Nikkatsu Sweden Poruno – det är inte utan att man höjer på ögonbrynen av titeln på denna box. Som stort fan av asiatisk film var jag förvisso fullt medveten om att Christina Lindberg var i Japan och gjorde ett par filmer med Toei Company, och speciellt Sex & Fury (Norifumi Suzuki, 1973) har länge varit en kär vän i min filmhylla. Men när det började gå rykten om att det fanns ett halvt dussin Nikkatsu-producerade exploitation-rullar, helt inspelade i Sverige i början av 1970-talet, blev jag både intresserad och lite nedslagen. Posters fanns tydligen, men att få fram dessa filmer idag – då inte ens filmernas produktionsbolag Nikkatsu verkade veta att de existerade – verkade omöjligt. Men inget är omöjligt när det finns människor som Rickard Gramfors, och här sitter jag nu med Klubb Super 8-utgåvan av Nikkatsu Sweden Poruno, där dessa sex filmer är samlade, och jag kan inte annat än bocka och säga tack till de personer som gjort denna filmkulturella välgärning möjlig.
Naturligtvis ska vi dyka ner i boxens filmer, men för lite kontext är det också viktigt att sätta sig in i vilka det japanska filmbolaget Nikkatsu var under perioden.
Vilka var Nikkatsu?
Nikkatsu hade rullat på sedan 1912, men storhetstiden inleddes på 1950-talet då bolaget fann sin egen nisch, i synnerhet genom filmer präglade av högt tempo, visuellt experimenterande och ett fokus på unga, ofta rebelliska huvudpersoner. Nikkatsu blev under perioden en väloljad och dynamisk filmmaskin med ett utpräglat stjärnsystem och högpresterande regissörer som Shohei Imamura och Seijun Suzuki.
Men inget varar för alltid, och i slutet av 1960-talet blev det tuffa tider för Nikkatsu.
Den japanska televisionen hade blivit en allt tuffare konkurrent och biobesökarna verkade ha tröttnat på Nikkatsus stiliserade action- och yakuza-filmer. Men något som faktiskt blivit populärt under denna period var så kallad Pinku Eiga (rosa film). Detta var en snabbt växande filmgenre som kännetecknades av erotiska inslag, lågbudgetproduktion och stor konstnärlig frihet. Det rörde sig inte om explicit pornografi utan hade snarare en sensuell ton och teman som makt, könsroller och samhällskritik.
För att inte bli helt uträknade gav sig således även Nikkatsu på att producera ”rosa film”. Men till skillnad från de många små produktionsbolag som ofta låg bakom genrens filmer, kopplade Nikkatsu på sin väloljade filmapparat med rutinerade, snabbt arbetande filmteam. Filmerna höll en relativt hög produktionskvalitet, de var exempelvis inte svartvita som de mindre bolagens filmer ofta var, och de visades på etablerade biografer. Filmerna följde vissa regler, som regelbundna sexscener, men de erbjöd även en större konstnärlig frihet för filmernas regissörer. Nikkatsus egna Pinku Eiga-avart kom att kallas Roman Poruno (sannolikt betyder detta ”romantisk pornografi”), och mellan 1971 och 1988 producerades bolaget över 1000 av dessa filmer. Idag kan man nog säga att denna satsning var avgörande för bolagets överlevnad, men det är också svårt att avfärda Roman Poruno-filmerna som massproducerat skräp då de ofta har höga konstnärliga ambitioner.
Nikkatsu och den svenska synden
Men hur blandas då Sverige in i detta? Jo, som i större delen av världen hade den så kallade ”svenska synden” blivit ett begrepp även i Japan. Denna mytbild växte fram under 1950- och 1960-talet och har till stor del sitt ursprung i att det svenska filmmediet hade en tämligen liberal syn gällande nakna människor på vita duken.
Filmer som Hon dansade en sommar (Arne Mattsson, 1951), Sommaren med Monika (Ingmar Bergman, 1953), Jag är nyfiken – en film i gult (Vilgot Sjöman, 1967) och inte minst Kärlekens språk (Torgny Wickman, 1969) hade nått stor internationell framgång och befäst idén att Sverige var ett frisinnat och sexuellt frisläppt land.
