Resident Evil
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2026
Regi: Zach Cregger
Skådespelare: Austin Abrams, Zach Cherry, Paul Walter Hauser, Kali Reis m.fl.
Speltid: 95 minuter
Betyg: 7 av 10
När jag fick nys om att Zach Cregger skulle göra en efterlängtad adaptation av Resident Evil kände jag ett nytt hopp för alla oss fans av spelserien. I intervjuer som gjordes inför, satte Cregger ramarna direkt, exempelvis att inga av de befintliga karaktärerna från spelen skulle vara med, samt att det inte heller skulle vara en direkt överföring från spel till film (vilket jag absolut skulle vilja få se i någon form framöver). Creggers två senaste skräckisar Barbarian (2022) och Weapons (2025) visar utan tvekan att han är en force of nature inom skräckens värld med en solid dos lättsam humor i blandningen.
I mitt eget tycke är Cregger som bäst när han gör sina skräckfyllda och olycksbådande scener (exempelvis i Weapons där kameran hålls utifrån på en mörk dörrkarm som sakta följer ett ruskigt ögonblick). Den vältajmade humor som varit ett ess i rockärmen genom alla hans skräckalster gör även susen i Resident Evil, ibland. Creggers tredje skräckfilm ger både fans av Resident Evil-serien, okunniga skräckfans och anhängare av skräckkomedi något att sätta sina infekterade tänder i.
Filmen börjar med en snabb titt in på ett sjukhus där filmens huvudperson Bryan (Austin Abrams) arbetar som medicinsk kurir. Han lämnar och hämtar paket med viktiga medicinska kvaliteter och behandlas mestadels som ett osynligt Foodora-bud av filmens övriga karaktärer. Bryan får ett extra uppdrag som leder honom raka vägen till Racoon City. Efter en stunds bilåkande på en mörk, tom och väldigt hal skogsväg, mitt i en snöstorm, råkar han köra på en intet anande kvinna på vägen. Sedan förändras resten av kvällen till en splatterfest utan dess like. Ingen mobiltäckning för att kunna ringa sin flickvän, ingen att kunna kontakta efter hjälp och med detta ger sig Bryan ut på sitt livs värsta natt genom Racoon Citys landsbygd och stadsliv, både under jord och högt upp i höghus.
Efter att filmens titelkort introduceras någon kvart in börjar filmen på riktigt för de fans som är ute efter roliga easter eggs och referenser som aldrig förstör stämningen eller tar tittaren ur fokus. Filmen gör det väldigt tydligt att den är gjord för de som älskar de olika spelstilar som spelserien byggt sitt namn på. Ska jag vara ärlig hade jag mer förhoppningar om att få en 95 minuter lång film av terror och ångest, men filmen slänger in en rätt salig blandning av lättsam humor, svordomar lite varsomhelst och viss “oj det där såg lite knäppt och tokigt ut”-faktor. Inget som i min mening förstör filmen på något vis, men det drar ner den lite och lär vara en vattendelare bland de som tycker att Resident Evil ska ha sin campighet och de som vill ha mer fasa runt varje hörn.
Filmen har ett högt tempo där katastrof efter katastrof slängs på huvudpersonen och de sidokaraktärer vi får följa. Inför filmen hade jag nog hoppats på en tvåtimmarsrulle, men jag kan nu i efterhand gå med på denna 95 minuters extravaganta resa genom ett modernt helvete.
Det ska också sägas att filmen ser väldigt bra ut. Den känns inte billig, och både enkla miljöer som en nattsvart skog med röda lyktor i vinterkylan, och groteska varelser som stjäl alla scener får samma kvalitet. Cregger gör riktigt snygg skräck rakt igenom och som ett äkta fan av spelen vet han vad han ska trycka extra på. Jag vill också slänga in att jag verkligen uppskattar hans beslut att designa egna utspexade varelser och inte förlita sig på de varelser som vi alla känner, älskar och fruktar. Jag får lite The Thing-känsla, samt spelet Still Wakes the Deep (2024) som jag tror Cregger lånat lite design från. Vilket är okej, för det visar isåfall att han vet vad han gillar och att hans vision får kombineras med de element från Resident Evil-spelen fansen länge velat se på bioduken.
Min dom gällande Resident Evil är att det är den absolut bästa och mest trogna adaptionen av spelserien världen skådat hittills. Den gör vad den ska, ger fansen vad de förmodligen innerst inne alltid velat ha. Spelen finns ju kvar att spela, så att Cregger valde att sätta sin egen prägel (utan massa dumt Paul W.S. Anderson-tjafs vi stått ut med för länge) på något han själv älskar är ett gott tecken som jag tror att många instämmer i.
Zach Creggers Resident Evil är en icke-perfekt homerun för både speladaptioner överlag och för Resident Evil-fans, som går att avnjuta flertal gånger när suget faller på i väntan på nya spel.
–––
Erik Anderssen