City of the Living Dead (Paura nella città dei morti viventi)
Genre: Skräck
Land: Italien
Regi: Lucio Fulci
Skådespelare:
Speltid: 93 minunter
Betyg: 8 av 10
På blu-ray från Studio S Entertainment
Lucio Fulci hade ett par yrkesmässigt storslagna år mellan 1979 och 1981. Den stilbildande Zombie Flesh Eaters (1979) öppnade dörrarna till vad som inofficiellt brukar anses vara en trilogi av gotiska skräckfilmer – City of the Living Dead (1980), The Beyond och House by the Cemetery, bägge från 1981 (ett år då Fulci också hann med att göra The Black Cat, löst baserad på Edgar Allan Poes novell med samma namn). Framgångarna med Zombie Flesh Eaters gjorde Fulci och manusförfattaren Dardano Sacchetti väldigt motiverade att arbeta vidare med fler skräckfilmsprojekt – och först ut blev alltså City of the Living Dead.
I en skrämmande seans ser Mary (Catriona MacColl, som senare skulle vara med i både The Beyond och House by the Cemetery) en stad som heter Dunwich (Fulci gillade även H.P. Lovecraft). Där finns viktorianska hus, dimmiga gator, kusliga kyrkogårdar, bårhus och mörka gravkammare. Kanske vilar det också en förbannelse över staden, som är på väg att förvandla den till en plats för levande döda. Mary och en nyfiken reporter (Christopher George, vars rollfigur påminner lite om Ian McCullochs karaktär i Zombie Flesh Eaters) beger sig mot Dunwich i hopp om att kunna förhindra att detta ska ske.
Av de filmer som Fulci gjorde under sin storhetstid så lär City of the Living Dead vara den mest experimentella. Mardrömslika bilder vävs samman med fullständig kreativ frihet, där alla former av logik verkar komma i andra hand. De zombies som förekommer i filmen är både tematiskt och visuellt annorlunda jämfört med dem i Zombie Flesh Eaters, och de visuella skillnaderna beror förmodligen på att makeup-specialisten Giannetto De Rossi hade andra uppdrag som hindrade honom från att medverka i City of the Living Dead (som inspelningen av Antonio Margheritis Cannibal Apocalypse samma år.) Uppgiften gick istället till Franco Rufini och Gino De Rossi, som utförde den med den äran. Det finns nämligen ett par extraordinärt ohyggliga scener i City of the Living Dead, bland annat en omtalad sekvens med en borrmaskin vars praktiska effekter fortfarande imponerar.
Här finns också ett par skickliga skådespelare. Den brittiska MacColl fick sin roll efter att Fulci skickat en italiensk agent till London med uppdraget att hitta en blond, blåögd Hitchcock-typisk skådespelerska. George var en amerikansk tv-stjärna, som senare skulle medverka i ett par amerikanska slashers i kölvattnet av Halloween (1978). Den italienske Carlo De Mejo hade slagit igenom i Pier Paolo Pasolinis Teorema (1968), och det här var hans första av totalt tre filmer med Fulci. I ett par mindre roller finns Michele Soavi, som senare skulle regissera egna genrefilmsklassiker som Stagefright (1987) och Dellamorte Dellamore (1994), samt svenska Janet Ågren som via modelluppdrag hamnat i Italien där hon medverkade i ett femtiotal filmer under 1970- och 1980-talet. Giovanni Lombardo Radice gör en minnesvärd insats som den märkliga enslingen Bob. Den här skådespelarensemblen får under filmens gång utstå många prövningar, däribland en hagelskur med tio kilo likmaskar som blåser in från ett fönster.
I likhet med The Beyond så reste man till USA för att filma de exteriöra scenerna, den här gången till Savannah, Georgia som också ligger i den amerikanska södern. Savannah har liknande gotiska kvaliteter som New Orleans och det är lite synd att miljöerna inte kommer fram i samma utsträckning som i The Beyond. Bland extramaterialet finns gamla filmklipp från inspelningen, och där syns bland annat den enorma fläkten som användes för att skapa den tjocka dimman som förekommer i staden. I sitt kommentarspår berättar MacColl en underhållande anekdot om att vissa interiörscener spelades in i De Paolis-studion i Rom samtidigt som Isabella Rossellini spelade in komedin In the Pope’s Eye (1980). Rossellini var vid den tiden gift med Martin Scorsese som ibland besökte henne på jobbet, och rent teoretiskt kan de alltså ha befunnit sig vägg i vägg med Fulcis zombiefilmsinspelning.
Det är inte lätt för en film att vara placerad mellan en genredefinierande internationell succé som Zombie Flesh Eaters och ett fullfjädrat mästerverk som The Beyond, men City of the Living Dead är full av konstnärlig gotisk elegans på flera nivåer – från foto och ljussättning till kostym, kulisser och produktionsdesign. Fulci själv beskrev det som en visuell manifestation av en mardröm där den linjära berättarstrukturen brutits upp till förmån för kusliga bilder och sinnesstämningar. Det drömlika berättandet kan vara vilseledande, men för den som tar sig genom dimman i City of the Living Dead väntar en minnesvärd filmupplevelse!
–––
Robin Larsson