I sann exploitation-anda insåg Nikkatsu att det fanns pengar att tjäna i detta, och valde därför att förlägga inspelningen av inledningsvis fyra Roman Poruno-filmer till Sverige. Svenska skådespelare skull anlitas, och den svenska miljön skulle bidra till att filmerna kändes autentiska, och lätt kunde kopplas ihop med de filmer som Sverige själv stod bakom.
1971-1972: fyra inledande filmer
I Sverige började det hela med en annons i Dagens Nyheter den 4 juli 1971. I annonsen kunde man läsa att ett japanskt filmbolag sökte svenska ungdomar för ett seriöst japanskt filmprojekt. Teaterregissören och skådespelarcoachen Christer Holmgren svarade på annonsen och dök upp för att träffa de japanska filmbolagsrepresentanterna. Väl på plats mötte han fyra japaner som hade färdiga manus, men inte mycket mer än så. Eftersom Holmgren var den enda som svarat på annonsen tilldelades han rollen som exekutiv producent, inspelningsplats-jägare, och det mesta annat – inklusive att själv skådespela. Här bör också tilläggas att det faktiskt inte var Nikkatsu som var på plats i Sverige, utan ett bolag som hette Soei. De arbetade på uppdrag av Nikkatsu, som sedan skulle distribuera de färdiga filmerna.
Och snabbt skulle det gå. När det nio man starka japanska filmteamet körde igång skulle fyra filmer bli klara på sex veckor, och tro det eller ej, detta lyckades. Att ge Holmgren betalt var dock japanerna inte riktigt lika intresserade av. När de erbjöd sig att skicka över den avslutande betalningen från Japan satte sig Holmgren på tvären. Han fick sina pengar, men blev sedan sittande med dyra telefonräkningar från japanernas hotell, vilka han själv fick betala. Man kan lätt förstå att det här skar sig mellan Holmgren och Nikkatsu, och detta gjorde att han inte var inblandad i de två filmer som de senare kom att produceras i Sverige – men mer om detta senare.
Det blonda djuret/Blonde Animal (Masanao Sako, 1971)
Ett ungt par har ett sexuellt möte med ett äldre par på semester i Stockholm. Karaktärerna knallar sedan mest runt i Stockholm, de tittar lite på sevärdheter, går på disco eller genomför någon form av sexuell aktivitet, men med underkläderna på.
Det är mycket ”swinging 70-tal”, men först och främst känns detta som en erotiskt spetsad Stockholm-sightseeing. Skådespelare som sticker ut, no pun intended, är Jim Steffe, som senare gjorde pornografi med bland annat Mac Ahlberg, samt Anette Arvidsson, som dök upp i filmer av både Torgny Wickman och Joe Sarno.
Det djuriska begärets skog/ Forest of Beastly Desire (Masanao Sako, 1971)
En ung tjej, Mamy (Lisbeth Lindeborg), är förälskad i en konstnär vid namn André, som dessvärre reser utomlands för att utveckla sin konst. Mamy gifter sig i stället med en torr advokat, men glömmer aldrig sin André. Ett annat gift par har dock spanat in Mamy och maken, och nu blir det lite av en dekadent röra när Mamy faller ner i fördärvet.
Låten ”Mamy Blue” låg högt på topplistorna 1971, och det kan säga är en av utgångspunkterna i denna tragiska och smått obegripliga film. Lisbeth Lindeborg dök under denna period även frekvent upp i herrtidningar samt filmen Jag – en markis (Mac Ahlberg, 1967). En annan kul detalj är att Christer Holmgren faktiskt tog med inspelningen till sin hemstad Motala, där filmens klimax, no pun intended igen, spelades in i hans föräldrars hus. Hans mamma har till och med en liten statistroll och visar vägen för konstnären André när han i filmens tredje akt letar efter sin ungdomskärlek Mamy.
Oskuldens åtrå/Desire First Sex Experience (Masanao Sako, 1971)
En ung tjej vid namn Nicole (Cia Löwgren) får en erotisk bok av sin slemmige farbror Rune (Christer Holmgren). Boken handlar om universitetsstudenten Annika som vaknar sexuellt efter att ha blivit antastad av ett gäng bikers. Samtidigt som Nicole läser boken börjar även hon experimentera med sin tjejkompis.
