Skalpelldansen är för lite skräckroman, och inte nog originell eller spännande, för att cementera Milewski som en aktör på den svenska arenan. Den saknar tyvärr intressanta och sympatiska karaktärer, har en intrig som redan känns berättad, och slutar mer eller mindre förutsägbart.
FromBeyonds medarbetare Alexander har ställt tre frågor till Johanna Holmin, eldsjälen bakom projektet Monsters of Film.
När Nintendo släppte ”Eternal Darkness” till Gamecube 2002, var det svårt för tv-spelande skräckfantaster att inte tjuta till av lycka. Ett skräckspel som inspirerats av självaste Lovecraft på en Nintendo-konsol lät helt enkelt för bra för att vara sant! Men om hela sanningen ska fram, så var det inte första…
”Iron Sky” förlorar poäng genom att vara lite väl tramsig men det är svårt att inte imponeras av filmen rent visuellt.
Den sista filmen klar för Den Stora Filmdagen 2012 är Sergio Martino’s giallo All the Colors of the Dark från 1972. Det är även klart hur programmet för dagen kommer att se ut.
Vi här på Frombeyond har länge kämpat för att höja genrefilmens status i det offentliga rummet, och det verkar som att vi nu fått en minst sagt gedigen vapendragare i den kampen! Den sprillans nya genrefestivalen ”Monsters of Film” går av stapeln den 18 augusti, och ståtar med ett spelschema…
”Cold Sweat” är stundtals ruskigt snyggt och ståtar med en del nästan briljanta idéer, som om de hade fått utvecklas under en längre tid kanske kunde ha återupplivat den annars så trötta terrorgenren.Men trots sina snygga tortyrscener och stundtals tryckande stämning, så verkar filmens kreativitet lite för ofta gå på…
Föreställ dig alla de där otaliga julaftnarna där du fått stickade sockor från din gamla mormor och uppgivet pressat fram ett leende. Byt nu ut sockorna mot anklagelser om otrohet och lösaktighet och din kära mormor mot en galen yxmördare, så har du ”Axed” i ett nötskal.
Kan en remake egentligen vara bättre än originalet? FromBeyonds Kristoffer Pettersson jämför ”La Casa Mudo” (2010) med den amerikanska nyinspelningen ”Silent House” (2010).
Trots Brendan Glessons briljanta rolltolkning, reduceras Martin Cahill till något mycket mindre än vad han förmodligen var.