Rogue River
Skräck, USA, 2012
Regissör: Jourdan McClure
Skådespelare: Michelle Page, Lucinda Jenny, Bill Moseley m.fl.
Distributör: Koch
Längd: 1 tim 18 min
Releasedatum på svensk DVD och Blu-ray 2012-05-02
— — —
Premissen för Rogue River är busenkel – en ung kvinna kidnappas av två dårar som sedan går bananas på henne. Och tro mig när jag säger att manusförfattarna Kevin Haskin och Ryan Finnerty verkligen försökt tänka ut en hel hög vidriga och förskräckliga gärningar som den arma flickan kan tänkas utsättas för. Men i en tid då filmer som Saw och Hostel kommersiellt svalnat och toktortyren redan nått sin kulmen i snackisar som Serbian Film och Human Centipede, är det ju svårt att sticka ut. Och det gör heller inte Rogue River. Men med det sagt så behöver det inte betyda att Rogue River är en film helt utan behållning.
Jourdan McClure heter killen som regisserat Rogue River. Han kan sälla sig till mängden av unga obeprövade regissörer som får chansen att prova sina vingar i skräckgenren och dessutom i sällskap med folk från tv-branschen. Just i huvudsak från denna kommer nämligen Michelle Page, som spelar filmens huvudkaraktär och stora offer. Mara (Page) reser genom Oregan med sin fars aska i en runa. Hon stannar vid floden ”River Rogue” för att sprida faderns kvarlevor. Men någon dyker upp och avbryter henna. En tillsynes helt normal och välklädd medelålders herre (Bill Moseley) informerar henne om att det hon tänker göra inte ses med blida ögon i trakten. Mara drar sig undan, men upptäcker att hennes bil dessvärre är försvunnen. Den trevliga mannen erbjuder henne lift in till det lokala samhället, och eftersom hennes mobil inte har någon täckning (duh) tackar hon lite motvilligt ja. Detta är naturligtvis en sjukt dum idé, och när hon dessutom går med på att följa med in i mannens stuga för att hälsa på hans fru (Lucinda Jenney) så dras snaran åt ytterligare. Men vem hade egentligen trott något annat?
Medan en film som Lucky McKee’s The Woman, som också har premissen; kidnappad ung kvinna vs dårar, lyckas skapa både en psykologisk och feministisk diskussion nöjer sig Rogue River med att helt enkelt trava otäcka gärningar för sakens skull. Michelle Page är dessutom väldigt passiv i sin roll och fokusen hamnar mycket snabbt på filmens båda mordiska dårar, som också visar sig vara ett synnerligen skruvat syskonpar. Dessa båda figurer är också filmens största positiva egenskap. Den erfarna genre-räven Bill Moseley gör naturligtvis sin galning lite på rutin, men han är jäkligt effektiv och bra i denna roll. Moseley har en förmåga att mycket snabbt pendla mellan fullt normal till totalt bindgalen, något som Rogue River till stor del tar fasta på och nästan utgår ifrån. Det blir mycket – Moseley är trevlig. Moseley är galen. Moseley är trevlig medan han gör galna saker och så vidare. Men även om det är Bill Moseley som får störst spelrum så är också Lucinda Jenney minnesvärd som hans cancersjuka syster. Denna karaktär är skörare och mer psykotisk än Moseleys. I peruk och med diverse galna idéer så ger hon syskonparet en känsla av pervers sexualitet, där Moseleys flinande vettvilling mest står för kalkylerad sadism.
Som film blir dessvärre Rogue River en ganska kluven upplevelse. Skådespelarna fungerar utmärkt och även filmens foto är stilrent och på sina ställen riktigt snyggt. Men trots att syskonparet hela tiden blir galnare och galnare och utsätter unga Mara för allt mer perversa gärningar, så blir filmen aldrig den chockupplevelse som man kanske fruktar/efterfrågar. Vissa fysiskt brutala scener och effekter finns, men det skulle behövts är en skitigare fond till allt detta vansinne. Allt är för rent och välstädat och snyggt och stugan är för mysig för att underbygga syskonparets eskalerande vanvett. Dessutom finns det vissa riktigt usla manuslösningar av typen ”vi har just flytt är galningarnas hus, det smartaste vi nu kan göra är nog att dela på oss”, som lockar fram en och annan uppgiven suck. Manuset snuddar också vid riktigt intressanta idéer, som att Jenneys karaktär verkar tro sig kunna bota sin cancer genom andra personers blod, som tyvärr sedan rinner ut i sanden. Det är lite synd. Med en bättre fungerande miljö och med ett större manusmässigt djup hade nämligen Rogue River kunnat blivit en riktigt minnesvärd resa in i vansinnet. Nu blir det mest en massa travat tokeri, som sagt – mest för sakens skull.
Rogue River är klart sevärd även om den inte är något annat än en liten bagatell i dagens gigantiska skräckflora. Regissören Jourdan McClures namn kan också vara värt att lägga på minnet då hans två kommande filmer heter Children of Sorrow och Die, Maniacs, Die!, vilket åtminstone insinuerar att han tänker fortsätta inom skräckgenren. Att den stora behållningen i Rogue River stavas dock Bill Moseley råder det dock ingen tvekan om.
Betyg: 5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson, FromBeyond-redaktör