Filmen bjuder på flera snyggt komponerade drömscener och covers på väl vald tidstypisk musik, bland annat av Led Zeppelin, Black Sabbath och The Beatles. Och tro det eller ej, denna film kommer dessutom med en rätt fyndig tvist.
Odjurets smärtsamma njutning/ Agony of the Shadow Beast (Christer Holmgren, 1971)
Ett ungt par får till det i skogen, men avbryts av en dåre som attackerar dem. Medan mannen (Lennart Norbäck) flyr, räddas flickan (Inga-Lill Green) av en mystisk äldre man med det fantastiska namnet C. Bronson (Christer Holmgren). Den unga damen får följa med till Bronsons hus, tyvärr visar det sig att detta är en bordell och nu ska hon groomas in i stallet.
Beskrivningen får filmen att låta betydligt mer hardcore än vad den faktiskt är. I ärlighetens namn dansas det mest med bar överkropp till någon form av psykedelisk jazzrock. Den tilltänkta regissören Masanao Sako hade troligtvis redan hunnit åka hem till Japan när denna film spelades in, men Holmgren var inte sämre än att han kunde sätta sig i registolen själv. När filmen sedan släpptes lyfte dock Nikkatsu fram en Jan Erik Bergin som filmens regissör. Detta stämde inte det minsta, Bergin var endast en figur som hyrde ut sitt hus till produktionen. Anledningen till detta kan ha varit att Nikkatsu inte ville ge Holmgren någon regi-credit då det skurit sig mellan parterna.
Form och estetik
Formmässigt känns dessa filmer väldigt tidstypiska för japansk sexploitation från den här perioden. De har en typisk Pinku Eiga-längd på cirka 60–75 minuter, 1.33:1 i bildformat, och dialogen är helt på japanska. Frågan är om det någonsin funnits någon dubbning på något annat språk. Förmodligen inte. Man ser förvisso tydligt hur skådespelarna pratar på något annat språk än japanska, men då de manus de fick faktiskt var på engelska är det snarare sannolikt det språket som talas. En annan möjlighet är att skådespelarna säger precis vad de vill, då filmerna ändå skulle postdubbas hemma i Japan. Rykten säger att det till och med skrevs kontrakt med de svenska skådespelarna om att dessa filmer aldrig skulle visas i Sverige. Hur det än låg till med detta så är filmerna helt utformade för den japanska marknaden. Det är naturligtvis också en hel del sex, men censuren i Japan var hård, betydligt tuffare än i Sverige, så värre än hångel i underkläder och bara överkroppar blir det egentligen inte.
Något man måste lyfta fram, som utan tvekan är mer avancerat än svensk sexploitation från denna period, är dessa fyra filmers visuella kvaliteter. Det råder ingen som helst tvekan om att det rör sig om ett kompetent produktionsteam. Enligt Christer Holmgren arbetade japanerna efter ett mycket effektivt hierarkiskt system där regissören sa vad som skulle göras – och inget ifrågasattes. Detta var en stor kontrast till hur svenska filmproduktioner såg ut, där varje beslut föregicks av långa möten. Holmgren har dessutom fina inspelningsplatser och om inte annat så bjuds vi på Stockholm, och dess omgivningar, sedda ur en mycket kompetent fotografs lins.
Sammanfattningsvis kan man säga att dessa filmer verkligen odlar den japanska fantasin om Sverige. Det är frisläppt, jazzigt, men också med en smula tragik och ångest. Det känns inte riktigt svenskt, men det känns heller inte japanskt. Det rör sig om någon form av kulturhybrid, formad utifrån den japanska illusionen – eller sexuella fantasin – om Sverige. Som ”modern” svensk sitter man onekligen något förundrad, men det är svårt att inte också finna filmerna både intressanta och underhållande. Historien slutar dock inte här. Redan nästa år riktades nämligen åter den japanska Roman Poruno-filmlinsen mot Sverige. Denna gång var det inte något underbolag som arbetade på kontrakt, utan Nikkatsu självt.
