Meny Stäng

Psycho Goreman (2020)

Psycho Goreman
Genre: Skräck/Komedi, 2020
Land: Kanada
Distributör: Njuta Films
Regi: Steven Kostanski
Medverkande: Nita-Josee Hanna, Owen Myre, Steven Vlahos (mfl.)
Längd: 95 min
Betyg: 4 av 10


Vill ni höra något självklart? Det finns inget årtionde i filmhistorien som det blickas tillbaka på med så varma ögon som 1980-talet. Visst har det sina förklaringar, det är ju något visst med många av de filmer som kom då, och jag är den förste att erkänna att få saker slår en fin 80-talsslasher.

Därmed sagt är det inte ett årtionde som står dominant över alla andra, och motvalsmänniskan i mig blir gärna anti för sakens skull när människor slentrianhyllar trams som Summer of  ’84 baserat på, vad jag gissar är, den 80-talskänsla som filmer likt den förmedlar. Vad har då detta att göra med Steven Kostanskis Psycho Goreman från 2020? Tyvärr, alldeles för mycket.

De säger att kärleken är blind…

Vi vrider dock tillbaka bandet en stund och tittar närmare på filmens handling. Syskonparet Mimi och Luke hittar under en lek ett mystiskt föremål i sin trädgård. Saken avger ett rosa sken och de lyckas av misstag aktivera den här saken, som i sin tur väcker ett uråldrigt rymdmonster till liv. Detta monster har som favoritsyssla att erövra världar genom att slakta sig genom dess befolkning, men eftersom att Mimi har objektet har hon också makt över varelsen, som hon ger namnet Psycho Goreman. Detta hade kunnat bli ett kul äventyr för syskonen, om det inte vore för att intergalaktiska prisjägare var på väg till jorden för att knäppa monstret syskonen väckt…

Visst låter det rätt kul? Det är det också, stundtals. Att kombinera skräck och komedi är dock en utsökt konstform som få lyckas bra med, även om de lyckade resultaten ofta landar oerhört bra. Filmens höjdpunkter är när Psycho Goreman (hädanefter, likt i filmen, kallad PG) håller sin högtravande monolog om att utrota världar, bara för att mötas av den kaxiga Mimis mopsiga svar på hans försök att frambringa skräck hos barnen. Problemet i längden blir att humorn är oerhört ojämn och oftast inte särskilt kul. Det tydligaste exemplet på detta blir Mimi och Lukes föräldrar, som jag inte riktigt vet vad man har tänkt med när man har skrivit och regisserat. De är oerhört osympatiska, vilket i sig inte behöver vara ett problem, men här är de det inte på ett särskilt roligt sätt. Detta leder snarare till att tonen i filmen skär sig rejält och jag mest vrider mig åt vad än filmen försöker med.

Bordsskick gäller inte bara människor

Något positivt ska sägas också, för det är långt ifrån en helt hopplös film. Designen på PG är rätt frän och jag uppskattar stort att det är en snubbe i monsterkostym istället för något CGI-spektakel. Dessutom bjuds det på stora mängder våld och gore, som är praktiskt framfört och får en att nicka uppskattandes som beundrare av hantverksmässigt välgjort filmvåld. Det limmar också väl med vad man troligen vill göra – tala till nostalgikern i tittaren. Detta i sig hade inte stört mig nämnvärt om det inte vore för att resten av filmen inte bryr sig särskilt mycket med att erbjuda annat än nostalgiska nedslag i form av både handling och framförande.

Som ni säkert förstått är jag rätt svalt inställd till Psycho Goreman och allt den erbjuder. Det är ofta hantverksmässigt kompetent och jag är engagerad under de första tjugo minuterna, men sedan faller det platt för mig. Jag var inte lika varm för regissör Kostanskis förra film The Void som många andra, men kunde absolut se dess kvaliteer och att det fanns något spännande där. Det ser jag inte här. För mig räcker inte nostalgi för att göra en bra film, vilket det här blir ännu ett exempel på.

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *