Psycho II, III & IV
Genre: Skräck, USA, 1983, 1986, 1990
Regi: Richard Franklin, Anthony Perkins, Mick Garris
Skådespelare: Anthony Perkins, Vera Miles, Olivia Hussey m.fl.
Tillgänglighet: på svensk Blu-ray (Studio S) från 2025-10-13
Psycho från 1960 är en milstolpe! Inte bara filmhistoriskt utan även för mitt eget filmintresse. Egentligen behövs det ett eget kapitel att redogöra detta men om jag bara ska skala ner det till den banala kärnan så upptäckte jag tidigt i barndomen skräckfilmers tjusning – en lockelse och ökat intresse som ledde mig till Psycho och därmed öppnade dörrarna till en oändlig värld av filmhistoria och filmvetenskap.
Jag ska inte skriva något mer om detta mästerverk… förutom en liten detalj som jag fick syn på för många år sedan: ett bakom kulisserna-foto där Steve McQueen besöker Anthony Perkins och Janet Leigh under filminspelningen. Av Steves klädsel att döma spelas Man from the South in i grannstudion. Ni vet, avsnittet i Alfred Hitchcock Presents med McQueen och Peter Lorre vars story Quentin Tarantino lånat till sitt segment i Four Rooms (1995). Efter att ha sett detta foto kan jag inte undgå att tänka, varje gång jag ser om Psycho, att Steve McQueen hade varit betydligt bättre i rollen som Sam Loomis än John Gavin…
…men nu är det förstås Psycho II, III och IV det ska handla om, och det är filmgastronomerna på Studio S som samlat alla tre uppföljare och gett ut dem på en läcker Blu-ray-utgåva. Den gemensamma nämnaren i alla tre filmerna är Anthony Perkins som återvänder i rollen som gett moderskänslor ett odödligt ansikte inte bara i skräckfilm utan hela filmhistorien. Med det sagt så ger vi oss av mot det ödsliga området utanför Fairvale i Kalifornien, till det färgglada Bates Motel…
Psycho II
Längd: 112 minuter
Betyg: 8 av 10
…fast ordet färgglatt är kanske fel benämning just här – den som aldrig har sett denna uppföljare blir säkert konfunderad av att det första som dyker upp när den börjar är duschscenen från originalet i all sin svartvita prakt. När mordoffret Marion Crane fallit omkull panorerar kameran elegant ut genom rummet, ut genom fönstret och stannar på en helbild av det ikoniska huset på kullen samtidigt som filmen långsamt övergår till färg.
Det har gått 22 år sedan originalfilmen då Norman Bates hemlighet avslöjades och han arresterades. Sedan dess har han suttit inspärrad på en psykiatrisk institution, men nu har man kommit fram till att han är frisk som en nötkärna och redo att släppas på fri fot. Något som Lila Loomis (Vera Miles), syster till Marion, protesterar högljutt emot. Hon menar att en person med Normans typ av störning inte kan botas och att han kommer att mörda igen. Jag delar definitivt hennes åsikt. Likaså skulle jag protestera mot beslutet att låta Norman Bates få lov att återvända hem till det gamla motellet och huset på kullen. Det sista är förvisso Normans läkare- och terapeut Bill Raymond (Robert Loggia) också inne på men han är ändå så pass snäll och gemytlig att han ordnat så att det finns en fungerande telefon i huset, ett löfte att Norman kan kontakta honom när han vill, samt ordnat ett jobb åt honom som köksbiträde på vägkrogen några kilometer bort.
Första dagen på arbetet träffar han servitrisen Mary Samuels (Meg Tilly). Tycke uppstår (vänskapligt) mellan de båda och nydumpad som hon är av sin snubbe får hon bo tillfälligt hos Norman – i separata rum förstås. Än så länge är det trevligt och gemytligt, men säg den lycka som varar. Norman upptäcker att Bates Motel sköts av Warren Toomey (spelad med flottig intensitet av Dennis Franz) och uppskattar inte för fem öre (eller det antal dollar ett rum kostar) att motellet blivit ett glädjehus dit ungdomar stannar till några timmar för att festa och ligga innan de fortsätter vidare. Att bli av med Toomey är dock inte det största problemet. Norman får både handskrivna lappar och telefonsamtal från någon som påstår sig vara hans döda mor. Han börjar ifrågasätta sin egen hälsa men en sak är i alla fall glasklar; det stryker omkring en ljusskygg äldre dam i mörk klänning och 30 centimeter kökskniv i näven som ser till så att folk råkar illa ut.