1973: riktiga Nikkatsu rullar in
Uppenbarligen gick de fyra första Sweden Poruno-filmerna så pass bra att Nikkatsu tyckte det var en god idé att fortsätta spela in film i Sverige. Denna gång var det som sagt Nikkatsu själva som höll i spakarna, och regin sköttes av erfarna Roman Poruno-regissörer som Shogoru Nishimura, som gjorde 85 filmer för Nikkatsu mellan 1971 och 1987, samt Akira Kato, som gjorde ett 40-tal filmer åt bolaget. Christer Holmgren var nu ute ur bilden, och istället anlitades Lennart Norbäck i en liknande roll som Holmgren tidigare haft. Eftersom Norbäck faktiskt medverkar i Odjurets smärtsamma njutning är det sannolikt där kontakten knöts.
Formmässigt är det också stor rätt skillnad mellan dessa filmer och de första fyra. Dels ligger speltiden närmare 90 minuter, och det är nu 2:39:1 bildformat istället. Men skillnaden märks också i ambitionen. Här är det inte längre fråga om lösa ramberättelser vars enda funktion är att placera skådespelarna i olika sexuella situationer. Det handlar fortfarande naturligtvis om ren sexploitation, men onekligen med ett betydligt mer avancerat utförande.
Bockens hus / House of the Beast / (Shogoru Nishimura, 1973)
Tre förrymda brottslingar flyr ut på landsbygden efter att ha rånat en vapenbutik i Stockholm. En av dem, Ulf (Lennart Norbäck), har gömt pengar ute i skärgården, och de beger sig därför dit. De söker skydd i en ensligt belägen herrgård och tar familjen som bor där som gisslan. Det visar sig dock att detta inte är några vanliga Svenssons, utan det rör sig om en samling rätt perversa och depraverade människor.
En märklig maktkamp inleds, och snart är det svårt att avgöra vilka som egentligen är fångar.
Filmen är tydligt influerad av The Last House on the Left (Wes Craven, 1972), som i sin tur inspirerats av Jungfrukällan (Ingmar Bergman, 1960). Cirkeln sluts alltså här på ett nästan poetiskt sätt. Skämt åsido, det är en betydligt grövre ton i både tema och utförande jämfört med de fyra tidigare filmerna. Det märks också att budgeten är högre. Det skjuts, härjas och till och med en polisbil sprängs. Jag skulle nog också säga att sexscenerna är råare i sin ton även om inte mer hud visas än tidigare. Anmärkningsvärt är också att två av rånarna (Lennart Norbäck och Jan Waldekranz) har en homosexuell relation. Den framställs kanske inte särskilt nyanserat, men det är ändå ett ovanligt inslag i en annars tydligt ”manliga blicken”-präglad film.
Skådespelarmässigt så finns det också en hel del intressanta ansikten i filmen. Det många kanske först kommer att reagera på är nog just Jan Waldekranz, en här purfärsk skådis, som senare kom att bli slembollen och antagonisten ”Nalle” med hela folket i Sällskapsresan II – Snowroller (Lasse Åberg 1985). Förutom Waldekranz så dyker även Per-Axel Arosenius upp som fader i herrgårdsfamiljen. Arosenius hittar man bland annat i filmer som Thriller – en grym film (Bo Arne Vibenius, 1973), Skräcken har 1000 ögon (Torgny Wickman, 1970) och Topaz (Alfred Hitchcock, 1969). Andra skådepelare som bör nämnas är Lasse Lundberg, Inger Sundh och Britten Larsson, samtliga även i en hel del erotisk svensk film från denna period.
Droppar av honung / Drops of Honey (Akira Kato, 1973)
Detta är en betydligt märkligare film. Även här finns Bergman i bakgrunden, men här är det först och främst den bergmanska ångesten som får spelrum.
Vi får följa hockeyspelaren Allan (Peder Kinberg), som efter en match blir uppraggad av den mystiska rödhåriga Eva (Solveig Andersson). Efter en natt tillsammans försvinner hon spårlöst. Allan återvänder hem till sin frigida fru Ulla (Inga-Lill Green), men Allan kan inte få den rödhåriga skönheten ur sitt huvud, och det gifta paret trasslar nu istället in sig i sexuella substitutrelationer utanför äktenskapet. När Allan besöker en sexklubb tillsammans med sin älskarinna får han se Eva igen, uppträdandes i en sexshow iklädd ett par gigantiska svanvingar. Allans besatthet växer sig nu starkare och jakten på Eva tar honom långt upp i Dalarnas vildmark.
