Primate
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2025
Regi: Johannes Roberts
Skådespelare: Johnny Sequoyah, Jessica Alexander, Troy Kutsor m.fl.
Speltid: 90 minuter
Betyg: 4 av 10
På väg till biografen slogs jag av en tanke: Om du bad några, vem som helst, att tänka på en stor, mycket stor, apa på film så hade du garanterat fått höra namnet King Kong. Men om du bett samma personer att tänka på en vanlig apa från en skräckfilm är sannolikheten stor att du inte fått något svar alls. Inte ens jag själv hade kunnat komma på ett exempel. Det finns förstås en hel del apor i filmens värld – Tarzans Cheeta, Clintans Clyde och Pippis Herr Nilsson för att nämna några – men ingen regelrätt apa som är antagonist. Eller? Jag vet att det förekommer en i George A. Romeros Monkey Shine (1988) men jag har ingen minnesbild av den. Och i Jordan Peeles märkliga Nope (2022) förekom en… även om jag inte minns vad, eller rättare sagt, det där med apan var bara en av grejerna jag inte begrep med den filmen. Men kanske får vi nu en minnesvärd i och med att Johannes Roberts Primate har biopremiär. Jag äntrade förväntansfullt biosalongen med en bananmilkshake i ena handen och en påse Djungelvrål i den andra. Min medföljande kompis tyckte jag borde haft med några Bananaskids också, men det är för att han är snål och inte vill köpa godis för egna pengar.
Primate startar en mörk kväll i en tropisk miljö där en veterinär (Rob Delaney, aka Peter i Deadpool 2) kliver in i en inhägnad för att undersöka Ben – en schimpans iförd röd tröja – men det är något som inte stämmer. Den olycksbådande apan har gömt sig i sitt krypin, och det blir veterinärens stora misstag i livet att sticka in ansiktet där. Sedan får vi träffa vår huvudkaraktär Lucy (Johnny Sequoyah, som trots sitt förnamn är en tjej) som kliver ombord på ett flygplan tillsammans med sin goda väninna Kate (Victoria Wyant) och sin mycket mindre goda väninna Hannah (Jessica Alexander). De ska resa till Lucys barndomshem på Hawaii, där hennes pappa Adam (Troy Kutsor) och lillasyster Gia (Erin Hunter) fortfarande bor. Denna flådiga och påkostade villa hade passat vilken Hollywoodfru som helst… förutom att de kanske inte hade uppskattat att schimpansen Ben också bor där. Något som han verkar ha gjort i många år eftersom Lucys avlidna mamma tycks ha varit Hawaiis egen Jane Goodall – och därför kan det inte vara en ren slump att Lucy fått sitt namn.
Till en början verkar det inte vara några konstigheter med Ben. Men de kommer stegvis, i samma veva som det upptäcks ett infekterat sår på hans arm och en död, rabiessmittad mungo utanför bostaden. Innan någon hunnit bokstavera C-U-J-O i versaler uppstår det pandemonium medan Ben går bananas mot Lucy, syrran, vännerna och några killar.
Upplägget är helt okej som en tonårsslasher. Att filmen utspelas på en isolerad plats som det är svårt att fly ifrån är i sig inget unikt, men det är en varm frisk fläkt att låta det utspelas på Hawaii. Det känns fräscht, men att kalla filmen för spännande är att ta i. Det mesta känns rätt förutsägbart. När vi blir visade den exklusiva terrassen med swimmingpool gör kameran en tydlig åkning så att vi alla kan se att bredvid poolen finns en brant som leder 100 meter ner till havet som piskar mot klipporna – undrar om någon ska trilla ner där? Vem som kommer överleva och vem som kommer dö av rollkaraktärerna är inte heller särskilt överraskande. De kvinnliga karaktärerna är dock centrala och aktiva, medan de unga männen reduceras till bildsköna, endimensionella objekt som inte är några större hinder för antagonisten. Det är egentligen bara pappa Adam som bryter normen. Att han är fulsnygg, dövstum och spelas av den lika dövstumma skådespelaren Troy Kutsor (fenomenal i Coda från 2021) är en fin idé, men som inte riktigt landar eftersom karaktären – en framgångsrik författare på signeringar och möten med filmproducenter – måste vara borta så pass länge.
Vad som känns gott och överraskande är filmmakarnas teknik att förverkliga vår antagonist, Ben. De har inte använt sig av en riktig schimpans, men de har inte heller valt att göra honom med CGI. Istället har man tagit in en skådis (Miguel Torres Umba) i en så övertygande kostymering att det faktiskt känns som att det är en livs levande, och livsfarlig schimpans vi har att göra med. Det är också en fröjd att han inte behöver några extra tillhyggen (förutom en sten här och där) då hans hårda och starka nävar räcker mer än väl för att göra blodpudding av sina offer. Eller för att citera Fantastic Four’s The Thing: “It’s clobberin’ time!”
”Den ska ha betyg 3 av 10 eftersom det är våldsamma mord och några brudar som är snygga.” uttryckte min kompis när vi lämnade biografen. Kanske inget citat man vill sätta på filmaffischen men han har en poäng. Jag ökar till en 4:a av två anledningar. 1. Filmmusiken består av mycket John Carpenter-doftande syntar, och 2. Jag kände hela tiden sympati med Ben. Inte så att jag ville att han skulle leva – ett djur (precis som en av karaktärerna uttrycker det) som beter sig så här måste man avliva – men det är ett stort lidande man ser. Jag tyckte synd om honom och det var bitvis riktigt jobbigt att följa hans plågsamma utveckling. Under filmens final lämnade ett yngre par skärrat biosalongen förmodligen av samma orsak.
Avslutningsvis, mitt ljumma betyg trots allt, vågar jag påstå att möjligheten finns att vi fått skåda en mördarapa som kommer bli ihågkommen. För min egen del kommer jag att tänka på honom så fort jag ser en schimpans, oavsett sammanhang, iklädd en röd tröja.
— — —
Roger Möller