Psycho II är en riktigt bra uppföljare. Regissören Richard Franklin och manusförfattaren Tom Holland har lyckats med konststycket att förvalta arvet efter Hitchcock på ett (nästan) oklanderligt sätt samtidigt som man vidareutvecklar och bygger ut spelplanen. Ett fysiskt exempel på det är att vi får utforska vindsutrymmet i Bates hus (det som har ett runt fönster), och ett bildligt är mer bakgrund till Normans förflutna. Även om filmen klassas som skräck och har en del obehagliga sekvenser som matchar den pågående slashervågen så är det en mysteriefilm där vi hela tiden vill följa med och pussla ihop den stora gåtan. Trots att jag har sett filmen ett antal gånger och vet vad som händer så känns varje titt ändå som en liten överraskning. Det här kan mycket väl vara den bästa uppföljaren på en skräckfilm som någonsin gjorts. Det som drar ner betyget från full pott är slutet, eller rättare sagt epilogen som jag tycker utmanar gränserna onödigt mycket på bekostnad av originalfilmens suveränitet. Avslutningsbilden är dock riktigt mäktig – Bates is back in business…
Psycho III
Längd: 92 minuter
Betyg: 5 av 10
…och det är han fortfarande i denna uppföljare som tar vid inte så långt efter där tvåan slutade. Affärerna ser mer dystra ut än vad de faktiskt är vid en första blick. Motellet verkar förfallet, lite ovårdat (men sunkigt charmigt) och både damm och torra buskar sveper förbi i det ensliga området. Men det finns gott om sedlar och mynt i kassan, flera av de tolv rummen är bokade under veckan, och på receptionsdörren sitter en Help Wanted-skylt. Norman Bates har återupptagit sin gamla hobby att stoppa upp fåglar (taxidermi om ni vill briljera för filmpolarna) och verkar nöjd med tillvaron.
Filmen börjar dock i ett kloster där Maureen Coyle (Diana Scarwid), en novis som tvivlar på sitt kall att bli nunna, tänker ta livet av sig genom att hoppa från klocktornet. Det slutar med att en helt annan nunna faller mot sin död och Maureen flyr med skammen och resväskan i hand. På en enslig väg får hon lift i en risig gammal bil, som rattas av den sliskige rockabillyn Dyanne Duke (Jeff Fahey). Han berättar att han är på väg till Los Angeles för att bli rockstjärna och i baksätet ligger hans käraste ägodel – en akustisk gitarr. Självklart blir han för närgången och Maureen tar sitt pick och pack och flyr ut ur bilen. Nästa dag anländer Duke till Bates Motel och noterar direkt Help Wanted-skylten, och efter att ha träffat Norman Bates får han jobbet som Bates assistent. Det är oklart ifall Norman kalkylerar riskerna för problem med sin nyanställde men om inte så är det för att han fått två andra problematiska personer på halsen. Den ena är Tracy Venable (Roberta Maxwell), en hetsig journalist som undersöker ett försvinnande från förra filmen. Den andra är Maureen Coyle, som både till utseende och via initialerna på sin resväska får Norman att tänka på Marion Crane. Han får känslor för henne… och det är inte bra.
Psycho III är inte lika vass som Psycho II – såvida man inte syftar på kökskniven. Filmen är inte lika spännande och en hel del kan man lista ut i förväg. De moment som överraskar tenderar att balla ur – exempelvis vad som sker i rum 12 (när man sett det går det aldrig att glömma) och den religiösa aspekten som känns… ursäkta ordspråket men man tappar lite tron på filmen. Det positiva är Anthony Perkins insats som debutregissör. Han får till snitsiga scenövergångar och det vilar allmänt en serietidningsestetik över bilderna. Ledmotivet till förtexterna är riktigt bra (Maureen in the Desert av Carter Burwell) som Norman Bates dessutom själv spelar på ett piano i en scen. Jag insinuerade nyss att kökskniven är vass – det är den sannerligen för här bjuds det på ett par mord där man inte sparat på burken med teaterblod. Och viktigast av allt (för min del) är att omständigheten som drog ner betyget på förra filmen återställs i slutet på denna så ”allt är förlåtet”. När den mörka finalen knutit ihop den sandfyllda säcken (eller ja, beroende på hur man ser det) är berättelsen om Norman Bates avslutad…
Psycho IV: The Beginning
Längd: 96 minuter
Betyg: 6 av 10
…skulle man kunna tro om det inte vore för att ännu en uppföljare gjordes. Eftersom den har undertiteln The Beginning så förstår var och en att det handlar om en prequel till originalfilmen. Eller nej, inte helt och hållet. Ramberättelsen utspelas i nutid (dvs 1990) och vi befinner oss i studion på en radiokanal som sänder live. Programmet heter The Fran Ambrose Show, som leds av radioprofilen Fran Ambrose (C.C.H. Pounder), och kvällens ämne är män som mördar sina mammor. Gästerna i studion är en villkorligt frigiven morsmördare, hans gemytlige morfar (yes, pappan till mamman som mannen mördat!) och en arrogant psykolog. Denne psykolog stoltserar med att han för exakt 30 år sedan (1990 – 30 = 1960) träffade en väldigt speciell mammamördare, vilket får en lyssnare att ringa in till programmet. Han presenterar sig som Ed men som vi tittare både hör och ser är Norman Bates eftersom det växelklipper mellan radiostudion och den flådiga förortsvillan Norman bor i. Numera är han gift med en psykolog och lycklig… även om något stort tynger honom och får honom att lätta sig för radioprataren.
