Ratman, aka: Quella villa in fondo al parco
skräck, Italien, 1998
Distributör: Shameless Screen Entertainment
Regi: Giuliano Carnimeo
Skådespelare: David Warbeck , Janet Ågren, Mark Werner Pochath, Eva Grimaldi och Anna Silvia Grullon med fler.
Längd: 82 minuter
— — —
På en karibisk ö tror sig en smågalen vetenskapsman (Pepito Guerra) ha skapat något fantastiskt. Han har nämligen lyckats korsa en råtta med en apa och tror nu att priser och berömmelse kommer falla som manna från himlen? Men så blir det inte riktigt. Istället smiter den lilla apråttan ut och anfaller, i synnerhet kvinnor, med sina otäcka giftklor. På den karibiska ön finns också ett par fotomodeller och deras fotograf som apråttan snart får upp vittringen på. Här ska det gnagas…
1988 hade den italienska genrefilmsmasken utan tvekan sett sina glansdagar. Några regissörer, som Michele Soavi och Lamberto Bava, gjorde dock sitt bästa för att den italienska skräckfilmen skulle utvecklas vidare men videobandspelaråldern blev för tuff. Finansiärer som ville tjäna snabba pengar investerade hellre i pornografi än i genrefilm och utan pengar var det svårt att fortsätta och allt rann ut i sanden.
Även veteranen Giuliano Carnimeo (Sartana, The Case of The Bloody Iris) drog sitt strå till stacken i filmen Ratman. Detta är också en lågbudgetproduktion som är precis lika trashig, låg och skitig som titeln insinuerar. Förväntar du dig exempelvis brutala Lucio Fulci-effekter eller smarta Mario Bava-fotolösningar så kommer du bli rejält besviken. Ratman är trash ut i fingerspetsarna och ibland är den nästan skrämmande osammanhängande med en dialog så banal så man nästan tappar hakan. Men missförstå mig rätt, är man på rätt humör finns det naturligtvis ett underhållningsvärde även i detta.
Filmen är uppbyggt i två separata historier. Dels får vi följa fotografen (Mark Werner Pochath) som drar in i öns djungel med ett par modeller (Eva Grimaldi och Anna Silvia Grullon) för att ta några riktigt sköna erotiska bilder. Regelrätt sleaze med andra ord. Det glada fotogänget virrar naturligtvis bort sig och när polisen hittar vad de tror är en av fotomodellen ihjälgnagd så kontaktas dennas syster Terry (Janet Ågren). På flygplatsen träffar Terry på journalisten Fred Williams (David Warbeck) som både blir betuttad i Terry samt i hennas historia som han hoppas kan vara ett ”bra scoop”. Nåväl. Medan modellernas och fotografen Marks historia mest är uppbyggd kring sexiga fotosessioner samt en och annan vågad duschscen så har Ågren och Warbeck faktisk småsöt kemi även om de utan tvekan går på tomgång. Förmodligen har de tidigt insett att Ratman nog inte är en film som kommer att hjälpa deras CV speciellt mycket.
Men Warbeck och Ågren i all ära, varför ska man då ödsla tid på något så banalt som Ratman? Det som utan tvekan är filmens stora behållning är Mausey, det vill säga den så kallade ”apråttmannen”. Denna lilla otäcka figur spelas av en kille vid namn Nelson de la Rosa som utan tvekan är den mista skådis som någonsin existerat. Till en början är det svårt att tro att det inte rör sig om någon form av ”trickfilmning” när råttmannen visas i samma bild som sin skapare.
Men någon trickfilmning rör det sig inte om. Nelson de la Rosa är helt enkelt inte större än ett normalstort spädbarn. Fråga mig inte hur de hittade denna kille och hur de övertalade honom att spela denna roll, men visst fungerar det till och med mycket bra. Mauseys skitiga gnagarsminkning är också riktigt otäck med råttlika klor och tänder. Det är också utan tvekan riktigt effektfyllt när råttmannen kommer framhoppande ur ett skåp, klättrar uppför en gardin eller kommer uppkrypandes ur en gammal toalett.
Tyvärr har inte själva attackerna den specialeffektstyngd som man ofta blir bortskämd med i lite äldre italiensk genrefilm. Det mesta känns väldigt jäktat och och den låga budgeten gör sig utan tvekan påmind. Visst är Ratman en film som jag kan rekommendera, men bara till de redan frälsta fansen av italiensk genrefilm. Giuliano Carnimeo skulle säkerligen kunnat skapa något mycket intressantare om tid och budget funnits. Det är också svårt att inte börja fundera på hur denna film skulle sett ut om den kommit 10 år tidigare. Då skulle det nog blivit riktigt bra. Nåväl, Janet Ågren, den lilla råttmannen Mausey och ett rätt så trevligt 80-tals soundtrack gör ändå filmen sevärd. Åtminstone i min bok…
Betyg: 4 av 10
Fotnot: Vill du se mer av den kortväxta Nelson de la Rosa så finns denna möjlighet även i Alfonso Brescia Cross Mission (1988) och i John Frankenheimers dunderhaveri The Island of Dr. Moreau från 1996. Tragiskt nog spelar han även i Dr. Moreau ett genetiskt experiment som gått fel.
Nelson de la Rosa dog 2006 endast 38 år gammal. Han var inte bara bara känd som världens minsta skådespelare utan även som världens minsta man.
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör