På årets Stockholm Filmfestival samlades ett tiotal skräck- och andra genrefilmer från hela världen i sektionen Twilight Zone. En av dessa var Robbie Banfitchs Tinsman Road – en rå och intim found footage-upplevelse, inspelad med en enkel 4:3 miniDV-kamera på landsbygden i New Jersey. Genom kameralinsen fick åskådaren följa Robbie (spelad av Banfitch själv) som återvänder till sitt barndomshem för att dokumentera sin mor Leslie, spelad av hans verkliga mamma, i hennes sorg efter systerns mystiska försvinnande. Vad som börjar som en film om änglar och andevärlden utvecklas till en gripande och obehaglig resa mellan sorg och det övernaturliga.
FromBeyond har pratat med Robbie Banfitch för att höra mer om bakgrunden och processen bakom Tinsman Road.
Allt började med en skylt
Tinsman Road är inte bara en film, det är också en verklig väg på New Jerseys landsbygd där filmskaparen Robbie Banfitch, nu bosatt i Los Angeles, växte upp.
– Min pappa stal en gatukyltskylt eftersom han gillade namnet. Jag hade den i mitt sovrum när jag växte upp och drömde om att en dag göra en film som hette Tinsman Road. Under livets gång tog bilder och berättelsen form, långsamt men säkert.
Valet av found footage-format var självklart och ett medvetet estetiskt val.
– När jag tänker på en film jag vill göra ser jag den ofta tydligt framför mig. Den här råkade se ut som found footage inspelad på miniDV. Jag är säker på att formatets intimitet förstärker den känslomässiga effekten i det här fallet. Filmen spelades sedan in under två månader, i lugn takt. Jag åkte hem till New Jersey två gånger för att göra mini-inspelningar för nya scener jag kom på.
Filmen byggs till stor del upp genom att huvudpersonen Robbie intervjuar och umgås med sin mor och ortsbefolkningen för att få en ingång i vad som hände med hans syster. Tittar man närmare på rollistan märker man att Leslie Ann inte bara spelar Robbies mamma i filmen – hon är det även i verkligheten.
– Det var roligt och enkelt att jobba med mamma. Hon är proffsig och jag behövde aldrig oroa mig för att inte få en bra prestation. De övriga större rollerna i filmen – Heather Middleton, Nancy Bujnowski och Keith Bixby – är också nära vänner och familjemedlemmar, och mycket av filmens dialog är improviserad. Nancy och Heather är mina äldsta vänner och Keith är min styvfar. Alla var bekväma med mig och jag med dem. Allt är improviserat utifrån enkla riktlinjer och scenarier inför varje inspelning.
I filmen hittar karaktären Robbie bland annat sin försvunna syster Noelles kassettband med hennes egeninspelade musik. Utan att avslöja för mycket kan man säga att musiken blir en viktig del av filmens handling. För att skapa och framföra dessa musikstycken tog Robbie hjälp av artisten Salem Belladonna – men det var inte första gången de arbetade tillsammans.
– Belladonna och jag arbetade tillsammans på Greenpeace. Jag visste att hon höll på med musik, så jag bad henne skriva ett par låtar till The Outwaters (2022), och de blev fantastiska. När Tinsman Road kom till bad jag henne att skriva all musik och gestalta karaktären Noelle – så hon skapade inte bara låtarna utan gav även röst åt min syster.
Att balansera rollerna som manusförfattare, regissör och skådespelare kändes naturligt för Robbie, även om han inte planerar att ställa sig framför kameran i framtida projekt.
– Jag gjorde det här enbart för att det var found footage och jag också var kameraman. Det största problemet var egentligen själva leveransprocessen. Som oberoende filmskapare med begränsade resurser är det svårt att hinna leverera samtidigt som man behöver vara ute och söka jobb.
En komplimang att jämföras med The Blair Witch Project
Det är inte bara found footage-formatet som påminner om kassasuccén The Blair Witch Project (Daniel Myrick, Eduardo Sánchez, 1999). Även de grå, karga skogsmiljöerna och viljan att inte skriva åskådaren på näsan känns bekanta på ett drabbande sätt. Tinsman Road har också jämförts med The Blair Witch Project, men det är inget som Robbie ser som något negativt.
– The Blair Witch Project är en av mina favoritfilmer och jag är smickrad av jämförelserna. Den har alltid varit en inspirationskälla, både kreativt och som en påminnelse om att bara ge sig ut och göra jobbet. Jag älskar gerillafilmande. Jag gillar heller inte att tala om för tittare vad de ska tycka eller vad en film betyder, så jag hoppas att de tar med sig en känsla som dröjer sig kvar. Jag älskar tvetydighet ibland och tydlighet ibland – det beror helt på sammanhanget.
Den sista akten skiftar dramatiskt i ton och intensitet, men övergången var inte planerad i detalj.
– Det flöt organiskt från vart berättelsen ledde mig. Jag planerade inte övergången specifikt. Jag följde bara berättelsen, mina instinkter och karaktärernas instinkter.
Tips till framtida filmskapare
Robbie har även några råd till blivande filmskapare som vill skapa personliga berättelser med liten budget.
– Ta reda på vilken historia du kan berätta trovärdigt med de resurser, vänner och platser du faktiskt har. Skaffa en kamera som passar berättelsen – den behöver inte vara dyr. Skaffa boken Producer to Producer: A Step-by-Step Guide to Low-Budget Independent Film Producing (Maureen A. Ryan, 2017) som guide och checklista.
Får man tro Robbie Banfitch själv så kommer vi även få se mer av honom i framtiden.
– Jag planerar att skriva noveller, utveckla ett nytt manus, planera en uppföljare till Outwaters, och en dag färdigställa min första långfilm Exvallis, avslutar Robbie.
FromBeyond önskar honom lycka till.
— — —
Kristoffer Pettersson