Scream 7
Genre: Medveten neoslasher
Land: USA
År: 2026
Regi: Kevin Williamson
Skådespelare: Neve Campbell, Courtney Cox, Isabel May m.fl.
Speltid: 120 minuter
Betyg: 7 av 10
Tillåt mig att börja med att vara lite blödig och nostalgisk en stund. Jag har lite svårt att ta in att det i år är hela trettio år sedan jag första gången parkerade mig i biosätet för att se en Scream-film. Dessutom var det i samma salong, även om den nu är ombyggd en del. Wes Craven och Kevin Williamson skapade vad som kom att bli nystarten på slashergenren och med spökmasken skapades också en av tidernas mest igenkännbara figurer. Visst satt jag i biosalongen och suckade åt alla de runt mig som inte fattade skämten, nickningarna och blinkningarna, men man var samtidigt inte tvungen att ta alla de grejerna för att uppskatta Scream (Wes Craven, 1996) eller dess uppföljare. Jag mjuknade lite i den attityden med tiden vill jag säga… men det ligger alltid och bubblar under ytan. Nu trettio år senare, och tyvärr också snart elva år sedan Wes Craven lämnade oss, var det dags att se del sju i Scream-serien.
Sidney Prescott (Neve Campbell), numera Sidney Evans, har ett lugnt och stilla liv i Pine Grove, Indiana, där hon lever med sin make Mark (Joel McHale) och sina barn. När hon inte trilskas med sin tonåriga dotter Tatum (Isabel May) serverar hon kaffe på ett lokalt hak där hon då och då verkar bli igenkänd från sitt forna liv. Största problemet är att dottern inte ska gå för fort fram med sin pojkvän, som ibland smiter in genom det öppna fönstret om nätterna. Ett ganska stilla liv tills nyheter från den forna hemstaden Woodsboro når Sidney och det kommer ett samtal från väldigt oväntat håll.
Det är ganska lätt att prata om Scream-filmerna, men lite svårare att brodera ut det i en längre recension. För det man får, och så även denna gång, är just en Scream-film. Jag säger det inte negativt heller, för det är ju precis vad man vill ha när man kniper en plåt eller drar igång en rulle på hemmafronten. Det är förutsägbart i den mening att man får mord, jumpscares, lite twistar och – med ett tränat öga – nickningarna och blinkningarna. Men jag har sagt det många gånger, att man måste inte uppfinna hjulet varje gång. Det är den sortens meta som inte bara blir en repris på filmen innan, utan man får något nytt och ofta ganska nutida. På något sätt tycker jag också att de lyckats hålla någon slags röd tråd genom rullarna. Visst är det en tunn tråd ibland, men fortfarande en tråd. Jag får inte samma himlande ögon som i exempelvis Saw-serien när de där ska försöka knyta ihop alla trådar och visa hur en person hör ihop med en annan. Det är dumt här också, men här har de roligt med det och man åker med.
Efter att ha lämnat skeppet ett tag är nu Kevin Williamson ombord igen. Denna gång i regissörsstolen, och det blir fint när det i en scen kopplas tillbaka till Wes Craven. Tillbaka är också Neve Campbell som Sidney. Att Melissa Barrera inte fick komma tillbaks som Sam Carpenter på grund av hennes uttalande kring vad som drabbar Gaza och det palestinska folket är en fråga i sig, men jag kan väl säga så mycket som att jag gärna hade sett henne i rollen. Inte heller Jenna Ortega är tillbaka i film nummer sju, men vi får återigen se Courtney Cox som den riviga och odrägliga Gale Weathers. Det finns ytterligare en skådespelare som gör ett gästspel, men ska inte avslöja vem ifall det gått er förbi på internet. Kan säga att jag satt med ett brett leende över hela ansiktet, för det fanns en sådan genuin glädje i scenerna där denna person är med. Samma leende i mitt nylle dök upp igen mot slutet av filmen, för det kändes som en present till oss som suttit i biostolen i trettio år och ögnat Scream.
Det finns en vuxnare ton då och då i denna del, mycket beroende på att Neve Campbell som Sidney numera är mamma till flera barn och dessutom… ja… vuxen. Vissa scener blir nära diskbänksrealism, men det sopas snabbt bort av misstankar, mord och figurer som smyger omkring i bakgrunden eller störtar fram så att vi i publiken ska skicka läsken rakt upp i taket. Jag är inte ett stort fan av jumpscares ska erkännas, för det har gjorts till leda och är ofta mer gimmick än nödvändigt. Det lider vissa scener av även i Scream 7 tyvärr, men jag får också förstå att de flesta verkar gilla det och att jag är i minoritet.
Nu ska jag ta fram sågen en stund, men det riktas inte mot filmen utan mot Filmstaden i Linköping. Jag hoppas för kommande besökare i den sedan mitt senaste besök ombyggda salongen att ljudet idag var en engångsföreteelse. Det var stundtals svårt att koncentrera sig på filmen då tal, musik och ljudeffekter svajade i volym och var i salongen det verkade komma ifrån. Kändes som ett test av något slag hur vingligt ett ljud kan vara, eller så vill de skrämma in folk mer mot mitten så de köper de dyrare biljetterna. Sådan skillnad mellan ljud och tal ska det inte vara. Skärpning omedelbart, speciellt med tanke på vad en biljett kostar.
Trettio år har gått sedan spökmasken gjorde entré och mycket har hänt sedan dess. Det känns då ganska tryggt när man ser en ny Scream-rulle. Du får vad du vill ha, kanske varken mer eller mindre. Det låter kanske negativt, men jag tycker det är fint att ha en bekväm gammal tröja att slänga på sig när man fryser och precis så känns Scream för egen del. De hänger med i tiden, men känns alltid bekant. Jag har varit underhållen av alla delarna, och var det också av del sju. Det kommer inte vara en framtida klassiker kanske, men det måste ju inte alla filmer vara heller. Behövs det fler Scream-filmer? Jag är inte så säker på att det gör det, men jag vet också att vid varje rulle så kommer jag sitta i biostolen och kanske lyfta på locket till suckandet när folk missar blinkningar. Eller sätta läsken i taket när en jumpscare fungerar. Grattis på 30-årsdagen Ghostface… vem du nu än må vara framöver.
— — —
Mikael Hammarberg