömda racerföraren Bobby Flyckt (Sven-Bertil Taube), med vilken Michelle får lift genom Europa hem till Sverige. Givetvis faller de två för varandra, trots sina olikheter; han lever det goda livet med god mat, vin och no strings attached, medan hon är en romantisk och samhällsengagerad kvinna som citerar Lenin som en helt naturlig del av ett samtal. Det är ändå 1968.
Hemma i Sverige väntar Flyckts sponsor, direktör Lennart Stenhäll (Ernst-Hugo Järegård), som givetvis är filmens stora skurk. Eller som en teatraliskt välformulerad läkare (Ulf Johanson) uttrycker det; ”Stenhäll är spindeln i det nät där många förgiftade satar sprattlar”. Det är Stenhäll som ser till att racerbilen prepareras med knarkfyllda bilbatterier på vägen till Sverige. Däremellan citerar han Rimbaud, dricker mängder av tomatjuice, och har (förstås) en liten knähund han klappar på vid sitt stora skrivbord. Hans två hantlangare, spelade av Ulf Brunnberg och Peter Ahlm, heter – håll i er nu – Hugin och Munin! Stenhäll vet att Mareau är journalist, och om han inte kan tysta henne med hot, tänker han ta till hårdare medel. Allt tycks leda mot en våldsam konfrontation mellan Flyckt och Stenhäll.
Svensk filmografi spekulerar i att Axelmans medförfattare till manus, författaren Sandro Key-Åberg, bör ha bidragit med en viss cred till projektet, vilket gjorde recensenterna bitvis positiva. Men till allra största del var kritiken sval. Man tyckte inte att de kriminella miljöerna kändes realistiska. Det må vara hänt, men huruvida det var en realistisk bild av 1960-talets organiserade kriminalitet eller inte, är en fråga av mindre vikt nästan 60 år senare. Het snö är en liten pärla som rekommenderas för tittaren med smak för gammal sleaze, men kanske inte för den som väntar sig en tidig Snabba Cash. Trots att den är rätt pratig är tempot högt, och man kan inte annat än mysa åt Järegårds gestaltande av den genomonde knarkkapitalisten som håller dekadenta fester i sitt palats, där kostymklädda äldre herrar minglar med unga kvinnliga sprutnarkomaner.
Smutsiga fingrar (1973)
Om kritikerkåren var sval gentemot Het snö, så var det ingenting mot den storm av fördömanden som fem år senare mötte svensk films enfant terrible Arne Mattssons Smutsiga fingrar, den andra filmen i Studio S knarkraffel-duo. Expressens Lasse Bergström kallade filmen för en ”våldspornografisk bullfest”, medan Maria Ortman skrev i Sydsvenskan att ”det finns egentligen inga ord att uttrycka obegripligheten att någon kan, får och vill göra maken till film i Sverige 1972”.
Mauritz Edström beskrev handlingen i Smutsiga fingrar enligt följande: ”Det är två inbilska töntar som hamnar i en vanvettig röra av slemmiga figurer, gorillor, mord, tortyr och överfall. Polisen lyser med sin frånvaro även när liken radar upp sig” (Dagens Nyheter). Han menade tydligen detta som något negativt.
Filmen inleds starkt med ett självmord. Narkomanen Lotta (Lena Bergqvist) står inte ut med abstinensen, inlåst som hon är på sitt rum av sin välmenande mor (Barbro Hiort af Ornäs), och hoppar helt enkelt ut genom fönstret. Hennes bror, modefotografen Stefan (Peder Kinberg, av någon anledning dubbad av Börje Ahlstedt) bestämmer sig för att hitta de skyldiga; männen högst upp i hierarkin i Stockholms narkotikamarknad. Han tar hjälp av sin flickvän Tina (Isabella Kaliff) och sin arbetskamrat Jonas (Ulf Brunnberg), och kommer ganska snabbt över en bandinspelning med en påtänd Lotta, vilken pekar ut en man vid namn Balski som både hennes torsk och kran. Vem är han, och var finns han?
Redan i filmens andra scen, Lottas begravning, har publiken räknat ut vem en av huvudmännen i Stockholms knarkträsk är, men vad gör det när man längs vägen bjuds på ett smörgåsbord av de mest depraverade gangstrar man kan föreställa sig. En sedvanligt slemmig Heinz Hopf (”han tycker om att slå in små flickmagar”), en obehaglig Thore Segelström med rakbladsförsedd handske, en totalt nerpundad Arne Ragneborn som går Tord Peterson på nerverna, och inte minst den skådespelarmässigt totalt talanglöse Jan-Olof Rydqvist som kåkfararen Servus, som efter ett misslyckat torpeduppdrag får smaka på nämnda handske. Sin absoluta sleazetopp når filmen när en neddrogad Tina våldtas av en efterbliven skurk med napp i munnen, spelad av Olle Björling.
Visst har filmen en del döda stunder, men jäklar vad den väger upp det när det väl hettar till, vilket det ändå gör rätt ofta. Smutsiga fingrar är svensk våldssleaze när det är som allra smutsigast. Ett måste.
Manuset skrevs av Olov Svedelid, som året innan just släppt första delen av sin romanserie om polisen Roland Hassel. Det ska vara baserat på verkliga händelser, men i en intervju som finns med bland skivans extramaterial hävdar Mattsson att det snarare var värre i verkligheten!
När jag själv först fick vetskap om filmens existens, i Daniel Dellamortes oumbärliga bok Svensk sensationsfilm (2003) kändes det smått otroligt att en dag ha filmen i sin hylla. Det löste Studio S i och med dunderboxen Svenska kultklassiker (2016). Men att Svenska filminstitutet dessutom skulle företa sig en restaurering av filmen? Yeah right…
— — —
Robert Wettersten