Djävulen, Satan, Lucifer, Den onde, Horn-Per, Hin håle. Oavsett vad man kallar honom, är det en figur som haft – och har – ett betydande inflytande på den judeokristna världen och dess kulturer, och oavsett om man ser honom som en verklig entitet, en arketyp, en symbol eller ett mytologiskt väsen, är det en gestalt som fascinerar.
Liksom det mesta som berör människan har Djävulen på olika sätt behandlats i hennes kulturyttringar – filmen är inget undantag – och redan från filmens födelse i slutet av 1800-talet har Djävulen haft en självklar plats i det som kallats 1900-talets konstform. Ibland för att roa, ibland för att förmana, varna eller skrämma. Men dessa filmiska gestaltningar är inte bara återgivningar av religiös dogm, utan har i stor omfattning format vår syn på mörkrets furste. Ett exempel: Om man har populärkulturen som källa till sina kunskaper i teologi, finns det inget Djävulen hellre vill än att skaffa barn med en mänsklig kvinna. Bibeln? Nej, Rosemary’s Baby (1968), Omen (1976) och alla dess efterföljare.
Det här, och mycket annat, kan man läsa om i Nikolas Schrecks The Satanic Screen: An Illustrated Guide to the Devil in Cinema. Ursprungligen utgiven 2001, men utkommen i reviderad nyutgåva 2024, går boken igenom Satans förekomst i filmer sedan filmens födelse, och fram till idag. Fokus är av naturliga skäl på skräckfilm, men Djävulen dyker upp i de flesta genrer, och allt från afroamerikanska sedelärande melodramer till hårdporr finns således representerat i boken. Även om boken behandlar väldigt många filmer (en del genomförligt, en del i all hast), är det dock ingen encyklopedi. Schreck erkänner själv att från 1980-talet och framåt finns det alltför mycket skitfilm på ämnet för att han ska orka.
Det ska sägas att Schrecks åsikt om vad som är dålig film kanske skiljer sig en del från undertecknads. Till exempel kallar han Ovidio G. Assonitis underbart knäppa Exorcisten-cash in Beyond the Door (1974) för ”avskyvärd”. Vilket den kanske rent objektivt är, men nu sysslar jag inte med objektivitet.
En seglivad myt som avfärdas med emfas i boken är att Anton LaVey skulle varit inblandad i Roman Polanskis Rosemary’s Baby, och till och med spelat Djävulen i den berömda våldtäktsscenen. Med den sarkastiskt kvicka humor som kännetecknar hans penna, konstaterar Schreck att Church of Satan måste vara den enda religion där grundarens medverkande i en film är en av dess officiella dogmer.
Det finns förstås analyser och slutsatser man inte håller med om – i vilka böcker finns inte det? – men i och med Schrecks intresse för både film och ockultism, det är samtidigt detta perspektiv och hans kunskap om andliga ting som gör boken unik.
Originalutgåvan av The Satanic Screen var en mardröm för en redaktör att läsa. Korrekturläsaren måste varit trött den dagen. Även om en del korrfel kvarstår i den nya versionen, så heter Ingmar Bergmans film från 1960 i alla fall Djävulens öga, och inte längre ”Djaäugens Ola”.
Vill man ha mer akademiskt djup, finns det böcker på ämnet från både filmvetenskapligt och religionshistoriskt/teologiskt håll, men Schrecks bok har bredden, och för den vanligt film- och religionsintresserade är det den man i alla fall bör börja med.
— — —
Robert Wettersten