Obsession
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2025
Regi: Curry Baker
Skådespelare: Michael Johnston, Inde Navarrette, Cooper Tomlinson m.fl.
Speltid: 105 minuter
Betyg: 7 av 10
De flesta av oss har nog någon gång känt en kompis som haft en klängig flick- eller pojkvän.
Den där kontrollerande partnern som alltid ska vara med, som äter upp vår väns tid och gör denne till ett ”vi” istället för ett ”jag”. Än värre, kanske har vi själva varit i en sådan kvävande relation. Obsession tar det konceptet till sin absoluta spets i denna mardrömsskildring av vad en förälskelse kan vara.
Den tafatta killen Bear (Michael Johnston) är olyckligt kär i sin tjejkompis Nikki (Inde Navarrette). I flera år har han väntat på rätt tillfälle att erkänna sina känslor för henne, men han kommer aldrig till skott. Han rådfrågar sin bästis Ian (Cooper Tomlinson) om hur och när han ska göra det, men det leder ingen vart.
När Nikki tappar sitt stenhalsband ser Bear en möjlighet att göra en romantisk gest och besöker en spirituell flumbutik för att hitta ett nytt halsband åt henne. Där kommer han över något som kallas en önskepinne, en magisk pinne som uppfyller ens innersta önskan om man bryter den. Efter en festkväll kör Bear hem Nikki, vilket borde vara det perfekta tillfället att erkänna sina känslor. Dock tappar han återigen modet och bryter i frustration önskepinnen med önskan att Nikki ska älska honom mer än någon annan på jorden. Det skulle han aldrig ha gjort …
Innan han vet ordet av har Nikki inte bara genomgått en total personlighetsförändring, utan även blivit blixtförälskad i honom. Det som först känns som en dröm (allt han någonsin önskat sig) förvandlas snabbt till en mardröm när Bear inser att han fått mer än han bett om. Nikki är inte bara förälskad, hon är demoniskt besatt av sin nya pojkvän.
Jag brukar försöka hålla mina förväntningar låga när det kommer till nya indieskräckisar som ofta blir överhypade på festivaler. Så när jag satte mig i en nästan fullsatt salong på Bergakungen denna fredagskväll var jag inte beredd på att ha så här roligt. Obsession är en väldigt rolig skräckmetafor för toxiska kärleksrelationer. Curry Baker förstår perfekt hur man balanserar isande, krypande obehag med becksvart humor. Nyckeln till att detta fungerar så väl är filmens två huvudskådespelare.
Michael Johnston spelar till perfektion den tafatta och ängsliga nörden som är romantiskt introvert. Vi lider med honom i hans tillkortakommanden, och han står för flera av filmens absolut roligaste repliker, vilka uppstår mitt i dess mest fruktansvärda scenarier. Men den stora stjärnan är Inde Navarrette i rollen som Nikki. Hennes förvandling från den charmiga och söta kompisen till en fullständig skräckdejt från helvetet är en uppvisning i både komik och terror.
Baker väljer ofta att visa henne i långa tagningar där hennes ansikte till största delen täcks av mörker. Som publik sitter man på helspänn, och när ett plötsligt våldsamt utbrott väl sker hoppar man till samtidigt som man skrattar. Det fångar den uppskruvade känslan av att befinna sig i ett så kallat äggskalsförhållande, där minsta lilla fel Bear säger till sin flickvän kan leda till demoniska utbrott. Det är smått briljant och gör hela filmen till en berg- och dalbana av skräck och skratt.
Obsession vältrar sig heller inte i fysiskt våld, utan håller tillbaka länge och väl. När det väl kommer gör det det med full kraft, och chocken blir desto mer effektiv. Musiken har en tydlig 80-talsretrokänsla, med melankoliska syntar som perfekt fångar den tragiska aspekten av oönskad kärlek.
Jag lämnar biosalongen positivt överraskad. Obsession må vara något av en ”one-trick pony”, då den bygger på en tydlig premiss som gradvis upprepas fram till ett våldsamt klimax. Men Curry Baker rider på den premissen nästan hela vägen i en välregisserad indieskräckis som faktiskt levererar på hypen. Han har definitivt fångat mitt intresse som en skräckregissör att hålla koll på, och jag väntar med spänning på vad han kan tänkas göra med The Texas Chainsaw Massacre-rebooten.
En sak är säker – Obsession får en att tänka sig för riktigt noga innan man frågar sin andra hälft om en killkväll med grabbarna.
— — —
Nikas Grusell