Psychos in Love
Skräck/komedi, USA, 1987
Regi: Gorman Bechard
Distributör: Njutafilms
Medverkande: Carmine Capobianco, Debi Thibeault, Frank Stewart, m.fl.
Längd: 88 minuter
Filmen finns att hyra och köpa på DVD från: 2010-10-13
— — —
Joe (Carmine Capobianco) tycker att livet börjar bli lite väl ensamt och tråkigt utan en kvinnlig partner men hans kräsenhet gör det svårt att finna den rätta. Så en dag stöter han på den attraktiva och charmiga Kate (Debi Thibeault) och inser att han äntligen funnit sin efterlängtade själsfrände. De har båda samma humor, delar ett infernaliskt hat över vindruvor och hänger sig dessutom åt samma passion: att systematiskt mörda andra människor.
Med en budget på ynka 75 000 dollar spelades Psychos in Love in på överblivna filmstumpar under de involverades lediga helger och många utav scenerna är till stor del filmade i regissören Gorman Bechards egna lägenhet. Vi pratar med andra ord här om ett alster vars kvalitet plaskar omkring någonstans i höjd med finkulturens fotknölar, vilket naturligtvis också besitter en viss charm.
Filmen är en humoristisk betraktelse av två seriemördares vardag; lyckan över att ha funnit den stora kärleken och själva yrkesutövandets mödor och besvär. Som karaktärer är Joe och Kate mer komplexa än den naturligt givna seriemördarens känslokalla yta. De älskar, grälar och skrattar. De dras som alla andra både med äktenskaplig slentrian och yrkesmässiga problem. Det är igenkännande faktorer som genast skapar försonande drag, allt våld och ond bråd död till trots. Som åskådare kan man inte låta bli att fatta tycke för det mordiska paret och i slutändan sitter man där med huvudet på sned och ett fånigt leende på läpparna just för att de mitt i galenskapen är så förbannat gulliga.
Gorman Bechard har låtit sig inspireras av ett flertal filmiska ikoner, bland många den legendariska producenten Roger Corman, mästerregissören Alfred Hitchcock och de festliga bröderna Marx. Tydligt influerad är Bechard även av Woody Allen när han både i manus och kameraarbete refererar till den sistnämndes tidigare verk, precis som han också lånat vissa maner av Jean Luc Godard (må så vara en Godard krälande i skräpkulturens bottenskikt). Likheterna går framför allt att finna i den franske auteurens Pierrot Le Fou (1965) där Jean Paul Belmondos och Anna Karinas karaktärer, precis som Joe och Kate, aktivt kommenterar filmens utveckling och struktur från en utomstående position. I Psychos in Love dimper en mikrofonbom med avsikt ner i huvudet på skådespelarna som besvärat viftar undan den medan de i en annan del utav filmen diskuterar i vilken scen en karaktär egentligen blev mördad.
Psychos in Love är ett ganska taffligt hantverk som tampas med en gravt underutvecklad historia, ofta lite generande skådespeleri och en ansenlig mängd nakna kvinnor. Ungefär så som det brukar vara när det kommer till filmer av denna klass. Skillnaden mellan Psychos in love och andra alster i samma genre är dock kärleken till filmmediet och den tafatta lekfullheten. Både bakom och framför kameran finner vi människor som älskar film och som dessutom lyckas förmedla detta till oss åskådare. Att låta en sådan simpel sak lysa igenom lyfter både humör och inställning hos den som tittar.
Nu ska jag inte ljuga och säga att detta är ett mästerverk, men jag tycker ändå att filmen är värd att se, om inte enbart för att smittas av filmskaparnas härliga entusiasm. Njutafilms utgåva utav filmen har dessutom en del roligt extramaterial som kan vara intressant att ta del utav om man vill veta mer om inspelningen.
Betyg: 4,5 av 10
— — —
Sandra Wallin är manusförfattare, filmvetare och frilansskribent
Denna recension publicerades ursprungligen på Kulturdelen den 9 april 2011