Psycho IV: The Beginning är intressant utformad då den skiftar fram och tillbaka mellan Norman Bates i nutid och tillbakablickar när han som tonåring (Henry Thomas, aka Elliot i E.T. the Extra-Terrestrial) i olika skeden lever med sin levande mamma Norma Bates (skönheten Olivia Hussey) och med sin mindre levande mamma. Både motellet och huset på kullen är i dåtid sagolikt fräscha och ser mer ut att passa in i Astrid Lindgrens Värld än på Universal Studios bakområde. Normans återupplevelser går direkt ut till radiolyssnarna och Fran Ambrose lyssnar fascinerat på allt han berättar. Det är tragiskt, hjärtskärande och makabert… Norma Bates är förvisso ingen mördare men hon är definitivt ett psykfall som format sin son till den han blev.
Till skillnad från andra prequel-filmer känns den här inte onödig eller att den visar något som förtär mystiken av dess berömda huvudkaraktär. Ett exempel, som jag verkligen gillar, är att Norman själv tar död på en omtalad tabbe/goof från originalfilmen: varför mamma Norma låter som en gammal tant när Norman pratar som henne och hör hennes röst i huvudet, när hon var en ung kvinna med mild och sensuell stämma när Norman mördade henne. Förklaringen är lika enkel som genial.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte begriper om Psycho IV: The Beginning utspelas efter trean eller om den ignorerar tvåan och trean helt och hållet. Tidigare har jag trott det senare eftersom det är originalfilmens manusförfattare Joseph Stefano som skrivit denna och de återanvänder Bernard Herrmanns berömda ledmotiv – vilket aldrig förekom i tvåan och trean – och det nämns ingenting om det som skett i båda uppföljarna. Psykologen nämner specifikt att det var exakt trettio år sedan Norman Bates arresterades. Jag har sett filmen några gånger förut men det här var första gången med svenska undertexter och nu uppfatta jag att Norman vid ett tillfälle nämner både hur många mordoffer han har på sitt samvete och incidenten för fyra år sedan (1986 när trean kom). Kronologiskt fungerar inte detta eftersom Psycho II och III utspelas 1982 – om detta är fyra år senare kan det inte vara exakt 30 år sedan 1960. Det finns ett par andra saker också som gör det helt ologiskt att tvåan och trean har inträffat men eftersom jag inte tänker spoila för läsare som ännu inte sett dem så kan jag inte här redogöra dessa omständigheter.
Jag vill försöka låtsas att Psycho IV är en direkt fortsättning på originalfilmen (vilket också var Stefanos tanke). Om den verkligen varit detta hade den ökat på betygsskalan för det här är en bra film, och Mick Garris – som är mer känd för sitt encyklopediska kunnande om skräckfilm och sitt alvlika utseende än för sin karriär som regissör – sköter regin exemplariskt och hanterar karaktärgalleriet med fin balans. Ingen känns överflödig, och till och med John Landis är bra i rollen som radioproducent. Jag kan förstås inte tala för de döda men jag kan tänka mig att Alfred Hitchcock själv hade uppskattat denna. Det är inte för inte som Anthony Perkins uttryckligen tyckte att detta är den bästa Psycho-uppföljaren.
Om jag avslutningsvis ska sammanfatta denna svit på tre uppföljare till en av mina absoluta favoritfilmer så vill jag göra det med tre punkter:
- De är sevärda, i synnerhet Psycho II.
- Anthony Perkins är fullständigt lysande – det finns ingen annan som kan spela den vuxna Norman Bates.
- Du kommer aldrig bli sugen på att titta på Gus Van Sants värdelösa tillika meningslösa nyinspelning av den första Psycho.
— — —
Roger Möller