Kan man verkligen göra vad som helst till något skräckinjagande?
Svaret är väl i teorin ”ja”, men i praktiken kanske det inte alltid funkar. Nog för att Night of the Lepus (1972) är en charmig djurskräckis, men särskilt läskiga blir de stora kaninerna aldrig. Och inte ens den mest fanatiske Stephen King-försvararen kan väl tycka att den besatta läskautomaten (!) i Tommyknockers/Knackarna (1987) tillhör författarens finaste stund?
Med det sagt vill jag komma till Chuck Wendigs försök att göra något i vardagen inte alls otäckt till något fasansfullt, nämligen äpplen. Black River Orchard (2023) handlar om Calla Paxton och hennes far Dan, som tror sig ha en affärsidé som heter duga. Han har tagit fram ett unikt äpple som han döper till Ruby Slipper och som snart får hela staden Harrow att sukta efter den saftiga frukten. Men framgången kommer med ett pris, då trädet som äpplet kommer ifrån visar sig ha ett mörkt förflutet, något som snart har alla som äter dess frukt i sin makt…
Så här glad blir man av att skrämma sina läsare…
Om du fortfarande tvekar kring huruvida äpplen kan vara läskigt ska jag göra mitt bästa för att övertyga dig. Ju längre in i boken man kommer och ju mer man får veta om äpplets blodiga historia, ju mer engagerad blir man i berättelsen. Som med alla bra historier blir det otäckare ju mer du bryr dig om dess karaktärer, och det är här Wendig lyckas allra bäst. Vi får främst följa tonåringen Calla i hennes kamp mot det som håller på att ta över hennes far helt och hållet, vilket inte är så lätt när du dessutom har i princip en hel stad mot dig.
Varvat med huvudberättelsen får vi tillbakablickar och små nedslag kring händelser som har koppling till det som sker, vilket bidrar till att ge storyn mer djup. Jag har heller aldrig lärt mig så mycket om äpplen som när jag läste Black River Orchard och även om det stundtals drar åt det väl nördiga hållet funkar det bra ihop med berättelsen i övrigt. Ska man invända mot något är det att Wendig kanske inte lyckas ro det hela i hamn fullt ut och att berättelsen i sin sista akt småtrampar vatten. Då ska det sägas att jag sällan har något emot att romaner letar sig upp mot 700-800-sidorsstrecket och det kanske är romanens enda riktiga svaghet – att den pågår lite för länge och det blir lite mycket av samma sak.
Detta till trots var det svårt för mig att lägga bort Black River Orchard medan läsningen pågick. Vill man ha en engagerande bladvändare som inte har en berättelse du läst förut är det här en varm rekommendation. Och när vi ändå håller på att rekommendera vill jag slå ett slag för Wendigs tidigare roman The Book of Accidents (2021) som är ännu bättre.
— — —
David Larsson, redaktör