La Battaglia Di Algeri, AKA: Slaget om Alger
Drama, Italien, 1966
Distributör: Studio S
Regi: Gillo Pontecorvo
Skådespelare: Jean Martin, Brahim Hadjadj, Yacef Saadi m.fl
Längd: 120 minuter
När jag var liten var Bra Böckers Film & TV Lexikon en volym på två böcker. Långt innan Internets intåg och varje filmnörds dröm att med ett knapptryck kunna hitta typ all info man letade efter bara var just en dröm så var dessa två böcker viktiga.. i alla fall för mig. Som yngling satt jag hemma hos min mormor och morfar och tummade deras exemplar ordentligt. Man kunde läsa om allskönes olika filmer och skådespelare, och det fanns en hel del bilder som lockade i böckerna med. En av bilderna jag fastnade för var den av en soldat som går i fronten att ett långt led av soldater. Han ser extremt hård och kall ut. Bilden kändes obehaglig på något sätt, men lockade såklart också. Nu var det äntligen dags att få en roll till ansiktet som följt med mig sedan jag var liten.
1954 startar den algeriska befrielsefronten sin offensiv och revolt mot det franska styret i landet. Det är en blodig revolt som snart går över i ett fullskaligt krig som utkämpas på Algers gator. Terrordåd, mord och tortyr blev vardag i den åtta år långa kampen parterna emellan. Det är olika människor och tillfällen i denna konflikt vi får följa i filmen.
Jag är lite sur på mig själv att det dröjt så länge innan jag sett filmen, för det är en klassiker som är väl värd att se. Allting känns väldigt dokumentärt och Pontecorvo har verkligen lyckats med känslan av att det man ser är filmat där och då. Några av terrordåden man får se i filmen känns som att de var riktigt farliga att filma för skådespelarna. Speciellt ett sprängdåd skulle jag vilja ha papper på att det inte strök med ett par stycken i den scenen. Riktigt bra! Överlag känns både scenerna och skådespelarna väldigt trovärdiga, vilket blir bara ännu mer imponerande när jag läser att det endast är en av skådespelarna som är professionell, resten är amatörer som inte skådespelat innan. Det känns aldrig som det, utan jag tycker alla funkar bra. Ska erkänna att min kunskap i språken de talar är obefintliga, men tycker det känns som att det flyter på. Ett plus som jag ser det, som dessutom ökar på känslan av trovärdighet, är att filmen är i svart/vitt. Det är grynigt, ibland ganska mörk bild och stundtals skakig kamera. Allting känns som sagt dokumentärt, och det har tydligen ibland behövts en disclaimer innan filmen visats som berättat att det är en spelfilm och inget annat. Jag kan förstå det.
En sak med filmen jag tycker återigen plussar på hur genuin den känns är att både terroristergrupper och den amerikanska militären säger sig ha fått idéer och uppslag till lösningar av den. Nu kan man ju diskutera om det är bra eller dåligt, men att filmen känns äkta visar det ju absolut på. När jag sitter och ser filmen kan jag inte undvika att tänka på hur världen ser ut… och uppenbart alltid har sett ut egentligen. Nu är väl filmen inte totalt sanningsenlig av vad jag lyckats läsa mig till, men den känns dokumentär och beröringspunkter med nutiden är tyvärr allt för nära kan jag känna. Religion och politik är ett jävla otyg. Vissa av scenerna är sådant vi ser på nyheterna nu, eller läser om i tidningarna och det lämnar en klump i magen när filmen är slut.
Slaget Om Alger är en stark film, och jag tycker att den är väl värd att se. Den har stora beröringspunkter med hur omvärlden ser ut nu, det terrorhot som hänger över oss hela tiden, militära operationer lite överallt och det är en blek samtid vi har onekligen. Mycket väl utförd, bra skådespelare, otroligt trovärdiga scener och snyggt filmad i en väldigt dokumentär stil. Plus ett soundtrack av Ennio Morricone. För att använda ett lite uttjatat talesätt så är det en film som känns i magen. Inte en film att slänga på när man känner för att dra klackarna i taket, men när man känner för en stunds allvar och för en påminnelse om vad det är för värld vi egentligen lever i. Studio S utgåva innehåller också en del extramaterial, vilket alltid är välkommet. Tack Gillo Pontecorvo. Och världen – jag är inte imponerad av er, det ska ni veta. Peace.
Betyg: 9 av 10.
Mikael Hammarberg