Passenger
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2026
Regi: Andre Øvredal
Skådespelare: Melissa Leo, Lou Liobell, Jacob Scipio m.fl.
Speltid: 94 minuter
Betyg: 3 av 10
När jag av i början av våren satt i biografen i väntan på en annan film såg jag trailern till Passenger och blev relativt intresserad. Intresset kom nog mestadels utifrån regissören André Øvredal och hans The Autopsy Of Jane Doe (2016), som är en av mina favoriter från de senaste tio åren. Hans filmer efter den visar att han är svajig och det råder det fortfarande inga tvivel om med Passenger.
Filmen börjar med att vi får följa två män, Lucas och Daniel (Miles Fowler och Alan Trong), som åker på en landsväg i USA mitt i ingenstans på natten. De behöver stanna bilen och ta en toa-paus och råkar hamna i en skarp situation med en mystisk varelse som stirrar på dem från skogen. Denna mystiska varelse är då ingen mindre än varelsen titulerad Passenger. Efter några fruktansvärt höga ljudsekvenser som både är milt skräckinjagande och irriterande att lyssna på (tänk höga jobbiga biljud som aldrig stängs av) blandat med mycket ovisshet om vad som egentligen har hänt, lyckas en av männen fly i bilen och hamnar i ett slags tidsloop. Efter att ha upplevt loopen en kort sekvens kommer filmens titelkort i form av en jumpscare som lånat av både Insidious– och Evil Dead-serierna på ett mindre originellt vis.
Efter denna inledning får vi följa filmens två huvudprotagonister Tyler och Maddie (Jacob Scipio och Lou Liobell), ett nyförlovat par som beslutat sig för att prova på något nytt i vardagen genom att sälja sin lägenhet och leva på den amerikanska vägen i några veckor i en husbil de modifierat. Tyler och Maddie har båda helt olika förväntningar på vad husbilslivet kommer att innebära. När paret åkt en bit och det blivit natt stöter de på en av männen i bilen från filmens introduktion, varpå en olycka sker som gör att de behöver stanna och tillkalla polis. Det är nu filmen faktiskt börjar sin huvudhandling då parets husbil blir vandaliserad med tre raka streck, eller klomärken, vilket egentligen är en markering från the Passenger själv som förföljer dem. Ju mer tid som passerar händer det konstiga och oförklarliga saker under parets resa och när de stannar till vid en slags husbilsträff med ett gäng nomader, får de både olycksalig information om folk som försvunnit längst vägarna och hur man bäst bör undvika att gå samma öde till mötes…
Jag hade hopp om att återfå lite av den där ”Jane Doe”-skräcken inför biobesöket. Istället bjuds det på extremt höga ljud kombinerat med flertalet jumpscares och en handling som ingen borde bli chockad över. Här känns det som att Øvredal antingen själv varit på en riktigt usel roadtrip eller att han suttit länge och funderat på om The Hitcher (1986) behövde ett slags demonisk övernaturlig remake. Filmens sätt att ge mer kontext bakom den demoniska figur som förföljer huvudkaraktärerna kunde gjorts på ett snyggare sätt och inte så slött (de hittar en tidning om hemsökta landsvägar i USA i en secondhand-butik). Det känns som ett lite för bekvämt tillvägagångssätt.
Filmen upplevs, trots sin relativt korta längd, ibland som betydligt längre och mer utdragen även fast det händer en hel del tokigheter längst vägen. Jag vet inte om det har att göra med filmens sätt att illustrera och visa vad som sker om man inte följer vägens regler på nattetid, eller om konceptet bara inte är nog intressant att följa. När det kommer till hur filmen använder ljud är det jumpscares och ljud som konstant är uppskruvade till elva. Filmen har absolut scener som sticker ut lite extra, och några av dem innefattar en projektor vid en utomhusbio, samt några kolsvarta scener när det enda som lyser är bilarnas röda lyktor, men det känns mestadels rätt tradigt och förutsägbart. Filmens primära sätt att skrämma sin publik blir lite för ”on the nose” när det oftast handlar om att skruva upp volymen så det heter duga kombinerat med alldeles för långsamma scener när paret blir attackerade.
Något som också tog mig helt ur känslan av denna film var taskiga val av låtar mellan mer seriösa scener som med snabba klippningar snabbt dödade hela viben för mig. Det är främst ett countryrockigt val av låtar som jag förutsätter är där för att betona den amerikanska landsvibben, men det hade absolut kunnat göras annorlunda, utan att för den skull ta död på skräcken. Passenger spelar det också lite för safe när det kommer till handlingen mellan de kristna inslagen och den demoniska mytologi som Øvredal försöker cementera för tittarna med något av en antiklimaktisk tredje akt.
Domen gällande Passenger är att den främst passar bäst om den ses i ett sällskap vänner som jag gjorde, mestadels för att tillsammans sammanfatta klassiska efter filmen-fraser som ”den var helt okej”, ”då har man sett denna i alla fall” eller ”man har absolut sett bättre skräckfilmer”. Jämfört med den betydligt bättre Obsession (Curry Barker, 2025) som gick upp på bio nästan samtidigt, hamnar Passenger i skymundan och jag har svårt att se varför någon skulle gå att se denna om valet hamnar mellan de två.
— — —
Erik Anderssen