I denna film sticker onekligen inspelningsplatserna ut. Vi får först frossa i Gamla Stan för att sedan avsluta i ett snöbeklätt Dalarna. Det finns en djup surrealism i denna film som får den att likna en mardröm. Eva verkar tillhöra någon form av utstött resandefolk, och flyr runt med en äldre älskare/hallick med utstuckna ögon (Egil Holmsen). Både Allan och hans fru Ulla är till brädden ångestladdade, och deras personliga resor är först och främst tragiska. Droppar av honung är en film som väldigt gärna vill förknippas med Bergman, och jag tycker nog att den prickar av rätt många av hans ”troper”, och gör det dessutom med bravur.
En stor anledning till att denna film biter sig kvar beror på den mycket karismatiska Solveig Andersson. Denna unga dam, som man även finner i exempelvis Thriller – en grym film hade förmodligen med tiden blivit ett stort namn inom svensk film och tv, men precis när hon var på väg att ta steget över till mera folkliga produktioner, fann hon Jesus och la karriären på hyllan.
Förutom Solveig Andersson hittar vi en hel del andra intressanta skådisar. Inga-Lill Green och Anette Arvidsson dyker upp även här, och Peder Kindberg kom att jobba med både Joe Sarno och Arne Mattsson. Men det man tveklöst höjer mest på ögonbrynen åt i rollistan, och här kommer den andra Lasse Åberg och Sällskapsresan-kopplingen, är att Kim Andersson dyker upp som dalkulla och har ett kärleksmöte med Peder Kinberg. Jag ska inte sticka under stolen med att trots att jag var förberedd satte jag nästan lite av kaffet i halsen när jag såg denna scen.
Sammantaget är det svårt att inte reagera på vilken hög nivå dessa två sista Nikkatsu-producerade filmer ligger på. De filmades under tre veckor, vilket naturligtvis är en stor skillnad mot de första fyra filmernas – fyra filmer på sex veckor. De ser kanonsnygga ut, och glädjande nog så presenteras de här med svenskt ljudspår. Ska jag vara helt ärlig så tycker jag de tveklöst kan stå rakryggade bredvid en klassiker som Vibenius Thriller – en grym film. På ett av filmernas kommentarspår berättar också Rickard Gramfors att Nikkatsu planerade spela in hela tio ytterligare filmer i Sverige, men förmodligen gick dessa två filmer inte bra nog, och planerna skrotades. Nåväl, vi fick ju åtminstone sex filmer varav samtliga borde stå i varje svensk genrefilmsamlares hylla.
Årtiondets filmkulturella genrefilmsgärning
Avslutningsvis måste man berömma Klubb Super 8 och alla andra som mot alla odds lyckades spåra upp dessa sex tragiskt bortglömda filmer. Och när jag skriver bortglömda är detta ingen underdrift. När dagens Nikkatsu kontaktades så hade de som sagt ingen aning om att dessa filmer ens existerade, men genom ett gediget arbete har de nu återupptäckts, restaurerats och gjorts tillgängliga. Detta är förmodligen årtiondets filmkulturella genrefilmsgärning, åtminstone ur ett svenskt perspektiv.
Klubb Super 8 har också toppat boxen med rikligt med extramaterial som ger en välkommen och behövlig kontext till dessa filmers existens. Det bjuds, förutom kommentarspår med Johan Nordström, Jasper Sharp och Rickard Gramfors, på intressanta essäer och dokumentärer om exempelvis Solveig Andersson och Inger Sundh.
Roligt, och lite otippat, dyker även jänkarna Dakota Noot och Chris Valasco upp från podden Two in the Pinku och levererar ett par diskursivt intressanta inslag. Naturligtvis lyckas de också vara lika dryga och kunniga som alltid. Jag ska inte heller sticka under stol med att Japankännaren Johan Nordströms essä Blonde Animals: Swedish Sin Through the Lens of Nikkatsu var extremt viktig för att jag överhuvudtaget skulle lyckas sätta ihop den tidslinje som återberättas i denna text.
— — —
Kristoffers Pettersson