Schizoid – Saxmördaren
Genre: Storstadsslasherthriller
Land: USA
År: 1980
Regi: David Paulsen
Skådespelare: Klaus Kinski, Donna Wilkes, Mariana Hill, Christopher Lloyd m.fl.
Speltid: 90 minuter
Betyg: 6.5 av 10
På bluray från Studio S Entertainment
Många misstag i livet har jag gjort, men att ett av dessa skulle handla om de gamla kultkassetterna från Video Invest hade jag nog inte trott ändå. Men jodå, här sitter jag med en plånbok som gapar tom och med minnet av att för ett gäng år sedan ha sålt två Video Invest-kassetter för en spottstyver av vad samlarna ute i stugorna ger för dessa nu. Men ingen idé att gråta över spillt videovåld. Speciellt inte nu när gänget på Studio S ska återge alla de 26 titlarna i restaurerade och oklippta utgåvor med extramaterial. Turen har kommit för den sextonde titeln bland VHS-utgåvorna att landa i mina händer.
Julie (Mariana Hill) jobbar på en lokal blaska i Los Angeles där hon har en egen kolumn. På hennes bord har det dock hamnat en del hotfulla brev på sistone. Med utklippta bokstäver talas det om mord och hot. Samtidigt börjar medlemmar i hennes terapigrupp missa möten och inte svara när telefonen ringer. På Los Angeles gator hittas det kroppar och man kan se en stor sax glimra till i skuggorna. Snaran runt Julie börjar dras åt, men vem är det egentligen som håller i repet?
I gränslandet mellan slasher, giallo och thriller står Schizoid och välkomnar ett nytt årtionde ovetandes om att den snart ska byta ägare och omsätta mycket pengar i framtiden. Jag trodde faktiskt att jag hade sett Schizoid innan, men är osäker nu när eftertexterna rullar. Men kanske lika bra, då Studio S version av den Cannon-producerade filmen här fått ett lyft på både bild och ljud-fronten. Jag kan uppskatta ett VHS-utseende för den nostalgiska sakens skull, men jag förstår ju också att de flesta filmer tjänar på att hottas upp lite. Jag är väldigt svag för 70-talsutseendet, och restaureringen av filmen gör verkligen färgerna rättvisa. Man vill liksom bara kränga på sig en polotröja och ett par höga gabardinbyxor.
I rollerna har vi några bekanta ansikten, bland annat Craig Wasson från Terror på Elm Street III: Freddys återkomst (Chuck Russel 1987), Richard Herd från V (1983-84) och tv-serien Seinfeld, och Christopher Lloyd från Vem satte dit Roger Rabbit? (Robert Zemeckis, 1988) och Tillbaka till framtiden-triologin. Vi får också ärkegalningen Klaus Kinski i rollen som psykiatrikern Pieter Fales. Kinski lyckas hålla sig ganska nedtonad i stora delar av filmen, men enligt berättelser från inspelningen höll han sig allt annat än lugn där. Att kalla Kinski för problematisk är ju en underdrift, men han är alltid underhållande att se på film. Man tackar ju också sin lyckliga stjärna varje gång att man inte behöver ha med en sådan människa att göra när man hör om hans raseriutbrott, hans otroliga ego, eller många övertramp mot sina kvinnliga medspelare. Under Schizoid verkar just kvinnorna haft mest problem med honom, och man får definitivt en unken smak i munnen av att läsa hur han betedde sig. Resterande skådespelarna sköter sig bra, även om ingen kanske står ut eller gör sitt livs roll i Schizoid. På extramaterial som är med på Studio S-utgåvan pratar regissören David Paulsen och skådespelarna Donna Wilkes och Fia Gerrish om filmen, och verkar vara generellt nöjda med den, och har goda minnen.
Som nämnt är Schizoid en något genresvävande film. Även om många pratat om den som en slasher, så skulle jag nog inte säga att det stämmer. Den har element av denna vid tiden rätt färska genre, men den har egentligen mer gemensamt med paranoia-thrillers från 1970-talet, samt Italiens gamla goda gialli. Man får svarta handskar, hattar i dito färg och ett ovanligt mordvapen, som den svenska undertiteln skvallrar om är en sax. Den är inte i topp av respektive genre, men den är klart sevärd. Hade gärna sett lite mer extramaterial på denna utgåva, för har man med både Cannon och Kinski att göra under en ganska stressig deadline borde det ju finnas många historier att berätta. Men lite sevärt extramaterial får vi, om än lite kort. Även om titlen Schizoid är fräck, så är det inte en jättebra titel för vad man får. Kanske är filmens arbetstitel, Murder By Mail, bättre. En supertorr titel naturligtvis, men kanske lite mer i linje med vad filmen faktiskt är för något. Med Schizoid känns det som om det mer utlovas en sleazefest, eller något mer galet i stil med Nightmare (Nightmares in a Damaged Brain (Romano Scavolini, 1981).
Jag är som sagt glad att Studio S återsläpper alla Video Invest-titlarna i upphottade versioner. Bland dessa 26 titlarna finns det många bra filmer, och jag kan mycket väl tänka mig att byta ut mina lite tröttare versioner av dessa mot nyutgåvor. Schizoid är en titel värd att se och ha i hyllan, även om den inte kommer hamna på min topllista av rullar inom genren. Studio S kulturarv ska dock svarvas ut i sten och hyllas på vår egen variant av Mount Rushmore.
— — —
Mikael Hammarberg